REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI
VID FÖRSVARSKURSFÖRENINGENS MÖTE 13.4.1999
PÅ HELSINGFORS UNIVERSITET

SYNPUNKTER MED ANLEDNING AV DET SÄKERHETSPOLITISKA LÄGET

De senaste veckorna har visat att mänskligt lidande och nöd är något dagligt förekommande inom det internationella samfundet också i Europa. Krisen i Kosovo lär oss alla att fred kräver stabila strukturer: demokrati, samarbete och förtroende. Finns inte dessa, blir man i ytterlighets-fall tvungen att sätta hårt mot hårt för att trygga säkerheten och skydda oskyldiga.

I den europeiska säkerhetsordningen finns det alltjämt luckor, vilket jag påpekade i mitt tal till riksdagen för två veckor sedan. Detta får emellertid inte förblinda oss. Efter det att hotet om ett storkrig sjunkit undan för tio år sedan förstod vi inte att gardera oss inför kriser. I dag vet vi att de största utmaningarna i samband med säkerheten i Europa har varit kopplade, och också framdeles kommer att vara kopplade, just till staternas interna problem. En kris av detta slag är dock på många sätt oförutsägbar varje gång den flammar upp, och det är inte lätt att hantera den på fredlig väg.

Utvecklingen i Europa innefattar motstridigheter, och gamla sanningar gäller inte nödvändigtvis längre. Det är av väsentlig betydelse att inte ett enda land isolerar sig eller isoleras. Nu är det fråga om att både utveckla nya mekanismer och anpassa befintliga institutioner till för-ändringarna.

Ett omfattande samarbete över de skiljelinjer som hörde samman med det kalla kriget blir allt viktigare vid avvärjandet av militära hot. När det gäller stärkandet av säkerheten har den ekonomiska dimensionen stigit fram vid sidan om de traditionella militära och geopolitiska faktorerna.

På längre sikt stärks grunden för säkerheten framför allt av integrationsutvecklingen. I vår egenskap av medlem i Europeiska unionen är vi med om att skapa dels ekonomiskt välstånd, dels en ny och tryggare morgondag för vår världsdel. I och med att EU stärks blir också vår egen position starkare. Hela Östersjöområdet, framför allt de baltiska staterna, drar nytta av att EU stärks och utvidgas. Redan själva medlemskapsprocessen gör de baltiska staterna delaktiga av unionens stabilitet.

Vid uppbyggnaden av en ny säkerhetsordning för Europa spelar Finland en viktig roll.

Finlands utrikespolitik strävar utifrån ett vitt säkerhetsbegrepp efter att stärka den mänskliga säkerheten - en säkerhet som syftar till hållbar utveckling, respekt för de mänskliga rättigheterna och förebyggande av våldsamma kriser.

För hundra år sedan, 1899, kämpade Finland med de förryskningssträvanden som Ryssland hade inlett. I sommar tar vi emot den krävande uppgiften att sköta ordförandeskapet i Europeiska unionen. På de hundra år som gått har Finlands ställning förändrats i grund - till vår fördel.

I det följande kommer jag att skärskåda det säkerhetspolitiska läget och Finlands ställning utgående från fyra faktorer, nämligen

- den europeiska integrationen,

- det euroatlantiska säkerhetssamarbetet,

- utvecklingen i Ryssland, och

- Finlands förändrade ställning.

Integrationen och splittringen i Europa är processer som har avlöst varandra i hundratals år. Gränserna och staternas ställning formades genom storkrig. Efter andra världskriget inleddes en ny fas. Integrationen eliminerade gamla fiendemotsättningar. Integrationen är dock alltid också en knagglig väg att vandra. Samtidigt som Tyskland återförenades delades Tjeckoslovakien, och ett upplösningskrig bröt ut i det forna Jugoslavien. Jacques Delors påminde år 1995: "Uppbyggnaden av Europa kan aldrig liknas vid en lång och lugnt framflytande flod. I utvecklingen ingår både stillastående och kriser."

Kriserna är en del av EU:s existens, men de har inte avbrutit utvecklingen. Vi fick än en gång en påminnelse om detta när Europeiska kommissionen nyligen anhöll om avsked. Vid toppmötet i Berlin lyckades unionen snabbt bemästra krisen.

Den europeiska integrationen blir allt mera nödvändig i takt med att ekonomin globaliseras. Uppkomsten av euron skapar nya förutsättningar att stärka unionen i ekonomiskt hänseende.

Europeiska unionens politiska betydelse ökar till följd av den tilltagande ekonomiska styrkan, men också genom att unionen utvidgas och axlar ett större ansvar. Finlands EU-ordförandeskap infaller i ett viktigt skede.

