Republikens president Martti Ahtisaaris tal vid Utrikespolitiska Institutet i Sverige i Stockholm den 14 april 1994

RELATIONERNA MELLAN FINLAND OCH SVERIGE I ETT FÖRÄNDRAT EUROPA

Ärade åhörare,

Den brytningsperiod vi upplever inom det internationella systemet har visat att utrikes- och säkerhetspolitiken kan skötas framgångsrikt bara om man stöder sig på adekvata kunskaper. Vi behöver forskning på hög nivå och en bred dialog mellan de sakkunniga.

Sveriges Utrikespolitiska Institut är ett högt uppskattat forskningsinstitut, som har berett forskare i internationella relationer möjlighet att mötas och som har låtit utföra viktiga forskningsprojekt. Jag önskar institutet fortsatt framgång i dess arbete.

Jag vill också framföra mitt varma tack för att jag fått möjlighet att uppträda som föredragshållare vid detta institut.

Jag anser det viktigt att relationerna mellan våra länder, deras historia och innehåll i framtiden är föremål för forskarnas intresse. Det handlar här om ett ämneskomplex som tyvärr inte ens i denna dag i tillräcklig omfattning uppfattas som den centrala faktorn i fråga om våra internationella relationer och vår ställning. Detta är det dock fråga om. Likaså är det önskvärt att den historiska bakgrunden till relationerna mellan våra länder ges tillräckligt utrymme i våra skolors läroplaner.

I mitt föredrag kommer jag att ägna mig åt framför allt ett studium av de finsk-svenska relationerna i ett förändrat Europa.

Relationerna mellan våra länder är goda, men saknar det oaktat inte nya och krävande utmaningar. Den historiska relationen mellan Finland och Sverige kunde skildras som en särrelation men den innebär vida mer än så.

President J.K. Paasikivi skrev i sin dagbok, att det mellan Finland och Sverige inte får finnas någonting sådant som den andra inte känner till eller som man inte önskar diskutera. Jag instämmer i detta.

Både tillsammans och som en del av Norden utgör våra samhällen en likartad värde- och kulturkrets. Inga gränser skiljer oss åt. De har förenat oss och kommer att så göra.

Trots att våra samhällen och kulturer har många gemensamma drag, har vi dock geopolitiskt befunnit oss i olika situationer. Detta har påverkat vår internationella ställning och våra utrikespolitiska val. Geopolitikens betydelse förklingar inte så snabbt som den av medierna förmedlade bilden kan ge sken av.

Finland och Sverige har mycket gemensamt i det förgångna - i själva verket en gemensam historia. I 600 års tid utgjorde Finland den östra rikshalvan i riket Sverige. Gustav Vasa var i likhet med alla svenska kungar också finländarnas regent. Att Finland och Sverige sedermera upphörde att vara samma stat var dock en oundviklig historisk process.

Finlands politiska lösgörelse från Sverige var inte följden av enbart språkliga skillnader och geografiska faktorer, utan den berodde i hög grad på just geopolitiken.

I Tilsit fick Finland en ny regent, men inte ett nytt stats- eller samhällsskick. Under sekler av samhörighet hade Finland utvecklats som en del av det svenska riket. I den finsk-svenska statsgemenskapen lade vi dock grunden till vår egen identitet, den finska nationen. Finländarna hade blivit ägare till sitt eget land.

När Alexander I vid Borgå lantdag 1809 formellt upphöjde Finland till en nation bland nationerna, hade förarbetet för vårt fullständiga oberoende alltså därmed redan gjorts.

I Finland förblev de svenska grundlagarna och övriga lagarna alltjämt i kraft - detsamma gällde i stora drag också den svenska förvaltningsmodellen. Den ryske envåldshärskaren, tsaren, var konstitutionell storfurste av Finland. Finlands anslutning till det ryska riket bröt inte de kulturella banden till Sverige. Också det självständiga Finlands grundlagar bar tydliga spår av föreningen med Sverige.

Under Finlands självständighet har vi konstaterat hur viktig den politisk-geografiska positionen har varit i våra länders historia. Sverige förmådde inte försvara Finlands territorium. Som självständig stat har vi lyckats bevara vår ställning. Vi har följt vår egen utrikespolitiska linje och vi har varit beredda att försvara vårt land till priset av stora uppoffringar. Vår försvarskamp under åren 1939-40 och 1941-44 hade central betydelse för utformningen av de andra nordiska ländernas säkerhet efter andra världskriget.

