REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI I TAMMERFORS

24.9.1994

DET SJÄLVSTÄNDIGA FINLAND I ETT INTEGRERAT EUROPA

Vi förbereder oss som bäst på att genom folkomröstning fatta beslut om Finlands medlemskap i Europeiska unionen. Samtidigt håller det internationella samfundet på att frigöra sig från den tudelning som har pågått i ett halvt sekels tid. Allt som heter samarbete och förlikning har i dag flera anhängare och bättre förutsättningar än någonsin tidigare. För oss erbjuder det internationella samfundet en rejäl möjlighet att skapa en bättre och tryggare morgondag.

Finland står inför ett historiskt vägval. Som nation befinnner vi oss nu i den lyckliga situationen att ingen utomstående finns som tvingar oss finländare till ett avgörande. I dag ligger vårt öde sannerligen i våra egna händer.

I vårt land har folkomröstning aldrig tidigare tillämpats när det gällt att fatta beslut om Finlands relationer till utländska makter. Den rådgivande folkomröstningen återspeglar väl de väsentliga elementen i hela integrationsprocessen: det är här fråga om frivillig medverkan i ett antal suveräna staters samarbete.

Frågan om oberoendet har i hög grad dominerat EU-debatten i vårt land. Finland är kärt för oss finländare; vi arbetar oförtrutet med dess bästa för ögonen. Finländarnas välfärd är ett skötebarn vi alla vårdar ömt. Här kan EU-frågan varken diskvalificera eller diskriminera.

Så länge nationen Finland existerat har vi fått våra viktigaste kulturella och sociala impulser från Norden och Mellaneuropa. På grund av vårt geografiska läge har vi också haft nära kontakter med den ryska kulturen.

I denna växelverkan mellan olika kulturer har vi skapat vår nationella identitet. Vi har hållit fast vid vår egen särprägel, men har samtidigt varit öppna för intryck utifrån. Vår nationella identitet vilar alltså på en stabil grund, men så är den också resultatet av en sekellång utveckling.

Det är med andra ord inte öppningen mot den övriga världen, utan de stängda dörrarna, som utgör ett hot för vår nationella identitet. Så har det varit och så kommer det att förhålla sig också i framtiden.

Det internationella samfundet har redan i åratal influerats av två motsatta utvecklingstendenser: å ena sidan gemenskap, å andra sidan splittring. Just i Europa har detta som känt tagit sig mycket konkreta uttryck. Det forna Jugoslavien splittrades och Tysklands återförening blev möjlig, eftersom det kalla kriget mellan två olika samhällsskick hade utmynnat i demokratins seger.

Det är av väsentlig betydelse att också de stora folken både med tanke på sin egen fördel och för att trygga sin ekonomiska välfärd blir tvungna att bedriva ett allt intensivare samarbete.

Efter andra världskriget har de europeiska marknadsekonomiländerna steg för steg intensifierat sitt samarbete, för att därmed garantera en fredlig utveckling och trygga sin egen ställning i den globala konkurrensen. I denna process har Europeiska unionen kommit att bli lokomotivet.

Under det kalla krigets dagar uppfattade Sovjetunionen länge Europeiska unionen som en politisk utmanare. Tack vare president Kekkonens insatser kunde vi trots allt ingå ett frihandelsavtal med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Avvecklingen av det kalla kriget ledde också till snabba förändringar inom de internationella relationerna i vår världsdel. Framför allt uppstod nya möjligheter att fördjupa det ekonomiska och politiska samarbetet.

Europeiska gemenskapen och sedermera unionen har utvidgats i etapper: först i början av 1970-talet, sedan åter på 1980-talet. Just nu är det fråga om en utvidgning där unionen tillförs en nordlig och mellaneuropeisk dimension.

Utvidgningen av Europeiska unionen har därmed aldrig skett, och kommer enligt uppgift inte heller nu att ske, på något annat sätt. Efter det utvidgningsskede som nu pågår kommer unionen antagligen att utvidgas först i början av nästa årtusende. Om Finland nu låter bli att utnyttja den möjlighet som erbjuds, tyder alla tecken på att nästa chans erbjuds oss först om många år.

Varje utvidgning av unionen har lett till att den omdanats internt. På 1970-talet breddade gemenskapen det politiska samarbetet, på 1980-talet skapades den s.k. enhetsakten som kom att bli upptakten till den inre marknaden. Nu på 1990-talet är det meningen att utreda den ekonomiska och monetära unionens möjligheter och att vidareutveckla det politiska och säkerhetspolitiska samarbetet mellan unionsländerna.

I och med att unionen utvidgas, lägger den en grund för en stabil och harmonisk utveckling i hela världsdelen. En utvidgad union spelar en synnerligen central roll vad gäller utvecklingen i övergångsekonomierna i de östra delarna av Mellaneuropa. Om vi främjar utvidgningen, påverkar vi samtidigt indirekt dessa länders utveckling på ett positivt sätt.

I finländskt perspektiv förenar utvidgningen av EU strävandena efter såväl ekonomisk välfärd som säkerhet. Var och en kan själv föreställa sig vad det hade inneburit om Europeiska gemenskapen inte börjat utvidgas och varit stadd i kontinuerlig utveckling allt sedan slutet av 1960-talet.

Ett återkommande tema i vår debatt har gällt frågan hur det går med våra gränser om vi blir medlemmar i unionen. Råkar vi in i folkvandringsströmmar som vi inte förmår kontrollera? Kommer brottsligheten att öka? Kommer våra sjöar och stränder att förstöras? Det är förståeligt att dessa frågor ställs.

