REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI PÅ EUROPADAGEN
Åbo 8.5.1999
Under de senaste veckorna har Europa varit skådeplats för
råheter som man redan trodde hörde till historien. Människor
drivs ur sina hem och görs till flyktingar. Extremnationalismen
har tillfogat en oskyldig civilbefolkning ett lidande som är
svårt att fatta.
Mötet med albaner som flytt från Kosovo ger detta lidande ett
ansikte. De albanska flyktingarna har upplevt samma sak som vi
från Karelen evakuerade finländare gjorde för nästan sextio
år sedan: de har förlorat sina hem. För albanerna är det en
välkommen lättnad att kunna uppehålla sig på en trygg plats,
men smärtan och ångesten kvarstår hos alla dessa människor
som upplevt grymhet och orätt, som med våld fördrivits från
sina hem.
Händelserna i Kosovo ställer oss inför en allvarlig fråga:
hur kan vi bygga ett gemensamt europeiskt hem om vanliga
européer saknar rätten till ett eget hem?
Förklaringen till att Europadagen firas i dag är att Frankrikes
tidigare utrikesminister Robert Schuman höll ett historiskt tal
den 9 maj 1950. I det talet föreslog Schuman att den
fransk-tyska produktionen av kol och stål skulle underställas
en gemensam hög myndighet. Genom att på detta sätt koppla
samman de strategiska produktionsområdena avsåg man att jämna
vägen för fredliga relationer mellan Tyskland och Frankrike.
Det centrala syftet med den europeiska integrationen är
alltjämt att åstadkomma fred och att stärka denna fred. Denna
tanke begränsar sig inte längre till enbart de tysk-franska
relationerna. Det råder inte fred i vår världsdel om inte de
mänskliga rättigheterna respekteras i alla delar av Europa.
I dag, fyrtionio år efter Schumans deklaration, är Europeiska
unionens betydelse obestridlig med tanke på välfärden och
stabiliteten i hela världsdelen. Den europeiska integrationen
framskrider och unionens roll som lokomotiv för denna utveckling
accentueras allt mer.
Resultatet av integrationen är än så länge inte jämnt
fördelat i hela Europa. I Västeuropa har vi haft förmånen att
få njuta av samarbetets frukter. I Centraleuropa och Östeuropa
byggs demokratier sedan begränsningarna från det kalla krigets
dagar försvunnit. I Ryssland och i många andra delar av det
forna Sovjetunionen har man i det här skedet bara inlett det
samhälleliga reformarbetet. Balkan av i dag präglas av hat,
våld och stora flyktingströmmar.
Vi har tagit många steg på integrationens väg, men trots det
måste man på tröskeln till det nya millenniet konstatera att
vi alltjämt har en lång väg att vandra.
Unionens nya grundfördrag, Amsterdamfördraget, trädde i kraft
i början av maj. För oss finländare är Amsterdamfördraget
viktigt inte bara vad dess innehåll beträffar, utan också till
följd av dess principiella betydelse. Fördraget bär spår
också av vår penna.
I dag står unionen inför stora utmaningar såväl internt som
externt. Kommissionens avgång och de händelser som föregick
denna visar hur viktigt det är att unionen förmår utveckla sin
förvaltning och sina institutioner. Nästa unionsutvidgning
ökar behovet av nya reformer. Kosovokrisen har visat hur viktigt
det är att för förebyggandet och lösandet av kriser finna så
effektiva institutioner och metoder som möjligt.
Under sin första ordförandeperiod i EU står Finland inför
digra uppgifter. Balkan och Ryssland utgör centrala teman. Inom
handelspolitiken kommer förhandlingarna om en ny rond gällande
liberaliseringen av världshandeln att inledas i WTO. Med många
områden förbereds dessutom frihandelsavtal. Verkställigheten
av Amsterdamfördraget och revideringen av EU:s strukturer
kräver målmedvetna insatser.
I början av juni arrangeras i alla medlemsländer val av nya
representanter till Europaparlamentet. Även om de valda
personerna företräder endast sina väljare har vi rätt att
förvänta oss att de genom sitt agerande betonar och stärker
Finlands ställning i EU.
Europeiska unionen håller på att bli en betydande ekonomisk och
politisk aktör på det globala planet. Framför allt är
uppkomsten av ett gemensamt valutaområde ägnat att öka
förväntningarna på unionen.
Euron skapar konkreta krav också när det gäller unionens
externa agerande. Euroområdet bör uppträda enstämmigt när
man på de internationella arenorna diskuterar frågor som är av
vitalt intresse med hänsyn till valutaområdet. Det förefaller
naturligt att euroområdets talan förs av dess ordförande samt
Europeiska centralbanken och kommissionen.