Amsterdamfördraget träder snart i kraft. Det medför nya instrument och möjligheter att stärka unionens utrikes- och säkerhetspolitiska handlingskraft. Här är tre dimensioner:

- institutionella medel,

- strategier som är gemensamma för unionen, samt

- utveckling av krishanteringsförmågan.

Alla dessa instrument utvecklas successivt. Europa och Europeiska unionen måste ta allt mera ansvar för säkerheten i vår egen världsdel.

Vid toppmötet i Köln i juni kommer EU att välja en hög utrikespolitisk representant, som skall bistå ordförandelandet och rådet vid beredningen och verkställigheten av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Det måste utvecklas ett gemensamt politiskt synsätt för EU, och för det ändamålet krävs en gemenskapspolitik inom de områden som är viktigast med tanke på unionens mål och säkerheten. Unionen skall återspegla stabilitet i den egna världsdelen och den arbetar för en ökning av det globala samarbetet mellan olika regioner och stater. Också i detta sammanhang vill jag framhålla betydelsen av unionens förbindelser med de stora europeiska staterna i grannskapet, såsom Turkiet samt Ryssland och Ukraina. När unionen harmoniserar sitt regelverk och stärker sin inre säkerhet är det fara för att klyftor som gäller normerna och levnadsstandarden växer fram i de stater jag nämnde.

En iakttagelse i samband med de krig som ledde till att det forna Jugoslavien upplöstes var, att bristen på europeisk krishanteringsförmåga fördröjde uppnåendet av lösningar.

Under Tysklands ordförandeskap har inom unionen inletts allvarliga diskussioner kring hur unionens krishanteringsförmåga skulle kunna stärkas. Under Finlands ordförandeskap kommer dessa diskussioner att fortsätta. I det sammanhanget avgörs också Västeuropeiska unionen VEU:s ställning. Ett gemensamt försvar för Europeiska unionen planeras inte, eftersom unionsländernas regionala försvar sköts antingen via NATO eller genom självständiga försvarslösningar.

Om en vecka håller NATO ett toppmöte i Washington för att fira alliansens halvsekellånga historia. NATO har varit viktig för den europeiska stabiliteten. Alliansen tryggade den ekonomiska och politiska integrationens startskede.

Det har sagts att NATO lyckades så väl med sin uppgift att organisationen gjorde sig själv överflödig sedan de gamla föreställningarna om fienden upphört att existera. Lösningen blev att utveckla NATO och inrikta dess verksamhet på hanteringen av nya säkerhetsrisker. Detta gjorde det naturligt för Finland att skapa ett nytt slag av relation till alliansen.

Inom NATO myntades begreppet partnerskap för fred, som också gavs institutionell form. Om en vecka kommer Finland att delta i det euro-atlantiska partnerskapsrådets (EAPC) session, som hålls i samband med NATO:s toppmöte i Washington. Vi håller målmedvetet på att utveckla ett partnerskap för fred som befäster de transatlantiska banden också inom krishanteringen. I Washington godkänns den strategiska riktlinjen att utvidga partnerskapet för fred. Det ger Finland en möjlighet att delta i planeringen och genomförandet av NATO:s krishanterings-operationer. I partnerskapet ingår också sammanjämkning av de militära systemen i NATO-länderna och partnerländerna. Finland uppfyller merparten av de överensstämmelsemål som NATO har ställt upp.

***

I NATO-reformen ingår också utvidgning. NATO är en organisation som är öppen för alla europeiska demokratier. Polen, Tjeckiska republiken och Ungern anslöt sig för en månad sedan. De flesta länder i Central- och Östeuropa har ansökt om medlemskap, liksom också de baltiska staterna. De alliansfria och neutrala länderna Finland, Sverige, Österrike, Irland och Schweiz har inte ansökt om medlemskap.

Ur de forna Warszawapaktsländernas och de baltiska staternas perspektiv har ett medlemskap i NATO samband med det historiska behovet att lösa säkerhetsproblemet. Efter det kalla kriget godtogs överallt uppfattningen att varje land skall få träffa sina egna säkerhetspolitiska avgöranden. Detta tänkesätt stöder sig på KSSE-principerna.

Toppmötet mellan USA och Ryssland i Helsingfors 1997 lade grunden för ett närmare sam-arbete mellan NATO och Ryssland. Ryssland har fryst sitt militära samarbete med NATO med anledning av Kosovokrisen. Jag hoppas att det här är fråga om ett övergående skede. Det euro-atlantiska samfundet erbjuder Ryssland en god och dynamisk samarbetsdimension.

Den europeiska säkerhetsutvecklingen förutsätter ett allt starkare samarbete mellan alla institutioner som svarar för säkerheten. En utveckling av OSSE och av de instrument som organisationen förfogar över erbjuder en dimension.

