Anförande av republikens president Tarja Halonen under rundabordskonferensen på hög nivå vid forskningsanstalten CEPAL i Santiago de Chile den 7 november 2003

"The global context and renewal of the UN"

Förenta Nationerna är den mest centrala aktören inom det multilaterala internationella systemet. I FN åskådliggörs det internationella samfundets förmåga – eller oförmåga – att svara på nutidens utmaningar.

En viktig utmaning är att utrota fattigdomen i världen och att garantera människor världen över en skälig levnadsnivå. Utvecklingsmålen för det nya årtusendet och uppnåendet av dessa mål är viktiga verktyg i detta arbete. Det nya årtusendets utvecklingsmål är konkreta och genomförbara och förverkligandet av målen kräver inte ett övermått av resurser. Det som däremot krävs är solidaritet och beslutsamhet.

När FN grundades fastställdes att dess centrala uppgift är att upprätthålla och stärka internationell fred och säkerhet. Ansvaret för denna uppgift gavs i första hand åt säkerhetsrådet. Samtidigt gavs säkerhetsrådet rätt att på alla medlemsländers vägnar bestämma om ärenden som gäller fred och säkerhet. I denna uppgift har säkerhetsrådet ibland lyckats bra, ibland mindre bra.

Om FN skulle grundas idag är det svårt att tänka sig att ett så litet organ skulle ges så omfattande befogenheter som säkerhetsrådet och i synnerhet dess permanenta medlemmar tilldelats.

Generalsekreterare Kofi Annan har tidigare denna vecka grundat en arbetsgrupp på hög nivå vars uppgift är att förbättra det multilaterala systemets förmåga att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Jag vill lyckönska generalsekreteraren för denna arbetsgrupp och min uppriktiga önskan är att arbetsgruppen kommer med förslag om åtgärder som kan stärka det multilaterala systemet.

Idag tänker jag ägna mig åt den tredje utmaningen, som är aktuell både med tanke på FN och hela världssamfundet, nämligen globaliseringen och hanteringen av den.

Globaliseringen innebär inte bara ekonomisk integration och avreglering, utan den har också i hög grad en social dimension. Denna sociala dimension omfattar frågor som utgör vardagens sorger och glädjeämnen för medborgarna i denna vår gemensamma värld.

I världskommissionen för globaliseringens sociala dimension, som jag tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa har äran att vara ordförande för, behandlas just frågor som gäller hur globaliseringen påverkar vanliga människors liv.

Utgångspunkten för kommissionens arbete har varit att globaliseringen är och måste vara en positiv utvecklingsgång. Globaliseringen måste svara på människornas behov. Utifrån detta har vi skapat en förändringsvision som omfattar följande centrala frågor:

Globaliseringen måste framskrida på ett annat sätt än hittills. Den nuvarande utvecklingen är varken etiskt eller politiskt acceptabel. Alltför få delar sinsemellan upp nyttan av globaliseringen. Alltför många saknar talan i fråga om planeringen av globaliseringen, och det finns alltför många människor som inte har möjlighet att påverka dess framskridande.

Resultaten av globaliseringen beror på hur den utvecklas genom vår verksamhet. Även om utgångspunkterna bestäms av historien och geografin är det mycket som är beroende av styrningsmekanismerna och av de värden som sporrar aktörerna.

Vi vill göra globaliseringen till en kraft som ger människorna större frihet och ökat välstånd och som bringar demokrati och utveckling till lokalsamhällena, där människorna bor.

För att den skall vara en hållbar utvecklingskraft måste globaliseringen dessutom styras på ett sätt som tar hänsyn till miljön.

De principer som enligt min mening bör styra globaliseringen måste även återspeglas i de nationella institutionerna, i förvaltningen och i de politiska systemen. Dessa huvudprinciper är demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna, samt rättsstatsprincipen.

