REPUBLIKENS PRESIDENTS FESTTAL VID EKONOMISKA SAMFUNDETS I FINLAND 100-ÅRSJUBILEUM 27.10.1994

Ärade festpublik,

Finlands folk har i en folkomröstning fattat ett entydigt och historiskt beslut om vårt lands anslutning till Europeiska unionen. Beslutet har ägt rum i en tid präglad av stora ekonomiska och samhälleliga omvälvningar.

Det återstår ytterligare många år av uppoffringar innan vi som nation kan känna att vi står på fast mark.

Det har först under de allra senaste åren kommit i dagen hur allvarlig den pågående brytningen i själva verket är. Trots att de centrala ekonomiska nyckeltalen har förebådat en nedgång i arbetslösheten, hotar massarbetslösheten att kvarstå på hög nivå. Samhället kan delas in i sysselsatta och arbetslösa, ett faktum som med tiden kommer att ha betydande sociala följdverkningar.

En sådan samhällsutveckling vill vi förhindra. Vi har medlen och redskapen för att göra det, och vi måste ha viljan att göra det. De som bär ansvaret i vårt samhälle måste se tyglandet av arbetslösheten som sitt viktigaste mål under de närmaste åren.

För hundra år sedan, vid den tiden när ert värderade samfund grundades, befann sig Finland likaså i ett komplicerat brytningsskede. Industrialiseringen gjorde sitt intåg i vårt land, och folkets längtan efter självständighet vann allt mera terräng i samhället. Den ansträngningen klarade vi av, men den krävde stora uppoffringar.

Nationen splittrades på många sätt: i stad och landsbygd, i röda och vita, i svenskar och finnar. En samhällsförnyelse som siktade till endräkt var då vår ledstjärna. Vi lyckades också den gången: Finland utvecklades till en pluralistisk nation, samtidigt som vi stärkte vår förmåga att under svåra tider dra åt samma håll. Detta blev också mottot för vår framgång.

I dag befinner vi oss i en liknande situation, i ett läge där det krävs resoluta krafttag. Vi måste fylla igen den samhällsklyfta som arbetslösheten har öppnat, och vi måste som medlemsstat i Europeiska unionen skapa en hållbar politik.

Finländarnas beslut är också viktigt för Europeiska unionens utveckling. Utvidgningen av unionen symboliserar nämligen den livskraft som kännetecknar det nydanade Europa, och inger hopp om unionens framtid. Strävandena att utvidga integrationen i riktning mot Mellan- och Östeuropa är naturliga och allmänt accepterade.

Folkomröstningen är framför allt ett uttryck för hur Finlands folk ser på Finlands ställning i Europa. För vårt lands samhällsekonomi innebär ett medlemskap i Europeiska unionen inte bara en stor chans, utan givetvis också en stor utmaning. I den debatt som föregick folkomröstningen konstaterades redan att ett medlemskap inte innebär att allting serveras oss färdigt på en bricka, utan att vi uttryckligen måste anstränga oss och arbeta hårt för att nå godaresultat.

Vårt lands utrikespolitik har under hela efterkrigstiden bedrivits enligt en konsekvent linje där fred och internationellt samarbete utgör hörnstenarna. Denna linje kvarstår oförändrad.

De förväntningar som är förknippade med Europeiska unionens framtid är alltjämt stora, men samtidigt förekommer också misstro och osäkerhet i fråga om unionens framtida utveckling. När det gäller stabiliseringen av förhållandena i Västeuropa har unionen dock klart bevisat sin livskraft. Finland är i alla avseenden för en effektiv och demokratiskt styrd union.

De nordiska länderna - inklusive Finland - har under de senaste åren på ett mycket konkret plan fått erfara de genomgripande förändringar som skett inom världsekonomin. Norden är sig inte längre lik, men den har inte heller förlorat sina resurser. Vi måste nu bara fördomsfritt möta alla nya utmaningar och möjligheter. Vår höga bildningsnivå och våra stabila sociala förhållanden ger oss goda förutsättningar att lösa de krävande problem som framtiden för med sig.

