(Översättning)

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI
VID KARELARNAS SOMMARFEST
I VASA 19.6.1999

Vi har i dag samlats här i Vasa för att för sista gången under detta årtusende fira Karelarnas sommarfest. I år har sex decennier förflutit sedan karelarna första gången hösten 1939 tvingades att lämna de trakter som i tusen år varit deras hembygd.

Jag har i likhet med många andra ofta frågat mig var karelarnas enorma samhörighetskänsla har sitt ursprung, denna känsla som år efter år förmår samla den karelska stammen till gemensamma evenemang. Frågan torde ha ett givet svar: förlusten av hembygden och hemmet i samband med uppgörelserna efter andra världskriget var för karelarna en tung gemensam erfarenhet som kom att förena den karelska stammen från generation till generation.

Jag har i många sammanhang, också i Ryssland, konstaterat att den påtvingade bortflyttningen var en traumatisk upplevelse för karelarna. Många finländare betraktar förlusten av Karelen som en stor orättvisa. Vetskapen om en historisk oförrätt försvinner inte av sig själv, utan den lever i någon form oberoende av om man diskuterar den offentligt eller inte.

Jag vet att framför allt karelarna under den senaste tiden har hyst varma känslor för de tusentals hemlösa invånare i Kosovo som varit tvungna att lämna sin hembygd och söka sig bort från de krigsdrabbade trakterna. Att den i åratal pågående krisen i Jugoslavien fick ett så drastiskt förlopp visar än en gång vilka följderna i värsta fall kan bli då nationalitetskriser bottnar i en strävan att rätta till historiska oförrätter.

Vi kan nu glädja oss över att freden återställs på Balkan. För skapandet av demokrati och stabila förhållanden i denna av kriget sargade region krävs dock idogt arbete många år framöver.

Vi förlorade vår hembygd men fick behålla vårt fosterland. Trots att den evakuerade befolkningen hade en stenig väg att vandra kan vi i dag konstatera att kolonisationen av karelarna lyckades utmärkt. För den karelska befolkningen var återuppbyggnadstiden viktig i många avseenden. Samtidigt som karelarna blev en central resurs i återuppbyggnadsarbetet, var mödan till fromma för fosterlandets framtid ägnad att hela de sår som kriget och förlusten av hembygden gett upphov till och att hjälpa karelarna att anpassa sig till sina nya boplatser. Också om anpassningen orsakade allehanda problem lyckades karelarna tack vare sin generösa, aktiva och sociala natur övervinna fördomarna och snabbt bli tilldelade ansvarsfulla uppdrag i samhällslivet. Den karelska kulturen tillförde också många trakter i Finland en mångfald nya och intressanta impulser – vissa av dem möter oss på olika håll också här i Österbotten.

Karelskheten är i dag en resurs som stärker den finländska identiteten i ett vidare perspektiv. Den bidrar till att berika den europeiska språkliga och kulturella mosaik som skapas av starka kulturkretsar på regional och lokal nivå. Den karelska kulturen bör uppfattas som en identitetsfråga, som en förmåga att känna samhörighet inför samma tradition och samma kulturarv. För oss karelare har det alltid varit viktigt att vara medvetna om och stolta över vår egen identitet.

En karelares hjärta slår samma slag som en finländares och europés hjärta. Det gäller att lyssna till dessa slag precis som man bör vara lyhörd för alla andra europeiska kulturer. Tillsammans bildar de den strida flod av kulturer som den karelska traditionen stolt kan utmynna i. Som nation och som österbottningar, karelare, savolaxare och företrädare för andra finländska stammar har vi mycket att ge det europeiska samarbetet. Vi både kan och måste vara stolta över vår egen bakgrund. I kraft av den har vi sedan barnsben fått skapa vår egen världsbild, vars betydelse som principiell och etisk plattform ständigt ökar i en värld präglad av övernationella tankegångar.

I dessa tider framhåller vi ofta betydelsen av internationalism och vilka egenskaper den kräver. Det är härvid skäl att komma ihåg att Karelens position som ett gränsland influerat av många kulturer har lett till att karelarna av naturen utrustats med en attityd präglad av acceptans, tolerans och öppenhet. Tack vare den attityden har man klarat av också svåra tider, och så kommer det att vara också i framtiden. Också för mig personligen har denna attityd utgjort en kraftkälla.

