Översättning till svenska

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL VID

FREIE UNIVERSITÄT I BERLIN 23.11.1994

FINLAND, EUROPEISKA UNIONEN OCH FÖRÄNDRINGARNA PÅ DET INTERNATIONELLA PLANET

För nästan på dagen fem år sedan upphörde den ideologiska och militära tudelning av vår världsdel som gick under benämningen det kalla kriget. Då krossade det tyska folket Berlinmuren och lät sin längtan efter frihet få fritt utlopp. Den fredliga föreningen av Tyskland och Europa hade nått en vändpunkt.

Berlin uppfattas i dag som symbolen för det nya Europa. Både här och annorstädes i vår världsdel koncentrerar man sig nu på fredsarbetet.

Det är en stor ära för mig att få föreläsa vid Freie Universität i Berlin. Detta vetenskapliga samfund har en ärorik historia. Här har man i alla tider försvarat den akademmiska friheten.

Som Finlands president känner jag särskilt stor tillfredsställelse över att i det återförenade Tysklands huvudstad få presentera min bedömning av mitt eget lands internationella ställning nu när Finland står inför inträdet i Europeiska unionen. Det steg som finländarna nu tagit är en historisk händelse i nationellt perspektiv, en händelse som knappast kunnat inträffa i ett intressantare skede av utvecklingen på det internationella politiska planet än det vi upplever i dag.

Tysklands politiska ledning och, såvitt jag förstår, hela Tysklands folk, har reservationslöst stött Finlands medlemskap i EU. Tillåt mig att i detta sammanhang uttrycka ett upppriktigt tack för detta stöd.

För ett par århundraden sedan skisserade filosofen från Königsberg, Östersjöområdets storman Immanuel Kant, sitt program för den "eviga freden". Han var - i en orolig samtid - övertygad om att också Europa en dag kommer att få uppleva bestående fred.

Kant lanserade en tes enligt vilken affärsandan i samhället inte kan leva och existera tillsammans med krig, och att denna anda förr eller senare tar överhanden hos alla folk.

Sin tes kompletterade Kant med ytterligare två bärande tankar om den bestående freden. För det första ansåg Kant att staternas inre ordning borde stödja sig på en republikansk regeringsform och på principerna om jämlikhet. För det andra antog Kant att krigföring kommer att visa sig vara en så förödande metod att den inte kan användas som redskap i politikens tjänst.

Sedan tudelningen av vår världsdel har raderats ut på ett dramatiskt sätt hyser många en förhoppning om att villkoren förden av Kant skisserade bestående freden nu har uppfyllts. Även om vi är väl betjänta av denna optimism, befarar jag att

vi fortfarande har en lång väg att vandra innan vi kan känna oss förvissade om att freden inte baserar sig på grundlösa löften, utan på hållbara strukturer.

Förbindelserna mellan Finland och Tyskland har sekellånga traditioner. Allt sedan medeltiden har andliga och världsliga påverkare från Finland studerat vid de världsberömda tyska universiteten. Den av Luther ledda reformationen fick snabbt starkt fotfäste i Finland. Det tyska språket och den tyska kulturen har alltid haft stor betydelse i vårt land.

När vi nu tar steget in i Europeiska unionen blir Finland och Tyskland nära samarbetspartner i det nya Europa.

Finland har under hela sin existens deltagit aktivt i den växelverkan som inom hela Östersjöområdet förekommit på såväl det ekonomiska som det kulturella planet. Ur denna växelverkan har vi hämtat de centrala elementen i vår nationella identitet.

Östersjön som i århundraden hade förenat folken vid dess kuster kom dock att bli en skiljelinje i det kalla kriget. Dess östra kust med sina självständiga nationer försvann ur vårt synfält. I och med att tudelningen inte längre existerar har vårt innanhav återfått sin historiska roll. I dag är Östersjön åter en förenande, inte en splittrande, faktor.

Finland har fått en viktig position som främjare av förbindelserna till de nordliga regionerna, till nordvästra Ryssland och till Baltikum.

Förra fredagen godkände Finlands riksdag vårt lands anslutning till Europeiska unionen. Beslutet föregicks av en folkomröstning, i vilken Finlands folk uttalade ett klart stöd för ett medlemskap i EU.

Den omfattande debatt som fördes inför folkomröstningen visade att finländarna kan försäkra sig om integrationslösningens fördelar enbart genom praktiska resultat. För att unionen skall fungera måste den ha sina medborgares stöd.