Under epoken efter det kalla kriget har ett nära partnerskap och
samarbetsförhållande utvecklats mellan Europa och USA. Det är
inte här fråga om enbart en dialog. Snarare kan man tala om en
form av politiskt samfund som håller på att skapas mellan de
två kontinenterna.
I det tal som jag i slutet av april i samband med Natos
50-årsjubileum höll vid euroatlantiska partnerskapsrådets
toppmöte betonade jag att Natos roll håller på att
förändras. Nato koncentrerar sig i allt högre grad på
krishantering och politiska förhandlingar.
Mången kan fråga sig vilken funktion Europeiska unionen har om
unionen och dess medlemsländer inte är i stånd att effektivt
ingripa i kriser inom unionens närområden, exempelvis kriser av
den typ som uppkommit i Kosovo. Europeiska gemenskaperna skapades
ursprungligen för att med hjälp av de metoder integrationen
erbjuder göra nya krig inte bara onödiga, utan också
omöjliga.
Detta innebär inte att unionen inte nu, under rådande nya
omständigheter, bör ha beredskap att vid behov också med
militära medel ingripa i kriser som bryter ut i Europa.
Tillsammans med Sverige har Finland uttryckligen understrukit
betydelsen av unionens krishanteringsförmåga och lagt fram
förslag i saken. Det centrala innehållet i våra förslag står
att läsa i Amsterdamfördraget. Fördraget ger unionen beredskap
till militär krishantering, vilket markant ökar unionens
trovärdighet.
I framtiden måste vi se till att unionen axlar den roll och
fullgör de uppgifter inom krishanteringen som den har påtagit
sig genom Amsterdamfördraget. Fördraget erbjuder allt bättre
möjligheter till humanitär hjälp och räddningshjälp samt
till fredsbevarande verksamhet och, i sista hand,
återställandet av fred.
Med utgångspunkt i detta dryftar vi Frankrikes och
Storbritanniens initiativ rörande ett utvecklande av unionens
försvarspolitiska dimension.
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kvarstår som en
samarbetsfråga regeringarna emellan. Handelspolitiken har
överförts till gemenskapens behörighetssfär. Viktigast är
att ingjuta effektivitet i de redan existerande systemen. Först
när detta villkor är uppfyllt är det dags att avancera mot nya
mål.
Ett utomordentligt gott exempel på betydelsen av konsekvens i
den externa verksamheten finner vi i ett sammanhang där unionen
primärt har rollen av biståndsgivare. Om unionens
handelspolitik i fråga om staterna i Afrika, Karibien och
Stillahavsområdet skiljer sig märkbart från den bistånds- och
utrikespolitik som bedrivs med dessa länder, tär detta på EU:s
egen trovärdighet. Samma situation uppstår om unionens och de
enskilda medlemsländernas åtgärder inte stämmer överens.
I och med Amsterdamfördraget utvecklas unionens gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik genom dels tillsättandet av en
hög utrikespolitisk representant, dels inrättandet av en enhet
för politisk planering och tidig förvarning. Finland ställer
stora krav på den höga representant som i juni skall utses i
Köln. Förväntningarna på denna person är betydande.
Vid förhandlingarna i Amsterdam lyckades medlemsländerna inte
uppnå samförstånd om utvecklandet av kommissionens verksamhet,
utvidgningen av området för beslut som fattas med kvalificerad
majoritet och ändringen av reglerna för röstviktningen.
Debatten om dessa frågor är därmed inte avslutad.
Kommissionens avgång har tydligare än någonsin aktualiserat
behovet av att kommissionen förnyas på det administrativa
planet. Mina erfarenheter inom FN visar att dylika förändringar
alltid är problematiska. Okomplicerade regler, öppna
administrativa strukturer, en klar ansvarsfördelning,
förbättrad koordinering och krav på en effektiv verksamhet är
de element som bör diktera förändringarna och utmynna i en
dynamisk och oberoende kommission.
I den rådande situationen bör kommissionens verksamhet
effektiveras i fråga om framför allt de yttre förbindelserna
och resursförvaltningen. Kommissionens portföljer och
generaldirektorat bör omfördelas och omorganiseras. Personligen
föreslår jag ett system där kommissionens ordförande skulle
biträdas av två vice ordförande med ansvar för var sin
större helhet: de yttre förbindelserna och
resursförvaltningen. Dessa två vice ordförande skulle
tillsammans med de kommissionsledamöter som svarar för
sektorerna i fråga utgöra ett klart team. Vad de yttre
förbindelserna beträffar skulle reformer av detta slag bl.a.
främja samarbetet mellan rådets höga representant och
kommissionen samt mellan kommissionen och medlemsstaterna.
Vid nästa regeringskonferens kommer man att behandla också
frågan om en utökning av området för de beslut som fattas med
kvalificerad majoritet. Dylika beslut bör främja möjligheterna
att nå fram till rättvisa kompromisser. Ett beslutsfattande som
baserar sig på kvalificerad majoritet bör utgöra en garanti
för en samarbetsinriktad politik.
