REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI PÅ EUROPADAGEN
Åbo 8.5.1999

Under de senaste veckorna har Europa varit skådeplats för råheter som man redan trodde hörde till historien. Människor drivs ur sina hem och görs till flyktingar. Extremnationalismen har tillfogat en oskyldig civilbefolkning ett lidande som är svårt att fatta.

Mötet med albaner som flytt från Kosovo ger detta lidande ett ansikte. De albanska flyktingarna har upplevt samma sak som vi från Karelen evakuerade finländare gjorde för nästan sextio år sedan: de har förlorat sina hem. För albanerna är det en välkommen lättnad att kunna uppehålla sig på en trygg plats, men smärtan och ångesten kvarstår hos alla dessa människor som upplevt grymhet och orätt, som med våld fördrivits från sina hem.

Händelserna i Kosovo ställer oss inför en allvarlig fråga: hur kan vi bygga ett gemensamt europeiskt hem om vanliga européer saknar rätten till ett eget hem?

Förklaringen till att Europadagen firas i dag är att Frankrikes tidigare utrikesminister Robert Schuman höll ett historiskt tal den 9 maj 1950. I det talet föreslog Schuman att den fransk-tyska produktionen av kol och stål skulle underställas en gemensam hög myndighet. Genom att på detta sätt koppla samman de strategiska produktionsområdena avsåg man att jämna vägen för fredliga relationer mellan Tyskland och Frankrike.

Det centrala syftet med den europeiska integrationen är alltjämt att åstadkomma fred och att stärka denna fred. Denna tanke begränsar sig inte längre till enbart de tysk-franska relationerna. Det råder inte fred i vår världsdel om inte de mänskliga rättigheterna respekteras i alla delar av Europa.

I dag, fyrtionio år efter Schumans deklaration, är Europeiska unionens betydelse obestridlig med tanke på välfärden och stabiliteten i hela världsdelen. Den europeiska integrationen framskrider och unionens roll som lokomotiv för denna utveckling accentueras allt mer.

Resultatet av integrationen är än så länge inte jämnt fördelat i hela Europa. I Västeuropa har vi haft förmånen att få njuta av samarbetets frukter. I Centraleuropa och Östeuropa byggs demokratier sedan begränsningarna från det kalla krigets dagar försvunnit. I Ryssland och i många andra delar av det forna Sovjetunionen har man i det här skedet bara inlett det samhälleliga reformarbetet. Balkan av i dag präglas av hat, våld och stora flyktingströmmar.

Vi har tagit många steg på integrationens väg, men trots det måste man på tröskeln till det nya millenniet konstatera att vi alltjämt har en lång väg att vandra.

Unionens nya grundfördrag, Amsterdamfördraget, trädde i kraft i början av maj. För oss finländare är Amsterdamfördraget viktigt inte bara vad dess innehåll beträffar, utan också till följd av dess principiella betydelse. Fördraget bär spår också av vår penna.

I dag står unionen inför stora utmaningar såväl internt som externt. Kommissionens avgång och de händelser som föregick denna visar hur viktigt det är att unionen förmår utveckla sin förvaltning och sina institutioner. Nästa unionsutvidgning ökar behovet av nya reformer. Kosovokrisen har visat hur viktigt det är att för förebyggandet och lösandet av kriser finna så effektiva institutioner och metoder som möjligt.

Under sin första ordförandeperiod i EU står Finland inför digra uppgifter. Balkan och Ryssland utgör centrala teman. Inom handelspolitiken kommer förhandlingarna om en ny rond gällande liberaliseringen av världshandeln att inledas i WTO. Med många områden förbereds dessutom frihandelsavtal. Verkställigheten av Amsterdamfördraget och revideringen av EU:s strukturer kräver målmedvetna insatser.

I början av juni arrangeras i alla medlemsländer val av nya representanter till Europaparlamentet. Även om de valda personerna företräder endast sina väljare har vi rätt att förvänta oss att de genom sitt agerande betonar och stärker Finlands ställning i EU.

Europeiska unionen håller på att bli en betydande ekonomisk och politisk aktör på det globala planet. Framför allt är uppkomsten av ett gemensamt valutaområde ägnat att öka förväntningarna på unionen.

Euron skapar konkreta krav också när det gäller unionens externa agerande. Euroområdet bör uppträda enstämmigt när man på de internationella arenorna diskuterar frågor som är av vitalt intresse med hänsyn till valutaområdet. Det förefaller naturligt att euroområdets talan förs av dess ordförande samt Europeiska centralbanken och kommissionen.