De erfarenheter som härrör från tillämpningen av olika strategier inom den ekonomiska politiken förlorar ingalunda i betydelse. Detsamma kan sägas om jämförelsen av dessa erfarenheter mellan de nordiska länderna. Vi finländare har en hel del att lära oss beträffande både sådant vi borde göra och sådant vi borde låta bli. En anpassning till EU och ett inflytande på EU är förenligt med de nordiska ländernas gemensamma intresse.

* * *

Vilket innebär ett EU-medlemskap för vårt lands ekonomi och ekonomiska politik? I den offentliga debatten har man betonat konflikten mellan å ena sidan bekämpandet av inflationen och å andra sidan strävan efter full sysselsättning. Det är motiverat att denna fråga diskuteras, men det måste då kommas ihåg, att de länder som har lyckats bekämpa inflationen och över huvud taget stabilisera sin penningmarknad, samtidigt har varit framgångsrika när det gällt att sörja för sysselsättningen. När sämre tider randats har dessa länder haft rörelsefrihet inom den ekonomiska politiken. Stabila ekonomier åtnjuter internationellt förtroende och internationella krediter i obegränsad utsträckning. De länder som missköter sina penningaffärer kan däremot inte påräkna dessa två viktiga favörer.

Samtidigt som de yttre faktorerna fördjupade vår ekonomiska kris på ett avgörande sätt, avslöjade de också att industrin inte under de s.k. feta åren hade utvecklats i tillräckligt hög grad samt att man glömt hur viktigt det är för ett litet land att ha en framgångsrik export. Utanför EU och utgående från en relativt självständig och självgod ekonomi kom vi att bli beroende av EU-ländernas och vissa andra finansiärers gunst. De länder som bedriver en sund ekonomisk politik inom EU kan påräkna ett jämförelsevis stort oberoende också inom den övriga samhällspolitiken.

I det Finland, som det är min innersta önskan att kunna vara med och bygga upp, kommer sysselsättningen att förbli en central fråga när målen för den ekonomiska politiken formuleras. Matti Pekkanen och hans arbetsgrupp har gjort ett värdefullt arbete när de skisserat upp de politiska riktlinjer enligt vilka arbetslösheten skall fås att minska till 200 000 personer ännu under detta decennium. Regeringen, oppositionen och intresseorganisationerna, påverkningsfältet nästan i sin helhet, har meddelat att de godkänner programmets mål och de allmänna riktlinjerna för åtgärderna. De har likaså deklarerat sin beredskap att agera rent konkret, vilket förvisso behövs innan vi ens kan föreställa oss att nå målen.

Pekkanens arbetsgrupp uttryckte sig bl.a. så här: Som nation måste vi förena våra krafter med sikte på sådana lösningar, som stöder och stärker varandra och bildar en uppåtgående spiral, en god cirkel, i ekonomiskt avseende. Vi lever just nu i en tid av nationellt sökande. Det gäller att ge den spirande ekonomiska återhämtningen ett sådant strukturellt innehåll att den ekonomiska uppgången har utsikter att fortgå under rentav hela återstoden av 1990-talet. Viktigast av allt är att skapa en stark tilltro till att finländarna förmår sköta sin stora utländska skuldsättning, att vi kan få statsskulden att minska och att vi kan sänka arbetslösheten märkbart. Då kan de höga räntor och skatter som bromsar investeringarna och beskär familjernas utkomstmöjligheter också sjunka betydligt.

Jag vill betona samma sak som arbetsgruppen. Regeringen, partierna och de centrala arbetsmarknads-, intresse- och medborgarorganisationerna måste förbinda sig till de nationella målen och uppnå dem tillsammans. Varje grupp har naturligtvis sina egna intressen, sitt eget ansvar och sina egna skyldigheter, men dessa måste passas in i helheten. Med en sådan arbetsfördelningslära som förkunnar att var och en skall stänga in sig i sin egen lilla kammare, avbryta allt samarbete och sluta koordinera åtgärderna kan vi inte sköta sysselsättningen i det här landet.