Den materiella och andliga hjälp som Sverige erbjöd under krigen var av stor betydelse för Finland.

Under de stora omvälvningar som på 1900-talet ägt rum i vår världsdel har vi och vårt grannland Sverige trots allt i många fall gått skilda vägar när det gällt säkerhetspolitiken.

I dagens internationella samfund står vi återigen vid ett vägskäl. Skall våra vägar förenas?

Ärade åhörare,

Den europeiska integrationen och kommunismens sönderfall har öppnat dörrarna till gemensamma värderingar och uppkomsten av en världsdel som stöder sig på samarbete. De historiska banden mellan staterna och nationerna i vår världsdel håller på att återknytas.

De baltiska länderna är fria. De kommer förmodligen småningom att genomgå en integreringsprocess med Östersjöstaterna och, i vidare bemärkelse, med Europeiska unionen.

Ryssland kommer under många år framöver att vara föremål för stora förändringar, men vi vet redan nu att också dess enorma regioner, om ock i annan takt, ofrånkomligen kommer att integreras allt fastare också med det övriga Europa. Detta innebär att de gamla geopolitiska konstellationerna förändras.

Å andra sidan kommer Ryssland alltid att vara en stormakt, och fördelarna härav fördelar sig därefter. Ryssland kan inte vara enbart en del av det europeiska integrations- och säkerhetsområdet. Detsamma gäller ju också vissa andra stora stater inom detta område.

Ryssland är också de olika regionernas Ryssland. S:t Petersburg och dess närområden, Karelen och Kola får bättre förutsättningar för ekonomiskt och kulturellt samarbete med de nordiska länderna.

Med undantag av Island kommer de nordiska länderna kanske snart att alla vara medlemmar i Europeiska unionen. De nordiska ländernas separatism inom den internationella politiken - vilket deras olikartade ställning i förhållande till den europeiska integrationen innebar eller skulle komma att innebära - torde upphöra 1995. Min förhoppning är att alla nordiska länder som har ansökt om medlemskap kan ansluta sig till unionen samtidigt. Det beslutet ligger i våra medborgares händer.

Det är skäl att mycket ingående begrunda de mångfasetterade följdverkningar som de förestående förändringarna innebär.

Finland och Sverige befinner sig nu säkerhetspolitiskt sett i en likartad situation. Statsminister Carl Bildt konstaterade den 4 juni 1992 i sitt uppmärksammade Mannerheimföredrag bl.a. följande: "De grundläggande förutsättningarna för Sveriges och Finlands utrikes- och försvarspolitik är i dag mer gemensamma än vad de kanske varit någonsin i modern tid".

Jag förstår mycket väl att våra värderingar nu präglas starkt av detta perspektiv, även om vi inte kan vara säkra på att utvecklingen i vår världsdel kommer att fortsätta under odelat gynnsamma omständigheter. Freden i Europa vilar fortfarande på bräcklig grund.

Ärade åhörare,

Finland och Sverige har avslutat sina förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen. Kommer vi nu när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken att slå in på samma väg, eller åtminstone på vägar som löper i samma riktning?

Nu handlar det om att befästa säkerheten i Europa genom att målmedvetet utveckla alla de samarbetsformer som förenar staterna i vår världsdel. Finland och Sverige delar den gemensamma uppfattningen att en utvidgad Europeisk union bäst garanterar en stabiliserande utveckling i vår världsdel.

Finlands säkerhetspolitiska tänkesätt är nära förknippat med följande tre faktorer:

(1) En egen politisk insats för att upprätthålla fred i världen, framför allt i Europa och i våra närområden. Detta stöds av

(2) att vi upprätthåller en trovärdig nationell försvarsförmåga och

(3) verkar för utvecklandet av säkerhetsarrangemangen inom ESK och av andra regionala arrangemang.

Samma element är centrala i Sveriges säkerhetspolitiska bedömningar. Detta är av betydelse när vi i sinom tid medverkar i Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Unionen strävar efter att utveckla sin roll inom den internationella politiken genom att stödja sig på ESK:s grundvärderingar. Finland och Sverige utgår ifrån att vi genom att utveckla EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik skapar de bästa förutsättningarna för intensifierade kontakter mellan Norden och nordvästra Ryssland.