Hanteringen av globaliseringen är bunden till den nationella styrningen. Länder som styrs dåligt, som saknar ekonomiska eller sociala resurser eller som ställer gränser för sina medborgares skaparkraft och frihet kan inte dra nytta av de möjligheter globaliseringen erbjuder. Välstyrda länder är effektivare samarbetspartners då man utvecklar globaliseringen i syfte att göra den mer rättvis och heltäckande.

Därför kan man säga att svaret på globaliseringen måste sökas på hemmaplan.

Regional integration och regionalt samarbete kan på många sätt främja en mer jämlik globaliseringsmodell.

De kan ge människorna och länderna förutsättningar att kontrollera de globala ekonomiska krafterna. Genom att den på ett effektivt sätt ökar volymen på hemmamarknaderna gör integrationen regionerna mindre utsatta för variationer i den externa ekonomin.

Genom regionalt samarbete kan man bygga upp de resurser som behövs för utnyttjandet av de möjligheterna som erbjuds på det globala planet. För att man skall kunna investera i kunnande, infrastruktur, forskning och teknologi samt främja innovation krävs ofta en viss kritisk massa av insatser, vilka lättast genomförs på regional nivå.

Det regionala samarbetet kan förbättra människornas förutsättningar att integreras i världsekonomin. Då man tar in sociala mål i den regionala integrationen skapas förutsättningar för att i större utsträckning även koppla dessa till världsekonomin.

Den tilltagande globaliseringen har ökat mängden frågor som på ett effektivt sätt kan behandlas endast inom ramen för det världsomspännande samarbetet. Sådana frågor är exempelvis faktorer som gör ekonomin känslig för fluktuationer i den externa ekonomin, smittsamma sjukdomar, den internationella gränsöverskridande brottsligheten, skatteparadisen samt skattekonkurrensen.

Vi har hittills med växlande framgång svarat på dessa nya utmaningar. Resultatet har varit ett fragmentariskt och oenhetligt system som bildar en lös väv av delvis sammanfallande nätverk och myndigheter inom områdena för ekonomi, sociala frågor och miljö.

Dessa utmaningar måste behandlas på ett mer enhetligt sätt. Detta kunde ske under FN:s ledning.

FN:s roll när det gäller hanteringen av internationella ekonomiska och sociala frågor borde stärkas. Enligt FN-stadgan har det ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC) det huvudsakliga ansvaret för samordnandet av dessa frågor.

ECOSOC har dock inte kunnat svara på denna utmaning. Dess möjligheter att i fråga om handel, finanser, investering eller teknologi påverka utvecklingen av globaliseringen är små. Beslutsfattandet sker till stora delar på annat håll. Det finns ett klart behov av att förnya ECOSOC.

Det behövs kraftfullare åtgärder från FN:s sida för att de ekonomiska och sociala målen skall samordnas och de överenskomna målen uppnås. Ett bra exempel på sådana åtgärder är utvecklingsmålen för det nya årtusendet.

När det gäller ekonomisk och social utveckling kunde även åtgärderna från Bretton Woods-institutionernas sida balanseras bättre. Vid sidan av ekonomisk tillväxt och stabilitet borde tillräckligt stor uppmärksamhet ägnas social rättvisa och sysselsättningsfrågor. Alla länder, såväl rika som fattiga, har som mål att uppnå en högre sysselsättningsgrad.

Mänskligheten står inför stora globala utmaningar. Varken miljöföroreningar, smittsamma sjukdomar eller internationell terrorism respekterar nationalstaternas gränser. Lösningar på dessa utmaningar kan bara sökas genom samarbete. Samtidigt står det multilaterala systemet och dess funktionsduglighet och trovärdighet inför nya utmaningar. FN borde stå i centrum för all verksamhet, inte vid sidan om den.

En organisation som FN kan inte ersättas. Dess centrala roll i hanteringen av globala frågor borde stärkas. Ett välfungerande, effektivt och rättvist multilateralt system är den bästa lösningen när man vill svara på globala utmaningar.