Den utdragna krisen i det forna Jugoslavien och nu särskilt Förbundsrepubliken Jugoslaviens agerande i Kosovo har ställt FN-systemet inför en svår uppgift. Hur borde det internationella samfundet ställa sig till en situation där en regering och dess beväpnade styrkor utövar systematiskt förtryck och våld mot invånare i det egna landet, i en utsträckning som gör att man kan tala om folkmord? Förhandlingar och fredliga medel prövades in i det sista. I FN:s säkerhetsråd var det inte möjligt att enas om ett effektivt ingripande för att hejda våldet. Inom FN och det europeiska säkerhets- och samarbetssystemet gäller principer, enligt vilka kränkning av de mänskliga rättigheterna inte längre är en intern angelägenhet för någon stat. Utnyttjandet av militära maktmedel mot Jugoslavien var därmed ett oundvikligt steg i ansträngningarna för att få ett slut på de omfattande människorättskränkningarna och den etniska rensningen.

Detta var ingen lätt lösning. Ledningen i Jugoslavien bär ansvaret för att maktmedel tillgreps.

När man i efterhand dryftar sakens principiella sida är det inte utan betydelse att när frågan var uppe i FN:s säkerhetsråd ansåg en klar majoritet av rådets medlemmar inte att NATO:s åtgärder stred mot FN-stadgan.

Kriser borde alltid lösas på fredlig väg. Detta är den ledande skyldighet som skrivits in i FN-stadgan. Enligt stadgan är våld berättigat bara i självförsvar eller efter beslut av säkerhetsrådet. I stadgan ingår också den viktiga principen om avstående från att ingripa i interna angelägenheter. Trots det har rådet under årens lopp flera gånger sanktionerat användningen av maktmedel i situationer där det varit fråga om interna kriser inom en stats gränser. Det har varit fråga om att interna problem haft sådana återverkningar att de äventyrat den internationella freden och säkerheten. Typiska fall har gällt etniska eller andra liknande interna tvister som har trappats upp så långt att våld tillgripits. Under de 30 senaste åren har i uppskattningsvis över hundra stater inbördeskrig brutit ut som en följd av splittring eller sammanbrott.

FN-stadgan och FN-systemet utgör alltjämt grunden för den internationella säkerheten. Det är naturligt att i synnerhet små stater måste kunna lita på FN:s kollektiva säkerhetssystem.

Dagens FN-system, som representerar verkligheten efter det kalla krigets era, söker nya verksamhetslinjer som passar in i de förändrade förhållandena. FN måste kunna möta de nya utmaningar som händelserna i Balkans västra delar utgör en allvarlig påminnelse om. Generalsekreterare Kofi Annan konstaterade i sitt tal inför FN:s människorättskommission 7.4 att ingen regering har rätt att gömma sig bakom den nationella suveräniteten för att kunna kränka sitt eget folks mänskliga rättigheter eller grundläggande friheter. Om FN-systemet och dess verksamhetsprinciper hindrar det internationella samfundet från att handla effektivt för att förhindra omfattande och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, till och med folkmord, är det skäl att stanna upp och begrunda dessa principer och tillämpningen av dem. Det måste gå att finna en sådan lösning att kriser av detta slag kan avvärjas.

För egen del har jag i ett tal inför Internationella domstolen i Haag i januari velat uppmana till diskussion om detta. Responsen har huvudsakligen varit positiv, men diskussionen har knappt kommit i gång.

I Kosovo och dess grannländer föreligger en flyktingsituation av enorma proportioner. Efter de inledande svårigheterna har det internationella samfundet gripit sig an situationen snabbt och på bred front. Regeringen i Finland har beslutat om betydande biståndsanslag. Finländarna har insett krisens räckvidd. Finlands Röda Kors och andra medborgarorganisationer gör ett utmärkt arbete.

För att Kosovokrisen skall kunna lösas på fredlig väg är det nödvändigt med ett omfattande internationellt samarbete. Rysslands konstruktiva medverkan i fredsansträngningarna är viktig. När fred igen råder i Kosovo och när det skapats förutsättningar för flyktingarna att återvända till sina hemtrakter är det dags för det internationella samfundet att, tillsammans med länderna i området, göra upp en övergripande plan för utvecklingen i sydöstra Europa på lång sikt. Europeiska unionen är här huvudansvarig. Arbetet har inletts under Tysklands ledning, och Finland kommer i sin egenskap av nästa ordförande att spela en avgörande roll. Balkan måste igen bli en medlem i den europeiska familjen.