De omfattande inkomstpolitiska avtalen har gjort arbetsmarknaden stelbent på ett sätt som är skadligt för upprätthållandet av en hög sysselsättningsgrad. Den här iakttagelsen får emellertid inte leda till att allt det samhälleliga kunnande som vuxit fram under den långa perioden av inkomstpolitik slängs på sophögen. Också inkomstpolitiken kan repareras, och en sådan reparation kan öppna nya dörrar, eliminera risken för sammanstötningar, öppna knutar och reda upp härvor smidigare än tidigare.

En gynnsam utveckling på sysselsättningsfronten är framför allt beroende av den inhemska efterfrågan. Efterfrågan inom den privata sektorn håller på att återhämta sig; tecken därpå kan nu skönjas både i fråga om konsumenternas beteende och investerarnas planer. Det är önskvärt att man uttryckligen får ordentlig fart på industrins investeringar, eftersom bara en utvidgning av den öppna sektorn kan garantera att den ekonomiska tillväxten fortsätter och inte enligt finländsk tradition bromsas av obalansen i utrikeshandeln. En tillräcklig exportkapacitet och en fortsatt stark priskonkurrenskraft ger möjlighet och utrymme för konsumtionsefterfrågan och grundandet av nya företag, något som är av avgörande betydelse med tanke på sysselsättningen.

* * *

Vägen till förbättrad sysselsättning och nytt välstånd är lång, eftersom den offentliga sektorn spelar en blygsammare roll som sysselsättare nu än på 70- och 80-talen. Statens skuldsättning har ökat synnerligen snabbt i Finland, och skuldsättningstakten ser inte ut att minska nämnvärt nästa år heller. Enligt regeringens budgetproposition kommer statens nettoupplåning nästa år att uppgå till 63 miljarder mark, vilket för en fyrapersonersfamilj innebär att den gemensamma skuldbördan ökar med 50 000 mark. Genom verksamheten på finansmarknaden har den här ökade skuldbördan den egenskapen att den tenderar att höja räntenivån. Detta är till men för låntagarna inom den privata sektorn och fördröjer den ytterst nödvändiga tillväxten i investeringsefterfrågan inom näringslivet. Uppskattningarna gällande en kronisk statlig upplåning ökar förväntningarna i fråga om räntehöjningar. Vår realräntenivå är en av de högsta i industriländerna, och den fördröjer en ökning i investeringar och konsumtion samt en förbättring av sysselsättningen.

Omarbetandet av grunderna för fastställandet av statens utgifter bör, liksom nedskärningarna i utgifterna, ha nått ansenliga proportioner före år 2000. Utgiftsnedskärningarna bör inriktas på de stödpremier staten betalar, på investeringsstöden till näringslivet samt på inkomstöverföringarna till hushållen, socialskyddsfonderna och kommunerna. Det sammanlagda beloppet av nämnda utgifter täcker drygt hälften av statsbudgeten för nästa år.

Regeringen har redan åstadkommit ett antal viktiga sparbeslut, men ännu måste många beslut fattas, den närmaste tiden eller av nästa regering. Den bristande överensstämmelse som i tiden tilläts uppstå mellan statens planerade utgifter och de inkomster som nu senare beräknas inflyta beskrivs av en jämförelse, där det totala utgiftsnedskärningsbehovet under årtiondets sista år är 50 miljarder mark, dvs. de ackumulerade nedskärningarna för perioden 1993-2000 kommer att utgöra ett tal som motsvarar slutsumman av en årsbudget. Må denna summa gå till historien som ett tecken på det bristande sinne för proportioner som den snabba tillväxten under planeringsskedet och den hejdlösa upplåning, som baserade sig på tron på en evig tillväxt, kunde skapa.

