Tal av republikens president Tarja Halonen vid öppningsseminariet för Stakes-evenemanget Terve-SOS i Åbo 25.5.2005

Vårt land är för närvarande rikare än någonsin och vi har råd att använda mer pengar än någonsin tidigare till den sociala tryggheten. I den rapport som nyligen gjorts för ekonomiska rådet konstateras emellertid att Finland i förhållande till de samhällsekonomiska resurserna använder en aning mindre resurser till social trygghet än de övriga västeuropeiska länderna.

Den finländska välfärdsstaten är varken slösaktig eller ineffektiv. Finland har inte klarat sig dåligt i anpassningen till den globala ekonomin. Med tanke på kommande utmaningar har Finland en jämförelsevis god beredskap.

Globaliseringen har debatterats intensivt runt om i världen det senaste decenniet. Den nya teknikens, och då i synnerhet informationsteknikens, inverkan på världsmarknaden har varit omvälvande. Att det kalla kriget upphörde och handelshinder röjdes ur vägen har lett till uppkomsten av en utvecklingskedja som kan bidra till att öka den ekonomiska tillväxten och människors välfärd. Det kan antas att den oerhörda ökningen av informationsförmedlingen inte bara ökar människors allmänna kunskapsnivå utan troligen också gör samhällena öppnare generellt sett. Dessutom har vi större möjligheter än tidigare att avhjälpa fattigdomen, vilket vi har förbundit oss till vid FN:s millenniummöte. Globaliseringen gör på sätt och vis jordklotet mindre och för människorna närmare varandra. Om den också förstärker jämlikheten och solidariteten mellan människor beror på oss själva och på den politik vi för.

Enligt ett flertal internationella undersökningar – bland dem även FN:s bedömning – har globaliseringens för- och nackdelar fördelat sig ojämnt både mellan olika länder och inom dem i en sådan utsträckning att den nuvarande globaliseringsutvecklingen inte kan anses vara politiskt rättvis och därmed inte heller hållbar. Vi bör således sträva efter en behärskad förändring.

Finland kan göra mycket också på egen hand, men för att vi skall kunna åstadkomma en tillräcklig förändringskraft är det både rätt och rimligt att arbeta för en behärskad förändring med Europeiska unionen, FN, Världshandelsorganisationen och andra multilaterala samarbetsforum som aktörer. En ny, rättvisare globalisering är rätt med tanke på jämlikheten mellan människor. Den är särskilt viktig för människorna i utvecklingsländerna, men en ny inriktning är inte till skada heller för Finland. Finland klarar sig nu och i framtiden genom kunnande och gemensamt ansvar.

Under fjolåret talades det mycket om globaliseringsutvecklingen i Finland. Jag själv, och säkert många andra närvarande, är medansvariga. Även om Finland i allmänhet räknas till just de länder som dragit nytta av globaliseringen, har finländarna i allt större utsträckning också fått lida av globaliseringens negativa sidor. Varje vecka har vi fått höra hur företag överför sin produktion till Kina och Sydostasien, Latinamerika, de nya EU-länderna och inom en nära framtid kanske även till Afrika. Dels är det här fråga om internationell arbetsfördelning, vilket är förnuftigt. Men dels är det också fråga om ett nytt fenomen. Det handlar om att nyttan för företagen bedöms på mycket kort sikt och ur ett relativt snävt perspektiv. Oron för välfärdsstatens utveckling förenas med oron för det finländska arbetet och arbetsplatserna. Somliga anser att vi inte har råd, andra att vi inte ens har någon orsak att upprätthålla välfärdssamhället i dess nuvarande omfattning.

Jag anser att det nordiska välfärdssamhället är rättvist för individen och att det även ökar vårt lands konkurrenskraft. Det skapar en trygg omvärld för både människor och företag. Den öppna, okorrumperade förvaltningen är ekonomisk och effektiv. Vårt välfärdssamhälle har på ett kostnadseffektivt sätt möjliggjort en utbildning som är högklassig även i internationella jämförelser. Ett bra socialskyddssystem skapar trygghet och flexibilitet vid samhälleliga omstruktureringar.