Under epoken efter det kalla kriget har ett nära partnerskap och samarbetsförhållande utvecklats mellan Europa och USA. Det är inte här fråga om enbart en dialog. Snarare kan man tala om en form av politiskt samfund som håller på att skapas mellan de två kontinenterna.

I det tal som jag i slutet av april i samband med Natos 50-årsjubileum höll vid euroatlantiska partnerskapsrådets toppmöte betonade jag att Natos roll håller på att förändras. Nato koncentrerar sig i allt högre grad på krishantering och politiska förhandlingar.

Mången kan fråga sig vilken funktion Europeiska unionen har om unionen och dess medlemsländer inte är i stånd att effektivt ingripa i kriser inom unionens närområden, exempelvis kriser av den typ som uppkommit i Kosovo. Europeiska gemenskaperna skapades ursprungligen för att med hjälp av de metoder integrationen erbjuder göra nya krig inte bara onödiga, utan också omöjliga.

Detta innebär inte att unionen inte nu, under rådande nya omständigheter, bör ha beredskap att vid behov också med militära medel ingripa i kriser som bryter ut i Europa. Tillsammans med Sverige har Finland uttryckligen understrukit betydelsen av unionens krishanteringsförmåga och lagt fram förslag i saken. Det centrala innehållet i våra förslag står att läsa i Amsterdamfördraget. Fördraget ger unionen beredskap till militär krishantering, vilket markant ökar unionens trovärdighet.

I framtiden måste vi se till att unionen axlar den roll och fullgör de uppgifter inom krishanteringen som den har påtagit sig genom Amsterdamfördraget. Fördraget erbjuder allt bättre möjligheter till humanitär hjälp och räddningshjälp samt till fredsbevarande verksamhet och, i sista hand, återställandet av fred.

Med utgångspunkt i detta dryftar vi Frankrikes och Storbritanniens initiativ rörande ett utvecklande av unionens försvarspolitiska dimension.

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kvarstår som en samarbetsfråga regeringarna emellan. Handelspolitiken har överförts till gemenskapens behörighetssfär. Viktigast är att ingjuta effektivitet i de redan existerande systemen. Först när detta villkor är uppfyllt är det dags att avancera mot nya mål.

Ett utomordentligt gott exempel på betydelsen av konsekvens i den externa verksamheten finner vi i ett sammanhang där unionen primärt har rollen av biståndsgivare. Om unionens handelspolitik i fråga om staterna i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet skiljer sig märkbart från den bistånds- och utrikespolitik som bedrivs med dessa länder, tär detta på EU:s egen trovärdighet. Samma situation uppstår om unionens och de enskilda medlemsländernas åtgärder inte stämmer överens.

I och med Amsterdamfördraget utvecklas unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik genom dels tillsättandet av en hög utrikespolitisk representant, dels inrättandet av en enhet för politisk planering och tidig förvarning. Finland ställer stora krav på den höga representant som i juni skall utses i Köln. Förväntningarna på denna person är betydande.

Vid förhandlingarna i Amsterdam lyckades medlemsländerna inte uppnå samförstånd om utvecklandet av kommissionens verksamhet, utvidgningen av området för beslut som fattas med kvalificerad majoritet och ändringen av reglerna för röstviktningen. Debatten om dessa frågor är därmed inte avslutad.

Kommissionens avgång har tydligare än någonsin aktualiserat behovet av att kommissionen förnyas på det administrativa planet. Mina erfarenheter inom FN visar att dylika förändringar alltid är problematiska. Okomplicerade regler, öppna administrativa strukturer, en klar ansvarsfördelning, förbättrad koordinering och krav på en effektiv verksamhet är de element som bör diktera förändringarna och utmynna i en dynamisk och oberoende kommission.

I den rådande situationen bör kommissionens verksamhet effektiveras i fråga om framför allt de yttre förbindelserna och resursförvaltningen. Kommissionens portföljer och generaldirektorat bör omfördelas och omorganiseras. Personligen föreslår jag ett system där kommissionens ordförande skulle biträdas av två vice ordförande med ansvar för var sin större helhet: de yttre förbindelserna och resursförvaltningen. Dessa två vice ordförande skulle tillsammans med de kommissionsledamöter som svarar för sektorerna i fråga utgöra ett klart team. Vad de yttre förbindelserna beträffar skulle reformer av detta slag bl.a. främja samarbetet mellan rådets höga representant och kommissionen samt mellan kommissionen och medlemsstaterna.

Vid nästa regeringskonferens kommer man att behandla också frågan om en utökning av området för de beslut som fattas med kvalificerad majoritet. Dylika beslut bör främja möjligheterna att nå fram till rättvisa kompromisser. Ett beslutsfattande som baserar sig på kvalificerad majoritet bör utgöra en garanti för en samarbetsinriktad politik.