En liten nation identifieras genom språket och kulturen. En stark identitet är en bra utgångspunkt. De lokala och internationella perspektiven utesluter inte varandra, utan skapar en plattform för framtiden på vilken våra barn kan bygga vidare på sitt karelska arv. Vi håller ihop. De ansträngningarna bär frukt och de ger lön för mödan. Det är oerhört glädjande att också vid denna fest kunna konstatera att så många karelare av den yngre generationen har mött upp – det är uttryckligen de efter kriget födda generationerna som bär ansvaret för att deras föräldrars insatser för den karelska kulturen inte går till spillo, utan ständigt förädlas och bärs vidare till kommande generationer.

Vi har i detta sammanhang också anledning att rikta ett uppriktigt tack till er, ärade krigsveteraner, och alla dem som varit med och byggt upp Finland efter kriget. Tack vare er har vi som är yngre fått växa upp i ett fritt och självständigt Finland. De generationer som fötts och vuxit upp efter kriget måste inge hopp och tro på att arbetet den karelska traditionen till fromma fortsätter och att frukterna av detta arbete förs vidare från generation till generation.

Den karelska traditionen har blivit ett centralt element i den finländska traditionen. Både Karelen och karelskheten måste därför betraktas som hela Finlands och alla finländares sak, inte bara som en ensak för oss karelare. I den anda som genomströmmar Kalevala och Kanteletar finner vi den finländska kulturens starkaste rötter. Den andan har på ett anmärkningsvärt sätt influerat uppkomsten av vår nationella medvetenhet och hela vår nation. I varje finländare finns därför ett karelskt element, ett inslag av kulturens uråldriga fura, av detta landmärke i en orolig och stormig värld.

Vi kan inte förbigå Jean Sibelius, vår internationellt mest uppskattade kompositör, vars musikaliska världsbild i hög grad influerades av Karelen och Europa. Själv konstaterade Sibelius att ursprunget till kompositionernas finländska klang fanns i Karelen. För hundra år sedan tjänade karelianismen som en stark inspirationskälla för många av våra internationellt kända konstnärer, bl.a. Louis Sparre, Axel Gallen-Kallela, Emil Wikström, Eero Järnefelt och Juhani Aho. För många av dem innebar karelianismen ett försvar av den finländska identiteten i ett historiskt brytningsskede då det nationella uppsvinget var hotat.

Det är sålunda inte att förvåna sig över att den karelska naturen och andan utgör centrala element i den finländska konsten, det må sedan gälla musik, litteratur eller bildkonst. Musiken ute i världen har sin upprinnelse i folkmusiken, ett exempel på det är den framgång som ensemblen Värttinä har skördat med sina hemtrevligt karelska tongångar. Det är vår uppgift att skapa förutsättningar för att den karelska klangen skall bevaras i kulturlivet och den finländska livsformen. Jag har med tillfredsställelse noterat att också många andra grupper har börjat intressera sig för att samlas kring sina egna kulturella markörer.

För oss karelare har förlusten av hembygden varit konkret. Just därför rörs vi på ett alldeles speciellt sätt av Eino Leinos ord, när han säger att hembygden är mera än bara en dal, en by, en sjö eller en strand, den är en del av det djupaste egna jaget. Många mödrar har följt sina barn ut i livet med orden "Glöm inte var du hör hemma". Förr eller senare i livet inser vi innebörden i dessa ord, det kan jag också för egen del intyga.

Vi vågar vara karelare och vi vågar visa det. En sund kulturell självkänsla är en förutsättning för uppnåendet av de stora mål som vi formulerat för oss själva. Ju starkare och klarare den uppfattning är som vi har om oss, desto bättre förmår vi möta utmaningarna. En egen, stabil och traditionsrik identitet är den stöttepelare som vi med tillförsikt kan basera vår framtid på.