* * *

Vi har för vana att bedöma internationaliseringsutvecklingen främst som en ekonomisk globalisering. Globaliseringen har dock ett betydligt större inflytande på ekonomin och samhället också i allmänhet. Globaliseringens sociala dimension har en stark influens just via sysselsättningen. Ett människovärdigt arbete som en människa kan försörja sig och sin familj med är en dröm för miljarder människor. Ett sådant anständigt arbete och liv är lika viktigt i söder som i norr, i industriländer som i utvecklingsländer. Därför var det också ett enhälligt mål för Internationella arbetsorganisationen ILO:s världskommission att lyfta fram arbetet som ett globalt mål vid sidan av den ekonomiska tillväxten.

Den kommande utvecklingen inom samhällsekonomin är svår att förutse. Den är till stor del beroende av den tekniska utvecklingen och politiska processer. Även tillvaron här i Finland påverkas av hur de internationella relationerna, olika länders inställning, den internationella ekonomin samt reglerna och hindren för världshandeln m.m. utvecklas. Det är lyckligtvis inte fråga om några naturkrafter, utan de faktorer som stabiliserar utvecklingen kan påverkas både genom de nämnda internationella processerna och genom nationell verksamhet. Detta arbete utförs av Finlands politiska ledning och Europeiska unionen och, vågar jag nog säga, även av en allt större del av hela det internationella samfundet.

* * *

Med tanke på finansieringen av välfärdssamhället är internationaliseringsutvecklingen när det gäller ekonomin sist och slutligen bara en faktor, om än en mycket viktig sådan. Viktiga frågor med tanke på hållbarheten är också bl.a. produktiviteten inom social- och hälsovårdssektorn, efterfrågan på tjänster samt den tekniska utvecklingen när det gäller vård och omsorg samt läkemedel. Viktiga faktorer är likaså lednings-, styrnings- och servicestrukturerna. Förändringen i befolkningsstrukturen har en särskilt stor betydelse för vår gemensamma framtid. Till detta bidrar för sin del den ökande gruppen av invandrare och personer som flyttar inom landet.

Produktiviteten och effektiviteten bör således utvecklas kontinuerligt även inom social- och hälsovården. Det räcker emellertid inte med endast denna aspekt. I synnerhet när det gäller hälso- och sjukvården bör man beakta hur mycket hälsa och välfärd som produceras och om tjänsterna riktas till dem som behöver dem mest. Tills vidare kan experterna bara delvis besvara dessa kritiska frågor. När det gäller hälso- och sjukvården vet man att tjänsteproduktionen per använd euro inte längre ökar. Produktiviteten snarare sjunker en aning. Internationellt sett är det finländska hälsovårdssystemet ändå effektivt till många delar. Med andra ord får man god valuta för de använda skattemedlen. Detta är mångfalt viktigare än produktiviteten.

I ljuset av internationella jämförande undersökningar och finländska uppföljningar är inriktningen av hälso- och sjukvårdstjänsterna däremot ett större problem. I fråga om sårbara grupper, såsom barn och familjer med psykosociala problem, missbrukare och personer med många problem samt t.ex. äldre personer som bor ensamma i sitt hem, har tjänsterna utvecklats sämst, trots att behoven bara ökar. Enligt undersökningarna får just de sjukaste och fattigaste färre läkartjänster och viktiga operativa behandlingar vid de kommunala sjukhusen än andra personer.

Varför är det så här? Kan inte dessa grupper kräva tjänster, eller läggs ingen vikt vid deras krav? Eller handlar det om kalkyler över ekonomisk produktivitet? Här har vi nog något att fundera över.

* * *

I alla samhällen finns barn, sjuka, svaga, sämre lottade och åldringar som behöver hjälp. Att ta hand om dem är att respektera mänskligheten. Det motsvarar också människans uppfattning om vad som är rätt.