Målet är en säkerhetsordning som är gemensam för Europa och som bygger på demokrati och ekonomiska framsteg, en säkerhetsordning där risken för militära sammandrabbningar effektivt har eliminerats.

***

Efter Sovjetunionens sönderfall var det många som frågade sig om också Ryssland skulle komma att splittras. Så har det inte gått, men Ryssland befinner sig i kris och många av dess regioner är i allvarligt trångmål. En av de utmaningar som Ryssland står inför består i att hejda den process i riktning mot en upplösning som hotar landet. Regionerna är svaga, men det är också centralmakten. En stärkning av centralmakten strider inte mot utvecklingen av Ryska federationens karaktär av förbundsstat. Rysslands andliga och materiella resurser finns i regionerna. De senaste åren har visat att parlamentets överhus Federala rådet, som består av ledningen för Ryska federationens regioner och republiker, har haft en balanserande inverkan på Rysslands stormiga inrikespolitik.

Den redan inledda valkampen, där valet till duman i december och presidentvalet i juni 2000 inverkar på varandra, sätter den unga ryska demokratin på prov. De extremnationalistiska tongångarna blir allt mera högljudda. Rysslands ekonomiska och sociala kris är djup. Befolkningens hälsa blir hela tiden sämre, och kriminaliteten är ett stort problem.

Medan den expanderande europeiska unionen genomgår en dynamisk utveckling håller Ryssland på ett oroväckande sätt på att halka efter. Det finns emellertid inget alternativ till rättsstatsutvecklingen och demokratins smala väg, om Ryssland vill utvecklas så att landet håller jämna steg med resten av världen.

Den ryska kärnvapenarsenalens tillstånd är en allvarlig fråga. När den ekonomiska grunden för armén försvagas skapas farliga situationer som måste motarbetas genom internationellt samarbete. En minskning av kärnvapenarsenalen pågår, och START 2-avtalet gällande denna fråga väntar på att godkännas av den ryska duman. Huruvida denna minskning kommer att ske under kontrollerade former, är en av de närmaste årens stora säkerhetsfrågor. Detsamma gäller de taktiska kärnvapnen, vilkas antal är stort. Det minskningsavtal som USA och Ryssland har ingått beträffande dem kan inte verifieras. I värsta fall kan en del av dessa vapen råka i fel händer.

Europeiska unionen har agerat aktivt för att kärnreaktorerna i det forna Sovjetunionen skall ersättas eller sättas i skick.

Den ryska ledningen inser att landets många problem går att lösa bara genom omfattande internationellt samarbete. Samarbetet måste främjas, och urvalet av samarbetsinstrument måste utvecklas. Det finns ingen annan väg. EU:s program för en nordlig dimension samt utvecklingen av samarbetet mellan EU, Ryssland och USA utgör element i ett sådant vägbygge.

Europeiska unionen är på väg att utarbeta en Rysslandsstrategi som ger anledning att hoppas på ny entusiasm och konsekvens då det gäller utvecklandet av relationerna mellan unionen och Ryssland. Ryssland är mycket beroende av EU-marknaderna. EU å sin sida behöver Rysslands energitillgångar. Fördelarna är ömsesidiga. Det ömsesidiga beroendet är avsevärt. Ryssland är en viktig partner för den expanderande unionen. En varaktig förbättring av situationen kan komma i gång bara i Ryssland, med egna krafter. Det hindrar inte att alla vi som har intresse av att Ryssland återhämtar sig hjälper till.

Återhämtningen i Ryssland är en avgörande faktor med tanke på säkerheten i Europa.

***

Vi har målmedvetet omdanat försvarsmakten. Förmågan att delta i internationell krishantering utgör en del av vår försvarsmakts utvidgade uppgifter. Vi har också genomfört smärtsamma arrangemang inom försvarsförvaltningen som lett till att personalens motivation har satts på prov. I detta sammanhang vill jag framföra ett tack till hela den personal inom försvarsförvaltningen som har burit ansvar för dessa arrangemang, vilka många gånger varit tunga att förverkliga.

Försvarskurserna är en viktig del av försvarsarbetet. Inemot sextusen finländare har deltagit i de riksomfattande kurserna. Med kursernas hjälp har kontakter mellan försvarsförvaltningen och det övriga samhället skapats. Denna kanal blir allt viktigare.

Finlands omvärld har förändrats drastiskt i säkerhetshänseende. Vår utrikespolitik har kunnat anpassas till denna förändring utan dramatik och extra kostnader.

Historien visar som känt att Finlands geopolitiska läge aldrig har varit lätt. Det kalla krigets slut och den europeiska integrationen har löst många historiska problem för oss. Hur vi utnyttjar de möjligheter som nu öppnar sig avgör vi själva.