Det finns inget land som kan hantera nya säkerhetsrisker av detta slag helt på egen hand. Men också när det gäller att lösa dessa problem kan EU erbjuda den bästa hjälpen. Utan det samarbete som sker inom ramen för EU har vi på längre sikt inga möjligheter att klara av dessa utmaningar på ett tillfredsställande sätt.

Europeiska unionen är - vilket jag i många sammanhang också har betonat - ett samarbetsarrangemang, en ny typ av statsförbund avsedd uttryckligen för suveräna stater. Detta finns också inskrivet i unionens grundfördrag.

Framför allt de små länderna erbjuds flera möjligheter om de medverkar i unionen än om de stannar utanför.

Irland, Portugal, Grekland, Danmark och Beneluxländerna tillhör de mindre EU-länder, där man ansett att fördelarna av ett medlemskap klart överträffar nackdelarna. EU utgör den bästa garanten för att de små staterna inte längre blir överkörda av storpolitiken. Varken mer eller mindre.

För ett par veckor sedan träffade jag en av den europeiska integrationstankens stora förespråkare, den brittiska före detta premiärministern Sir Edward Heath. Han betonade att just de nya medlemsländerna i unionen - och då hänvisade han till Irland, Medelhavsländerna och Danmark - såsom unionsmedlemmar bättre än tidigare har kunnat utveckla sin landsbygd och landsbygdsnäringarna. Sir Edward förundrade sig över att man ens kan föreställa sig att Finland, ett vidsträckt land med stor areal som i hög grad lever av sina skogar, inte skulle dra samma nytta av EU som de andra medlemsländerna.

Ett EU-medlemskap innebär under alla omständigheter att hela det finländska samhället ställs inför en krävande anpassningsprocess i många avseenden. Det gäller dock en anpassning till utvidgade, inte inskränkta, möjligheter. Utanför EU skulle vi ha mindre möjligheter till vårt förfogande. Detta visar alla centrala utredningar. I annat fall skulle vi inte heller medverka i detta projekt.

Jag vädjar om nationellt samförstånd för ett godkännande av det nationella anpassningspaket som behövs för utvecklande av landsbygden. Detta arrangemang skulle garantera att man på landsbygden äntligen skulla kunna se med tillförsikt på framtiden. Det skulle också sätta punkt för den eviga tvisten kring frågan om och i vilken utsträckning vi i detta land behöver ett jordbruk.

Ett beroende av GATT-lösningen och nationella politiska beslut innebär däremot för landsbygden att den går en ovissare framtid till mötes.

Ett beslut om anslutning till Europeiska unionen och ett intensifierat samarbete mellan demokratier som vår egen kräver mod; detta beslut har nämligen vittgående och betydelsefulla följder. Att avvisa denna möjlighet är inte att visa prov på mod, utan på dumdristighet, och ett avslag skulle innebära en risktagning av oanade dimensioner. Ett nej till EU skulle innebära att vi med öppna ögon ställer oss utanför det progressiva samarbete som bedrivs av Europas etablerade demokratier. Vi skall vara med där nationerna skapar sin framtid under mottot frivillighet, lagbundenhet och jämställdhet.

Enligt min uppfattning skulle de nordiska ländernas insats i EU tillföra unionen en särskild nordisk dimension, samtidigt som vi skulle få garantier för att unionen utvecklas så, att den inte blir en byråkratiernas, utan en medborgarnas union. En union för människor, djupt rotade i sina egna hemländer och med stadig förankring i den nationella identiteten.

Unionen erbjuder oss en bättre möjlighet att stärka säkerheten i vår världsdel och att hantera säkerhetsproblemen på det globala planet. Här knyts vårt lands långsiktiga europapolitik samman - den politik som har syftat till en avvecklad tudelning och ett utökat samarbete i hela världsdelen.

Många har frågat sig om vi står inför en militär allians, eftersom unionen år 1996 börjar behandla också ett fördjupande av säkerhetspolitiken.

Jag har i många tidigare sammanhang betonat att den säkerhetspolitiska situationen i Europa hela tiden måste omprövas. Detsamma gäller de metoder som tillämpas för stärkande av säkerheten. De förbundsstrukturer som hänför sig till det kalla krigets dagar - i den mån resterna av sådana alltjämt existerar - håller på att anpassa sig till den nya tidsandan. En ny och mera täckande europeisk säkerhetsordning växer fram bit för bit. I detta arbete skall vi medverka med utgångspunkt i vår hävdvunna politik. Här har vi mycket att dela med oss av.

Jag hoppas att bilden av de faktiska alternativen skall klarna under den tid som återstår till folkomröstningen. Jag litar på att finländarna är realistiska och vidsynta, att de inser sitt fosterlands bästa.

För drygt en vecka sedan besökte jag Lappland. De underbara höstfärgerna framhävde än en gång vårt lands sagolikt vackra natur. Befolkningen i Lappland gav uttryck för sin orubbliga framtidstro. Många var de som konstaterade att folket i Lappland hittills har klarat av alla de brytningsskeden historien ställt det inför, och det ämnar det göra nu också.

I Enare råkade jag få Enare medborgarinstituts broschyr i min hand. I broschyren ingick en dikt av Eino Leino, och jag tycker att just den dikten på ett träffande sätt återspeglar den starka kulturanda som präglar lapplänningarna. Låt mig avsluta mitt tal med denna vackra och gripande dikt (veterligen inte översatt till svenska):

"Nouse Suomeni suurena, rynnistäin,

nouse vaaroilta, vaarojen alta,

nouse rannoilta järvien siintäväin,

sinä sinisten toivojen valta,

luo päältäsi pienten riitojen riehu,

ja kasva ja kansojen lippuna liehu,

ja näytä, mit' täällä pienikin voi,

kun suurta se unelmoi".