Den sista institutionella frågan som blev öppen i
Amsterdamfördraget hänför sig till röstviktningen i rådet.
Det nuvarande systemet, enligt vilket exempelvis Finland har tre
röster och Tyskland tio, fungerar som ett slags skyddsnät för
alla medlemsländer. I EU uppstår inte koalitionen stora länder
mot små. Såvitt jag vet har unionen aldrig upplevt en situation
där de stora länderna skulle ha kört över de små länderna
eller tvärtom.
Vid Europeiska rådets möte i början av juni kommer man att
besluta när nästa regeringskonferens med dessa frågor på
agendan skall anordnas. Det är mycket möjligt att besluten om
inledande av konferensen fattas under Finlands ordförandeperiod.
Unionens verksamhet bör hela tiden granskas kritiskt. Unionen
kan utvecklas balanserat bara om den förmår leva upp till
medborgarnas förväntningar. Under Finlands ordförandeperiod
kommer förbättrandet av medborgarnas säkerhet och rättsskydd
att vara ett av de centrala målen. Stats- och regeringscheferna
sammanstrålar den 15-16 oktober i Tammerfors för att påskynda
samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Mötet i Tammerfors
väntas inför 2000-talet ge klara politiska budskap i frågor
som berör medborgarna nära.
Utvidgningen av unionen är både en politisk nödvändighet och
en historisk chans att öka stabiliteten och välfärden i
Europa. För att utvidgningen skall kunna fullföljas enligt
förväntningarna krävs dock att också själva unionen förmår
förnya sig.
Utvecklingen i Ryssland befinner sig i ett ytterst kritiskt
brytningsskede. En era av politisk demokrati har i princip
inletts i landet. Censuren har avskaffats och de statliga och
regionala organen väljs genom fria val. Rysslands historia
rymmer dock element som inte kan kringgås: medborgarsamhället
saknar en stark tradition, korruptionen är omfattande och basen
för de gemensamma värderingarna diffus.
Ryssland är också en europeisk stat. Finland och EU är dess
grannar. Den centrala utmaningen för säkerheten i vår
världsdel är i allt högre grad just förhållandet mellan
unionen och Ryssland.
Finlands initiativ tar sikte på att utveckla
medborgarsamhällena i Ryssland samt att fördjupa umgänget
mellan dem och mellan EU och Ryssland. Resultaten är än så
länge inte så märkvärdiga, men arbetet har inletts.
Jag konstaterade redan att den allvarliga konflikten i Kosovo
sätter Europas säkerhet i gungning. Jag kommer till detta
evenemang direkt från Hannover, där jag diskuterade situationen
i Kosovo med förbundskansler Schröder. Det internationella
samfundet har på olika sätt gjort klart för Jugoslaviens
ledning vad denna måste göra för åstadkommande av en
förhandlingslösning i konflikten. Nästa vecka kommer att vara
synnerligen kritisk. I dessa förhandlingar har Finland en allt
mera ansvarsfull ställning. Europeiska unionen, USA och
Ryssland, Nato, OSSE, FN hela det internationella
samfundet måste nu göra allt som står i deras makt för
att en förhandlingslösning i konflikten skall kunna uppnås.
Balkanområdet har i snart tio års tid varit i våldets grepp.
Kosovokonflikten har på många plan inverkat på de ekonomiska
och samhälleliga förhållandena i de övriga staterna i
regionen. Återuppbyggnadsarbetet kommer att vara ett gigantiskt
och tidskrävande projekt. Den europeiska integrationen sätts
på ett hårt prov, men den får inte upphöra. Tvärtom.
Europa måste omedelbart vara i stånd att bära det centrala
ansvaret för skötseln av det enorma flyktingproblemet.
Finländarna har visat prov på en berömvärd ansvarskänsla.
Bristen på koordinering mellan de internationella
organisationerna ledde i kombination med direkta försummelser
till att det effektiva hjälparbetet kom igång långsamt.
Inom Europeiska unionen har tankar framförts om en
stabiliseringskonferens gällande sydöstra Europa. De berörda
parterna skulle göra upp en täckande långsiktig plan för
stärkande av freden, de mänskliga rättigheterna och demokratin
i denna del av Europa. Projektet skulle initiera en utveckling
ägnad att erbjuda länderna och medborgarna i området en
möjlighet att delta i och njuta frukterna av det europeiska
samarbetet.
Finland stöder tanken på en stabiliseringskonferens och är
redo att under sin egen ordförandeperiod målmedvetet främja
ett dylikt projekt.
Integration och en utvidgning av Europeiska unionen utgör på
sikt de bästa garantierna för fred. Samtidigt skapas
förutsättningar för ett bredspektrigt europeiskt samarbete som
täcker hela vår världsdel.