Yliopisto/Lea Parkkonen 

Humanisten lever ett gott liv

"Jag tror att inga andra studier kunde ha gett mig bättre vägledning för denna uppgift", säger fru Eeva Ahtisaari, filosofie magister, som fått sin utbildning vid historiska institutionen vid Helsingfors universitet.

Intervjun gjordes mitt under de bråda förberedelserna för självständighetsdagen. För Eeva Ahtisaari är finskhet detsamma som traditionell europeiskhet. Våra medeltida rötter i den katolska kyrkan och vår nära anknytning till det dåtida Europa vad gäller såväl handel som utbildning och t.o.m. krigföring har varit en överraskning för många statsmän, som fru Ahtisaari gärna påminner om vår historia. Alla resor har å andra sidan gett Eeva Ahtisaari ett vidgat perspektiv på dagens Europa.

Eeva Ahtisaaris akademiska kunskaper i historia och hennes breda internationella erfarenheter har format henne till en ambassadör för vårt land som också kan tillgodogöra sig det hon ser.

- Vår arkitektur är i huvudsak rätt ung jämfört med arkitekturen i Mellaneuropa, där vi under våra besök fått stifta bekantskap med kyrkor och renässansslott, det ena överdådigare än det andra. Men under detta århundrade är nog den finska arkitekturen den mest betydande, säger Eeva Ahtisaari.

- I Ungern hade parlamentshuset i Budapest restaurerats så lysande att man till sist blev helt matt av all förgyllning. Också Ungerns president, som dock älskar det ungerska, allt från mat till pompa och ståt, medgav att det glittrade och lyste i överkant, småskrattar Eeva Ahtisaari.

Trots att statsbesöken kan vara både arbetsamma och tröttsamma njuter Eeva Ahtisaari av dem på många sätt. Kunskaperna i och intresset för historia och olika kulturer berikar upplevelserna under resorna och ger dessutom resurser att tillfredsställa skönhetshungern och en ärlig nyfikenhet. Fru Ahtisaari vet att presidenparet överallt bjuds på det bästa, även den bästa kulturen och den mest lysande arkitekturen.

Tiden i USA stärkte ytterligare hennes europeiska identitet, för där kändes både sättet att tänka och bedriva politik mycket främmande från europeisk synpunkt. Afrika skapade å andra sidan närmast ett nytt tänkesätt i stället för att befästa det gamla.

- I Afrika krymper Europa och rangordningen ställs på huvudet. Afrika är hela mänsklighetens urhem, dess urgamla konst och kultur berättar om en visdom som är åtskilligt mycket äldre än vårt sätt att tänka. En afrikansk historiker hävdar att t.o.m. universitetsutbildningen fått sin början på den afrikanska kontinenten, i Kairo. Jag har dock inte kontrollerat uppgiften, men någon sanning torde det ligga i påståendet, säger Eeva Ahtisaari fundersamt.

Inspiratörer

"Läs historia", uppmanade president J.K. Paasikivi i tiden. Redan under de tidiga skolåren stod det klart för Eeva Ahtisaari att hon skulle studera historia. Hon minns med värme både sin första inspiratör, lektor Aili Forsman i flicklyceet i Kuopio, och lektor Eero Hietakari i gymnasiet som vidgade perspektiven och satte allt i ett större sammanhang.

Fru Ahtisaari minns många personer som inspirerat henne under studierna och fått henne att gå vidare. När hon på 60-talet hade blivit kandidat i humanistiska vetenskaper och auskulterat, hade lärarbanan varit det gängse valet: Eeva Ahtisaari var dock Esbo stads hembygdssekreterare tills vägen ledde till internationella uppdrag vid makens sida. När hon fortsatte studierna nästan tjugo år senare var det en stor omställning.

- Någonstans i själens djup gnagde dock känslan av att något blivit på hälft. När min vän Marjatta Leikola uppmuntrade mig att fortsätta, vågade jag mig, till en början mycket skygg och tveksam, till historiska institutionen. Jag blev dock så väl emottagen att jag vid samma besök beslöt fortsätta och skriva en avhandling, minns Eeva Ahtisaari.

Thomas Carlyle intresserade henne på 60-talet, men det intresset hade svalnat under årens lopp och hon fann ett nytt ämne för sitt pro gradu-arbete i Hilda Käkikoski, kvinnosakskvinna och en av de första riksdagsledamöterna i det självständiga Finland.

- På historielärardagarna 1985 berättade jag för professor Martti Ruutu att jag återvänt till universitetet och beklagade mig samtidigt över att jag saknade ett bra pro gradu-ämne. Han tog sig an min sak och gav mig redan följande dag Hilda Käkikoskis memoarer. Jag var såld genast när jag hade läst dem och jag visste att ämnet var lämpligt för mig.

"Genom en god allmänbildning får man ett rikare liv."

