Republikens president Tarja Halonens tal vid IPRA:s 18:e generalkonferens i Tammerfors den 5 augusti 2000

(med reservation för ändringar)

Möten mellan kulturer har blivit en del av människors vardag. Allt fler lämnar under sin livstid födelseorten för kortare eller längre tid. Också på hemorten träffar de folk som kommer någon annanstans ifrån. I synnerhet det elektroniska mediet tar med sig världen in i våra vardagsrum, och vi blir tvungna att ställa våra egna värderingar i relation till det som händer omkring oss. Tack vare den moderna datatekniken går det att hålla kontakt mellan kontinenterna.

Näringslivet blir allt internationellare. Inom företagsvärlden förutsätts verksamhetsbetingelserna vara förutsägbara i så hög grad som möjligt. Vetskapen om att beslut som fattas någon annanstans påverkar vårt eget liv direkt eller indirekt får den enskilde att kräva att vissa gemensamma spelregler följs. Många frågar sig hur mycket de kan påverka världen och hur mycket de bara har att anpassa sig till den.

FN:s människorättssystem och Världshandelsorganisationen WTO:s regler förändrar världen, liksom också Klimatkonferensen i Kyoto. Går det att enas om spelregler för vår gemensamma värld, och i vilken mån? Vem har rätt att ingå överenskommelser? De mänskliga rättigheterna är av yttersta vikt. Jag tror likväl att också betydelsen av större helheter kommer att tas upp under era diskussioner: begreppet nationalstat och dess innebörd, liksom vårt förhållande till och beroende av en gemensam miljö samt dennas välmåga.

För något år sedan var ett favorittema för internationella konferenser Samuel Huntingtons teori om krocken mellan civilisationerna. I Europa har i synnerhet terrorismen, konflikterna i det tidigare Jugoslavien, kriget vid Persiska viken, Tjetjenien och den islamiska radikalismen präglat diskussionen. Det är ändå bra att skilja på orsak och verkan samt på mål och medel. Jag bör kanske redan från början säga att jag personligen inte tror på någon ödesmättad krock mellan civilisationerna, en stor smäll. Men jag finner det viktigt att man inser att kontakten mellan olika människor och deras sammanslutningar för med sig såväl hotbilder som möjligheter. Därför lönar det sig att forska i konflikter och orsakerna till dem. Religionerna, de kulturella skillnaderna och, i ett bredare perspektiv, civilisationerna har säkert sin betydelse, men vi får inte mystifiera dem.

För det första är största delen av problemen och konflikterna på jorden fortfarande klart materiella. Vi strider om rikedomar (diamanterna i Sierra Leone) eller kämpar mot fattigdom. Det är inte alls alltid fråga om konflikter mellan stater, utan också om konflikter inom stater.

En hållbar utveckling är av avgörande betydelse för att konflikter skall kunna förebyggas och lösas. Dialog och gemensamma åtgärder behövs för att en hållbar utveckling skall kunna främjas. Vårt gemensamma mål måste fortfarande vara att bekämpa fattigdomen, för påtvingad fattigdom gör ingen till en bättre människa utan leder enbart till nya problem.

Vi vet hur dessa problem kan lösas. Centrala åtgärder är efterskänkning av de fattigaste ländernas skulder i kombination med utvecklingsfrämjande program. Biståndet måste ökas och kanaliseras bättre. Hjälpen måste göras villkorlig på ett sätt som gagnar befolkningen: t.ex. krav på hälsovård och undervisning samt samarbete i syfte att utveckla en god förvaltning utgör vardagliga frågor i denna värld med aids och analfabetism.

Ett bättre tillträde till de industrialiserade ländernas marknader för produkter från utvecklingsländerna och överföring av modern teknologi utgör sådana uppenbart nödvändiga men delvis också problematiska frågor.

Hur mycket fattigdom än förhärligas inom många religioner och hur viktigt det än är att stävja konsumtionshysterin, gör knappa resurser i ett samhälle och tvång att leva i armod sällan någon till en bättre människa. Individen och individens rättigheter måste respekteras. Full respekt för de mänskliga rättigheterna innebär respekt för såväl de politiska och medborgerliga som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Härmed avser jag givetvis både majoriteterna och minoriteterna i ett samhälle.

Som deltagarna i detta möte säkert vet har ytterst många av den senaste tidens konflikter åtminstone delvis uppstått just på grund av att olika minoriteters rättigheter har kränkts. När samtidigt på det globala planet har befästs en uppfattning om de mänskliga rättigheternas betydelse i sig och t.o.m. i relation till nationalstaternas suveränitet, har vi t.o.m. fått se militära interventioner i människorättsfrågor. Detta är en ny situation, och den kräver fördomsfri forskning också inom fredsrörelsen. Jag har åtminstone svårt att finna en allena saliggörande regel.

Vi har i alla fall en hel del fakta i anslutning till detta. Vi vet att länder med demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna – också minoriteternas rättigheter – och rättsstatsprinciper mera sällan drabbas av interna väpnade konflikter. Ännu bättre är det om landet har en god och jämn ekonomisk utveckling och resultaten av denna fördelas rättvist socialt sett. Lägger man till detta en god förvaltning och en miljö i balans är de flesta konfliktfröna avlägsnade. Om dessutom grannarna har samma värderingar är folket i landet i fråga bara att gratulera.

I dag råder det ännu inte fred och jämvikt i världen. En sådan utvecklig uppkommer inte av sig själv, utan vi behöver en världsomspännande dialog. Jag är optimist. Vi har en gemensam planet och vi behöver gemensamma förhållningsregler. Dialog är ett utmärkt ord. Det utgår från ömsesidig växelverkan och förutsätter att den andra parten respekteras och blir hörd. Jag anser att EU:s människorättsdialoger och t.ex. människorättssamarbetet mellan Finland och Iran, för att inte tala om OSSE-processen som nyligen firade jubileum, har inneburit en avsevärd positiv utveckling. Utvecklingen är inte okomplicerad, och den är inte alltid så snabb som vi skulle önska. Men den är värd att få fortsätta.

Jag såg i ert program att ett tema för er konferens är jämlikhet, fred och utveckling. Kvinnornas ställning varierar stort från kultur till kultur, och alltför sällan stöter man på verklig jämlikhet. Utveckling och bistånd förutsätter jämlikhet. Utan jämlikhet är utvecklingen ofullkomlig.

Kvinnorna har spelat och spelar fortfarande en viktig roll när det gäller att klara av olika kriser, vilket vi har sett bl.a. i Argentina och Tjetjenien. En negativ trend är att våldet i väpnade konflikter alltmer riktas mot civila, i synnerhet kvinnor. Under t.ex. Balkankrisen har våldtäkterna utgjort en central vålds- och skrämselmetod.

I detta tal har jag på grund av rubrikvalet inte närmare gått in på de traditionella frågorna om begränsning av vapen, men jag vill kort påminna er om att vapenbegränsningsavtalen alltjämt utgör hörnstenar inom den internationella säkerheten. Jag hoppas att ni har tid och intresse också för dessa frågor. Kärnvapen lika väl som konventionella vapen skaffas för att öka säkerheten, men de innebär också en enorm ökning av riskerna.


Jag hoppas att vi nu har trätt in i ett årtusende av nytt slag. Vi blir alltmer beroende av varandra, och förhoppningsvis leder detta till större förståelse och respekt för andra. Jag tillönskar er mod och fräscha idéer.



(översättning)