Jag hoppas att utvidgningen av unionen kan avancera planenligt så, att nya medlemskap kan träda i kraft vid årsskiftet. Min uppfattning är att de nya medlemsländerna kommer att tillföra unionen nya positiva impulser. Om alla nordiska länder blir medlemmar i unionen innebär detta att dessa länder utökar den areal som unionen täcker med inemot 50 procent. En sådan union som tillförts den nordiska dimensionen avviker på många sätt från den nuvarande tolvstatsgemenskapen.

De nordiska länderna utgör en värdegemenskap med specifik betydelse för medborgarna. I många av de frågor som unionen behandlar är det utan tvekan lätt för de nordiska länderna att vara ense sinsemellan. Detta innebär dock inte att någon typ av nordisk blockbildning skulle uppkomma inom unionen.

Vi har stora förväntningar på unionen, men vi vet också att vi kan göra en betydande insats för uppnåendet av EU:s gemensamma mål.

Den utvidgade unionens stämma kan påräkna större bärvidd inom världsgemenskapen. Härigenom stärks också unionens globala roll.

Av geografiska och historiska orsaker betraktar Finland och Tyskland förändringarna i vår världsdel och behärskandet av dessa förändringar ur likartade perspektiv. Trots att våra samhällen kämpar med stora problem, bl.a. arbetslösheten, är vi båda medvetna om att de största utmaningarna hänför sig till de östra delarna av vår världsdel. Dessa utmaningar kan vi försöka möta med samarbete och med stabiliseringspolitiska åtgärder av olika slag.

EU har blivit ankaret när det gäller den ekonomiska och politiska utvecklingen i vår världsdel. Dess successiva utvidgning skapar förutsättningar för stabilitet i de östra delarna av världsdelen. Närmast på agendan följer utvecklandet av relationerna mellan EU och de centraleuropeiska länderna. Till den sistnämnda kategorin hänför vi även de baltiska länderna. Den strategi som i detta syfte kommer att behandlas vid toppmötet i Essen är ett viktigt steg i riktning mot nästa utvidgningsomgång.

Samtidigt bör vi gå in för att främja unionens ekonomiska och politiska samarbete med Ryssland, Ukraina och OSS-länderna.

I allmänhet betraktade vi den forna Sovjetunionen som man betraktar en ideologisk världsmakt och en militärmakt. När Europeiska unionen nu utvidgas möter den vid sina egna gränser ett nytt Ryssland. Det Ryssland som i dag bygger upp sin demokrati, sina rättsstatsstrukturer och en marknadsekonomi betraktar oss som potentiella kompanjoner, och vi måste vara i stånd att komma detta Ryssland till mötes. Ryssland är de stora möjligheternas land. Dess utveckling är inte problemfri, men en återgång till det förgångna är inte längre möjlig.

Ryssland kämpar med arvet efter den forna Sovjetunionen. Industrin har förstört miljön och kärnkraftverken har förorsakat problem. Följderna av eventuella kärnkraftsolyckor skulle ha mycket långt gående verkningar. Vida kretsar inom EU är medvetna om denna problematik. Också Finland står för betydande insatser i detta förebyggande arbete.

Relationerna mellan de stater som uppstått till följd av Sovjetunionens sönderfall söker alltjämt sina former. Det är synnerligen viktigt att finna en stabil bas för dessa relationer. Trots den historiska belastningen behövs det nu tålamod och statsmannatalanger. Detta visade bl.a. Estlands, Lettlands och Rysslands ledare när de i somras med framgång dryftade och löste ömsesidiga problem.

Trots att hotet om ett stort krig har skingrats har befästandet av Europas säkerhet efter det kalla kriget visat sig problematiskt. Bristande jämlikhet på det ekonomiska planet, nya former av etniska och nationella konflikter, den internationella brottsligheten, miljöproblemen samt problematik som hänför sig till mellanstatliga relationer kastar sin skugga över den annars så hoppingivande helhetsbilden.

En återgång till ett uppdelat Europa som karaktäriseras av skiljelinjer och kraftpolitik är dock helt otänkbar. Säkerheten måste befästas i en atmosfär av samförstånd. Europa måste utgöra ett säkerhetsområde där användningen av militära medel är överflödig.

Nu gäller det att ta det avgörande steget för skapandet av ett sådant säkerhetsområde. De befintliga institutionerna bör utvecklas och samordnas i funktionellt avseende; därigenom skapas också förutsättningar för en omfattande stabiliseringspolitik. Det europeiska säkerhetsområdet består av tre strukturella nivåer.