- Som ung student hade jag kunnat välja för ambitiösa mål. Nu var det viktigt för mig att jag var uppriktigt intresserad av ämnet och att jag visste att jag kunde slutföra arbetet. Att skriva avhandlingen var sedan det bästa under hela studietiden, säger fru Ahtisaari entusiastiskt.

Hon tycker att graduskedet var en av de mest givande perioderna i livet och hon tror att hon som yngre inte hade fått lika mycket ut av det. Livet hade lärt Eeva Ahtisaari att arbeta ekonomiskt och det kom väl till pass när det gällde att fördela resurserna rätt och ställa krav både på sig själv och på universitetet.

- Det är lätt att finna svar, men det är en konst att ställa de rätta frågorna, för det är först det som lär en att ifrågasätta svaren på rätt sätt. När man skriver en avhandling lär man sig skilja oväsentligheter från väsentligheter, vilket är absolut nödvändigt inom alla livets områden.

Humanism för teknokrater

Presidentparets son Marko Ahtisaari studerar och undervisar i filosofi vid Columbia University i USA. När Eeva Ahtisaari diskuterat skillnaderna mellan ländernas akademiska värld med sin son har hon i USA funnit drag som kunde tjäna som exempel för den ibland onödigt stela universitetsvärlden i Finland.

- Förhållandet mellan studenter och lärare förefaller vara mycket naturligt i USA. Även de mest meriterade professorerna handleder verkligen studenterna och tar deras frågor och problem på allvar, även om de verkar barnsliga. Detta minskar dock inte deras auktoritet. Tvärtom, respekten är ömsesidig när ingen förlöjligas, säger Eeva Ahtisaari.

Marko Ahtisaaris största utmaning just nu är föreläsningsserien Contemporary Civilisation. Med den vill han ge studenternas en övergripande bild av hela den västerländska filosofins historia. Även blivande ingenjörer genomgår kursen.

- Yrkeskunnighet behövs alltid, men genom en god allmänbildning får man ett djupare liv. Jag känner inte helt till undervisningen i tekniska högskolan, men jag skulle tro att de humanistiska områdena har mycket att ge även där, säger Eeva Ahtisaari.

- De som arbetar inom matematiska och naturvetenskapliga områden behöver och får också huvudsakligen mycket exakta uppgifter. Inom de humanistiska vetenskaperna kan sanningen inte påvisas genom prov och däri ligger en av humanismens utmaningar och lärdomar, man måste lära sig att godta att en slutlig sanning kanske inte står att finna.

Eeva Ahtisaari har också själv varit lärare ett tag efter återkomsten från Namibia, visserligen i ett helt annorlunda lärosäte.

- Jag var vikarie i Tikkurilan lukio och det var ett tappert försök. Jag konstaterade genast att jag saknar förutsättningar att klara av dagens skola. På ett sätt var allting intressantare än förut, men grupperna var fruktansvärt stora! Nu krävs det nog helt andra färdigheter av lärarna än under min tid, suckar Eeva Ahtisaari.

Ett omväxlande liv

I projektet gällande veteranriksdagsledamöternas hågkomster, som leddes av professor Marjatta Hietala, fann Eeva Ahtisaari ett arbetsfält som bättre motsvarade hennes färdigheter och intressen. I projektet intervjuades pensionerade riksdagsledamöter och efter att i samband med avhandlingen ha gjort sig förtrogen med en av de första riksdagsledamöterna kände Eeva Ahtisaari mycket väl till både riksdagsbiblioteket och dess verksamhet. Intervjuerna med riksdagsledamöterna var för henne en oväntat värdefull upplevelse.

- Genom intervjuerna fick jag från första parkett, med utgångspunkt i de olika partiernas synpunkter, en inblick i hur Finlands inrikeshistoria utvecklat sig samtidigt som det historiska perspektivet vidgades så att jag kunde se de stora linjerna, sådana linjer som alltid har uppstått även ur kaos. När min man deltog i presidentvalet kritiserades han särskilt för sin dåliga kännedom om Finlands inrikespolitik. Nå, jag kände nog till den så pass att det räckte till också för hans vidkommande, småler fru Ahtisaari.

- Livet har kastat mig från en plats till en annan och från det ena uppdraget till det andra, men samtidigt har det också varit inspirerande. Ibland har det förefallit som om allting hade blivit på hälft och när jag var utomlands kändes hela tillvaron stundtals meningslös, men när jag ser tillbaka har allt sin betydelse. Livet har gett upplevelser och kontakter med människor som jag värdesätter, det har lärt mig att förstå och acceptera olika kulturer, säger Eeva Ahtisaari fundersamt.

- General Ensio Siilasvuo gav mig en gång en förträfflig definition på ett gott liv. Han sade att det var ett omväxlande och ansvarsfullt liv. Jag tycker att man genom den akademiska utbildningen kan få just ett sådant liv.

- Dessutom har jag fostrats i den gamla skolan och jag tror att kan man latin klarar man sig alltid, småler fru Ahtisaari.

Det goda mottagandet på historiska institutionen sporrade Eeva Ahtisaari att fortsätta sina studier efter en lång paus.