Finlands ställning i EU har stabiliserats. Vi har framgångsrikt kunnat utnyttja våra starka sidor i EU:s interna arbete. Som ett talande exempel kan nämnas Finlands initiativkraft och aktivitet när det gäller att förverkliga EU:s aktionsprogram i våra närområden. Dessa områden är både nu och i framtiden en viktig del av Finlands omgivning. Finland jämte närområden är en central del av Nordeuropa: under de närmaste decennierna kommer utvecklingsperspektiven för Östersjöområdet att vara Europas intressantaste. Också om integrationen inte stannar upp bygger Europas framtid på regionala helheter. I det perspektivet är Karelen för närvarande en del av Rysslands nordvästra ekonomiska region, av gränsområdet mellan Finland och Ryssland samt av Europas nordliga dimension mellan Barents och Östersjön.

Om vi alltjämt leker med tanken på ett flerspråkigt och mångkulturellt Viborg, så behöver vi inte gå extremt långt tillbaka i tiden för att finna Hansastäderna, de livliga och mångkulturella Östersjöstäderna som blomstrade tack vare handeln och ekonomin. Denna tillbakablick kan också skildra framtiden. Med tanke på Karelen erbjuder Finlands medlemskap i EU och det aktiva närområdessamarbetet stora möjligheter som kan utvecklas till en verklig bro av samarbete och umgänge mellan västra Europa och Ryssland.

Närområdessamarbetet behöver stabila verksamhetsbetingelser, samarbete mellan olika regioner och nationellt medgivande både i målländerna och här i Finland. Vi måste stöda behärskade sociala och ekonomiska förändringar i våra närområden på dessas väg mot fungerande demokrati och medborgarsamhälle. På så vis kan närområdena inlemmas i den dynamiska ekonomiska regionen i Nordeuropa. Finland spelar i detta sammanhang en central roll och bär ett stort ansvar för att det i våra närområden utvecklas ett nätverkssamarbete som främjar det ekonomiska, politiska, sociala och kulturella umgänget.

Det är önskvärt att den ekonomiska och politiska reformprocessen fortsätter i Ryssland, eftersom landet spelar en central roll med tanke på Europas säkerhetsutveckling. Ur vår synvinkel är en kontinuerlig och gynnsam utveckling i Europa och Ryssland det enda alternativet när det gäller att lösa den s.k. Karelenfrågan. Någon annan väg finns inte. Därför främjar Finland alla initiativ genom vilka det skapas goda förutsättningar för samarbete mellan EU och Ryssland – till följd av vår gemensamma gräns intar vi ju en särställning i denna fråga.

I det integrerade Europa möts det självständiga Finland och det demokratiska Ryssland under helt nya premisser. Genom öppna diskussioner och förhandlingar kan nya positiva initiativ tas mellan våra länder.

I samband med Karelendebatten har det bl.a. föreslagits att ett internationellt utbildnings- och forskningscenter på hög nivå borde placeras i Viborg. Avsikten är att man vid detta kunskapscenter skulle undervisa och bedriva forskning i ämnen som främjar närområdessamarbetet och ökar det kunnande som så akut behövs i regionen när det gäller att bygga upp och upprätthålla företagsverksamhet och moderna samhällsstrukturer. Som exempel på ett dylikt projekt som fallit väl ut vill jag här nämna det gemensamma finsk-ryska företagskuvösprojektet, som erbjuder utbildning och kunnande i företagarverksamhet.

Synnerligen intressant är också ett europeiskt forskningsprojekt gällande Karelen. Projektet går ut på att regionen undersöks tvärvetenskapligt och att rönen kopplas till den forskning som gäller Östersjöområdet och hela Europas ostliga randområde. Detta initiativ, som avser att på ett mångsidigt sätt forska i kulturers "möten" på olika plan, är ägnat att öka förståelsen för problem och att främja en stabil utveckling i regionen samt att öka de säkerhetspolitiska insikterna. Forskningscentret i Viborg kunde samtidigt tjäna som ett slags Östersjöcentrum med mångsidig forskning kring den nordliga dimensionen på sitt program.

Också om de karelare som föddes i det avträdda Karelen minskar i antal år för år, har deras ättlingar blivit en stor och växande skara. Var och en av dem blir en dag medveten om sina rötter. Därför lever Karelen i dem konkret och varje dag. Därför är det också viktigt att en medborgardebatt förs om Karelen. Detta är vår rätt, men också vår plikt.