Välfärdssamhället har varit svaret på hur dessa skyldigheter uppfylls. Välfärdssamhället har avhjälpt fattigdom, tagit hand om sjuka och äldre och jämnat ut förutsättningarna för att leva i samhället. Många behov är universella, och människors behov av vård och omsorg kommer inte att försvinna.

Om vi inte hade välfärdssamhället skulle vi vara tvungna att fundera över på vilket annat sätt vi kan möta dessa behov. Internationella jämförelser visar att kostnaderna för vård och omsorg, utbildning och ekonomisk trygghet i stort sett ligger på samma nivå också i sinsemellan mycket olika samhällen. Frågan är alltså inte om vi har råd att tillgodose människors behov, utan på vilket sätt vi skall göra det.

Behoven bemöts i allmänhet inte genom ekonomiska kalkyler utan genom viljan att hjälpa eller en viss moralisk skyldighet. Det handlar om fostran till samhällelighet. Människor fostras till medlemmar av familjen, släkten, nationen och även mänskligheten.

En faktor som bidragit till Finlands framgång har varit vår förmåga att sörja för alla samhällsmedlemmars välfärd. Vi har skapat förutsättningar för en jämlik delaktighet i fråga om såväl undervisning och hälsa som sociala frågor. Undersökningar av värderingar ger vid handen att finländarnas vilja att upprätthålla välfärdssamhället inte har försvagats och att viljan att hjälpa andra inte har försvunnit. Medborgarna anser att välfärdsstaten och jämlikheten är viktiga.

När det gäller finländarnas välfärd i framtiden har vi således två starka sidor. Vi har ett relativt starkt ekonomiskt utgångsläge och vi har stabila grundläggande värderingar.

* * *

En central fråga när det gäller utvecklingen av välfärdsstaten är hur väl vårt system motsvarar medborgarnas behov. I internationella jämförelser ligger den finländska välfärden ofta bara på medelnivå. Dessutom har välfärdsutvecklingen inte till alla delar varit den önskade. Ojämlikheten har ökat på många områden.

Den kraftiga ökningen av behovet av barnskydd har varit särskilt oroväckande. Även om de flesta barn och unga i Finland har goda förutsättningar i livet, t.o.m. bättre än någonsin tidigare, har risken för utslagning ökat även när det gäller barnen.
Här är det för det första skäl att fråga vad detta beror på. För det andra bör man gå igenom det sociala arbetets verksamhetssätt. Använder vi tillräckligt med resurser för förebyggande arbete? Reagerar våra system i tid?

Tack vare bättre levnadsförhållanden lever människorna längre än tidigare. Vi har efter hand lärt oss att glädja oss över detta. Men fortfarande beaktar vi nog inte den åldrande befolkningen i samhällsplaneringen i tillräckligt hög grad. Ett beskrivande exempel är att även om vi nog har ansett det viktigt att hjälpa äldre människor att klara sig så länge som möjligt i sitt eget hem och en bekant miljö, har betydelsen av hemtjänsten minskat inom äldreomsorgen som helhet. Även i detta sammanhang är det skäl att fråga om vi gör rätt saker och fundera över hur vi bättre skulle kunna producera människonära tjänster. Eftersom antalet äldre människor kommer att öka ytterligare i framtiden hör en utvärdering av de tjänster och den verksamhet som riktas till dem till de viktigaste frågorna inom den närmaste framtiden. Vi lyckades skapa ett bra system för vård av barn. Jag tror att vi kan göra det också i fråga om äldre människor. Barn och äldre får inte ställas mot varandra, utan människan skall ses som lika värdefull från barndomen till ålderdomen. Ålderdomen är människolivets värdiga avslutning.

Jag tackar er experter inom social- och hälsovården för ett gott och människonära arbete och önskar er ett riktigt givande utbildnings- och mässevenemang. Jag hoppas att kreativiteten blomstrar.