Den sista institutionella frågan som blev öppen i Amsterdamfördraget hänför sig till röstviktningen i rådet. Det nuvarande systemet, enligt vilket exempelvis Finland har tre röster och Tyskland tio, fungerar som ett slags skyddsnät för alla medlemsländer. I EU uppstår inte koalitionen stora länder mot små. Såvitt jag vet har unionen aldrig upplevt en situation där de stora länderna skulle ha kört över de små länderna eller tvärtom.

Vid Europeiska rådets möte i början av juni kommer man att besluta när nästa regeringskonferens med dessa frågor på agendan skall anordnas. Det är mycket möjligt att besluten om inledande av konferensen fattas under Finlands ordförandeperiod.

Unionens verksamhet bör hela tiden granskas kritiskt. Unionen kan utvecklas balanserat bara om den förmår leva upp till medborgarnas förväntningar. Under Finlands ordförandeperiod kommer förbättrandet av medborgarnas säkerhet och rättsskydd att vara ett av de centrala målen. Stats- och regeringscheferna sammanstrålar den 15-16 oktober i Tammerfors för att påskynda samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Mötet i Tammerfors väntas inför 2000-talet ge klara politiska budskap i frågor som berör medborgarna nära.

Utvidgningen av unionen är både en politisk nödvändighet och en historisk chans att öka stabiliteten och välfärden i Europa. För att utvidgningen skall kunna fullföljas enligt förväntningarna krävs dock att också själva unionen förmår förnya sig.

Utvecklingen i Ryssland befinner sig i ett ytterst kritiskt brytningsskede. En era av politisk demokrati har i princip inletts i landet. Censuren har avskaffats och de statliga och regionala organen väljs genom fria val. Rysslands historia rymmer dock element som inte kan kringgås: medborgarsamhället saknar en stark tradition, korruptionen är omfattande och basen för de gemensamma värderingarna diffus.

Ryssland är också en europeisk stat. Finland och EU är dess grannar. Den centrala utmaningen för säkerheten i vår världsdel är i allt högre grad just förhållandet mellan unionen och Ryssland.

Finlands initiativ tar sikte på att utveckla medborgarsamhällena i Ryssland samt att fördjupa umgänget mellan dem och mellan EU och Ryssland. Resultaten är än så länge inte så märkvärdiga, men arbetet har inletts.

Jag konstaterade redan att den allvarliga konflikten i Kosovo sätter Europas säkerhet i gungning. Jag kommer till detta evenemang direkt från Hannover, där jag diskuterade situationen i Kosovo med förbundskansler Schröder. Det internationella samfundet har på olika sätt gjort klart för Jugoslaviens ledning vad denna måste göra för åstadkommande av en förhandlingslösning i konflikten. Nästa vecka kommer att vara synnerligen kritisk. I dessa förhandlingar har Finland en allt mera ansvarsfull ställning. Europeiska unionen, USA och Ryssland, Nato, OSSE, FN – hela det internationella samfundet – måste nu göra allt som står i deras makt för att en förhandlingslösning i konflikten skall kunna uppnås.

Balkanområdet har i snart tio års tid varit i våldets grepp. Kosovokonflikten har på många plan inverkat på de ekonomiska och samhälleliga förhållandena i de övriga staterna i regionen. Återuppbyggnadsarbetet kommer att vara ett gigantiskt och tidskrävande projekt. Den europeiska integrationen sätts på ett hårt prov, men den får inte upphöra. Tvärtom.

Europa måste omedelbart vara i stånd att bära det centrala ansvaret för skötseln av det enorma flyktingproblemet. Finländarna har visat prov på en berömvärd ansvarskänsla. Bristen på koordinering mellan de internationella organisationerna ledde i kombination med direkta försummelser till att det effektiva hjälparbetet kom igång långsamt.

Inom Europeiska unionen har tankar framförts om en stabiliseringskonferens gällande sydöstra Europa. De berörda parterna skulle göra upp en täckande långsiktig plan för stärkande av freden, de mänskliga rättigheterna och demokratin i denna del av Europa. Projektet skulle initiera en utveckling ägnad att erbjuda länderna och medborgarna i området en möjlighet att delta i och njuta frukterna av det europeiska samarbetet.

Finland stöder tanken på en stabiliseringskonferens och är redo att under sin egen ordförandeperiod målmedvetet främja ett dylikt projekt.

Integration och en utvidgning av Europeiska unionen utgör på sikt de bästa garantierna för fred. Samtidigt skapas förutsättningar för ett bredspektrigt europeiskt samarbete som täcker hela vår världsdel.