Basstabiliteten skapas genom ett befästande av de bilaterala relationerna samt genom tillämpande av metoder som hänför sig till den ekonomiska och politiska integrationen. Här är den utvidgade Europeiska unionen och de stater som närmar sig unionen i nyckelställning.

Den säkerhet som är beroende av olika samarbetsformer - och här kommer vi till den andra nivån - skapas genom förebyggande diplomati, fredsbevarande insatser och krishantering. Centrala fora i detta arbete är Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE), Europarådet, Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC), Västeuropeiska unionen (WEU) och NATO, framför allt då programmet avseende partnerskap för fred (PFP).

För det tredje baserar sig den militära stabiliteten i sista hand på den försvarsförmåga som nationalstaterna kan mobilisera, antingen självständigt, inom ramen för inbördes samarbete eller med hjälp av ett gemensamt försvar.

Finland och de andra nordiska länderna har redan under flera decennier bedrivit en målmedveten stabiliseringspolitik som anpassats till de rådande förhållandena. Vi har burit vårt eget ansvar genom att upprätthålla en trovärdig försvarsförmåga och genom att medverka i internationella fredsbevarande uppdrag. Vi tror att vi också i framtiden kommer att vara producenter, inte konsumenter, av säkerhet.

När vi ansluter oss till Europeiska unionen baserar sig vår politik på militär alliansfrihet och på upprätthållandet av ett självständigt och trovärdigt försvar. Vi tror att Finland med utgångspunkt häri har goda möjligheter att stärka stabiliteten och säkerheten i Nordeuropa.

Vår avsikt är att delta aktivt och konstruktivt i utvecklandet av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Vi utgår ifrån att de övriga unionsmedlemmarna lyssnar på våra synpunkter gällande säkerheten och även beaktar dessa uppfattningar.

För att Europeiska unionen skall förmå infria de förhoppningar som ställts på den måste uniones egen ekonomi vara i skick. Just nu är den ekonomiska utvecklingen i medlemsländerna dessvärre mer eller mindre instabil. Den ihållande arbetslösheten är dels en följd av ekonomiernas mångskiftande strukturella problem, dels en följd av försvagad konkurrenskraft i Europa. Skapandet av en inre marknad är därför den primära åtgärden i våra ansträngningar att återställa konkurrenskraften.

Därefter bör vi sikta in oss på den ekonomiska och monetära unionen (EMU), vars syften rimmar med principerna för ett sunt ekonomiskt tänkande. En anpassning av medlemsstaternas ekonomier till EMU:s kriterier är dock en relativt komplicerad fråga. På längre sikt är detta dock nödvändigt om vi önskar säkerställa den ekonomiska utvecklingen i vår väldsdel.

Unionens egna strukturer bör likaså revideras. År 1996 skall en konferens på regeringsnivå äga rum, och då är det meningen att bl.a. utvecklandet av unionens institutioner skall behandlas.

Finland önskar utveckla unionen till en fungerande gemenskap för stater med stark självkänsla. Institutionerna inom unionen måste vara ändamålsenliga och demokratiska.

Att unionens medlemsländer är sinsemellan olika ser jag som en rikedom och inte som något hinder för utvecklingen.

Det är dock förenligt med allas intressen att medlemsländerna är jämställda med varandra och att man alltid gemensamt kommer överens om de mål och tidtabeller som skall gälla. Man skulle också kunna tänka sig att det i undantagsfall var möjligt för ett medlemsland att avtala om en avvikande tidtabell.

År 1841 publicerades det filosofiska verket "Idee der Persönlichkeit" vid universitetet i Tübingen. Arbetet, som väckte stor uppmärksamhet i Tyskland, hade skrivits av finländaren J.V. Snellman som sedermera blev en känd statsman i sitt hemland. Snellman betonade att Finlands styrka ligger i bildningsnivån.

Vi européer har rönt framgång på den internationella arenan framför allt tack vare vår bildningsnivå. De vetenskapliga genombrotten, tonsättarnas, författarnas, bildkonstnärernas och de övriga konstnärernas alster kan ses som europeiska insatser hela världsgemenskapens utveckling till fromma. När den europeiska civilisationen är som bäst tar den sig uttryck i kreativitet, tolerans och rättvisa.

Med utgångspunkt i detta tror jag att vi med förtröstan kan fortsätta våra ansträngningar för främjandet av fred, säkerhet och välstånd inte bara i vår egen världsdel utan på hela jorden.