* * *

Den kvistiga pensionspolitiken, som bekymrar regeringarna i många länder, blev ett viktigt tema under världsbankens möte i Madrid i början av oktober. Den ökade livslängden och de sjunkande födelsetalen är fakta inte bara i industriländerna, utan också i många utvecklingsländer. I synnerhet i Ryssland och de östeuropeiska länderna kämpar pensionssystemen med svåra problem.

Pensionsfrågan har bekymrat finländarna redan en längre tid. Man vet om att befolkningen blir äldre och man känner också till de planer och beräkningar som gäller intjänandet av pensioner. Medborgarnas oro ser ut att vara tudelad. Kommer indexhöjningarna i rätt tid? Skall systemet hålla? Luften är fylld av små och stora frågor.

De stora frågorna måste lösas först. Det är viktigt att vi ser till att det arbetspensionssystem som har skapats i Finland, vad den hårda kärnan beträffar, förmår uthärda den belastning det utsätts för och att samhällsekonomin orkar bära den börda arbetspensionssystemet utgör. Om skyddandet och stärkandet av den här kärnan kräver att mindre viktiga funktioner skalas bort, så måste de skalas bort.

Jag noterar med tillfredsställelse den oro som finansministeriet har uttryckt gällande pensionsfrågorna, och jag sätter stort värde på de ändringsförslag som ministeriet har lagt fram. Det är omsorger och ansvar av det slaget som behövs för att stora sociala olyckor skall kunna undvikas, och som hade behövts redan tidigare t.ex. på kreditmarknaden, så att de välbekanta skadorna inom finansieringssektorn hade kunnat bli mindre.

Full av förtröstan väntar jag nu på att företrädarna för försäkrarna och de försäkrade i sina gemensamma arbetsgrupper skall komma fram till konstruktiva förslag som syftar till en ökning av arbetspensionssystemets hållbarhet och dess trovärdighet på lång sikt. Lösandet av problemen får inte skjutas upp bara därför att den ekonomiska tillväxten blir intensivare, eftersom det är möjligt att kapacitetsbegränsningar småningom sätter ett tak för produktionen. Dessutom har de internationella konjunkturerna lärt oss att en uppgång förr eller senare följs av en lågkonjunktur.

Pensionärerna vill jag lugna genom att konstatera att deras grundläggande rättigheter är skyddade, men att man måste visa den största återhållsamhet vad gäller förväntningar om tilläggsförmåner eller kännbara indexgottgörelser.

Vad gäller socialskyddet i övrigt måste den bärande tanken i allt utvecklingsarbete vara att det alltid skall vara ekonomiskt lönsammare att förvärvsarbeta än att leva på socialunderstöd. Socialskyddssystemet måste reformeras så, att den sammantagna effekten av socialskyddet inte minskar arbetsmotivationen.

Ärade festpublik,

Det är uppenbart att den ekonomiska tillväxten i Finland kommer att få ökad vind i seglen när ett positivt EU-beslut har säkerställts. De svårigheter som vi har råkat in i, som ett resultat av yttre störningar och våra egna åtgärder, kan nu övervinnas lättare. Så länge den här frågan var öppen, var min oro mycket djup. Om Finland hade valt att ställa sig utanför EU, skulle det ha lett till så drastiska nedskärningar i statsekonomin att resultatet varit välstånd bara för de bättre lottade. Enligt mina iakttagelser har det tyvärr gått just på det sättet i många länder på tillbakagång.

Inte heller det här bättre alternativet innebär att vi skulle klara oss utan uppoffringar. För dem som har klarat sig bra genom de svåra tiderna och nu kommer att bli välmående igen, rekommenderar jag levnadsregeln att hålla girigheten inom ramen för det passande, att inte börja bete sig stroppigt och att inte låta kringströendet av pengar stå som modell för mänskligt beteende. Till europeisk kultur hör inte bara god självkänsla utan också ett civiliserat handlingssätt, hänsyn, värme och vänlighet i relationerna till andra människor samt en samarbetsmodell som sporrar och inspirerar.

Nu är stunden kommen för oss finländare att koncentrera alla resurser på genomförandet av en solidarisk politik i vårt land.