Det är önskvärt att Europa småningom utgör ett säkerhetsområde, där försvarslösningarna och andra säkerhetspolitiska åtgärder omöjliggör krig och krigshot mellan staterna inom området. Under de närmaste åren bör vi på ett sansat sätt debattera dessa frågor i syfte att befästa vår gemensamma säkerhet.

Förändringarna på den internationella arenan och ett eventuellt EU-medlemskap har som följd att också det nordiska samarbetet blir viktigare än tidigare. Inom EU reflekterar de nordiska länderna givetvis sina egna intressen, vilket i sin tur innebär en klar accentuering av de nordeuropeiska frågorna inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Jag är övertygad om att detta är enbart till fördel för EU:s utveckling.

Ärade åhörare,

Finland, Sverige, Norge och Österrike har ansökt om medlemskap i EU med utgångspunkt i sina egna nationella förhållanden; varje land har självständigt övervägt sina önskemål.

Inom Europeiska unionen är det alltjämt i hög grad fråga om ett samarbete nationalstaterna emellan, men också om en inbördes - om än mer reglerad - konkurrens mellan dessa stater.

Europeiska unionen är en unik statskoalition, ett samfund. Vår världsdel kännetecknas för närvarande av ett brytningsskede inom den industriella strukturomvandlingen, av hög arbetslöshet och av en tid där de demokratiska institutionerna söker sin plats. Européerna måste finna vägen till ett nytt självförtroende. Här är Europeiska unionen i nyckelposition.

Med tanke på framför allt en förbättring av sysselsättningen utgör den vitbok som unionens toppmöte antog i december 1993 en central utgångspunkt för betvingandet av massarbetslösheten.

Finland och Sverige är välfärdssamhällen som nu står inför en krävande omdaning. Europeiska unionen erbjuder oss båda en naturlig miljö för tryggandet av att denna nyordning framskrider på ett balanserat sätt.

Framför oss hägrar de stora möjligheternas tid, som vi inte skall förspilla genom att klamra oss fast vid skuggor från det förgångna.

EU-medlemskapet utgör det steg, som enligt min åsikt bäst kan säkerställa en varaktig historisk närhet mellan Finland och Sverige. EU-medlemskapet är inledningen till ett nytt kapitel i relationerna våra länder emellan.

Ärade åhörare,

Relationerna mellan stater handlar ytterst om den växelverkan som äger rum mellan medborgarna. Allt sedan medeltiden har finländare flyttat till Sverige och svenskar till Finland och bedrivit handel med varandra. Den största flyttningsvågen ägde rum på 1960-talet, när hundratusentals finländare sökte arbete i Sverige. Sverigefinländarna kom att bli den klart största nationella minoriteten och en aktiv del av det svenska samhället.

I dagens Sverige bor det omkring en halv miljon människor som har sina rötter i Finland. De utgör inga tillfälliga invandrare, utan de lever som nordbor i ett av de nordiska länderna. Med sin flit och sin seghet har de förtjänat sin position i Sverige. När jag läste Peter Englunds fina bok "Ofredsår" lade jag speciellt märke till Per Brahes definition av finländarna. Jag citerar Englund:

"Många ansåg nämligen att finnarna var flitigare än nationalsvenskarna; så sade Finlands generalguvernör Per Brahe 1638 att 'när denna nation annorstädes och till Sverige kommer, arbetar en så mycket som tre andra, och aro snälle om sig både i ett och annat

 bruk'" .

Finländarna har under seklenas gång löst sig till en särställning i Sverige.

Ärade åhörare,

Finland och Sverige står inför en historisk utmaning. Våra länders regeringar har nått bra resultat i förhandlingarna om medlemskap i Europeiska unionen. Det är viktigt att diskutera betydelsen av ett medlemskap och att bygga upp nationellt samförstånd.

Europeiska unionen erbjuder oss en möjlighet att ge positivt gensvar på de utmaningar som den globala ekonomiska konkurrensen och säkerhetssamarbetet medför. Min förhoppning är att såväl finländare som svenskar nu skall ta vara på den historiska chans som erbjuds oss.