Tal av republikens president Tarja Halonen vid Frankrikes utrikespolitiska institut 1.3.2005

(med reservation för ändringar)

Det är en stor ära för mig att få tala här i dag inför detta ansedda forum. Frankrikes utrikespolitiska instituts arbete är välkänt överallt i världen, precis som fransmännens intresse för gemensamma internationella angelägenheter.

Mitt besök i Frankrike har förlöpt utomordentligt, och tidigare i dag förde president Jacques Chirac och jag intressanta och givande samtal. Vi diskuterade bland annat Europas framtid, som är ämnet för mitt tal i kväll.

Först vill jag emellertid säga något om hur Finland har kommit att inta sin nuvarande position i Europa, eftersom denna bakgrund enligt min åsikt fortfarande inverkar på finländarnas tänkesätt.

Den europeiska integrationen har varit ett svar på erfarenheterna från andra världskriget. Det som hände för mer än sextio år sedan ligger också bakom finländarnas integrationstänkande.

Sensommaren 1939 ingick Tyskland och Sovjetunionen en pakt och delade upp Europa i två intressesfärer. Följande vinter tvingades Finland kämpa mot röda arméns anfall för att kunna bibehålla sin självständighet och undgå att ockuperas av Sovjetunionen. Vi var tvungna att göra detta ensamma, utan betydande hjälp från annat håll.

Också fem år senare, sommaren 1944, förmådde vi att hejda röda arméns försök att erövra Finland. Vårt land ockuperades inte i något som helst skede, vare sig under eller efter kriget. Vi förlorade en del av vårt territorium, men nådde en avvärjningsseger. Vi behöll vår självständighet, vårt demokratiska politiska system och vårt ekonomiska system.

För oss innebar världskriget ett separatkrig mot Sovjetunionen, och finländarna försatte sig inte i tacksamhetsskuld till andra. Efterkrigstiden var tuff lika väl hos oss som på andra håll i Europa. Vi kunde ändå vandra en annan väg än de övriga länderna vid Sovjetunionens västgräns. Det kalla kriget var inte en alltigenom lätt tid för vår nation, men inte heller var det en i egentlig mening traumatisk tid.

Vi finländare byggde upp vårt land. Det var viktigt för oss att vi redan i början av 1960-talet kunde ansluta oss till de ekonomiska integrationsarrangemangen i Västeuropa. Vi var med om den öppning av marknaderna som ägde rum på 1960- och 1970-talen. Detta bidrog till att göra det möjligt för Finland att förvandlas från ett agrart samhälle till ett industrialiserat land samt till uppbyggnaden av det nordiska välfärdssamhället.

Det var först i slutet av 1980-talet som vi ansåg det vara ändamålsenligt att ansöka om fullvärdigt medlemskap i Europarådet, trots att vi redan under en lång tid hade deltagit aktivt i organisationens verksamhet. Det som man mest kommer ihåg oss för är väl ändå vårt initiativ till Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa. Vår allmänna inställning till den europeiska integrationen var pragmatisk, och vi ville uträtta det som var möjligt i en tudelad värld.

* * *

Ända fram till de sista åren av det kalla kriget höll sig Finland och de andra EFTA-länderna utanför Europeiska ekonomiska gemenskapen. Valet att hålla distans var inte enbart vårt eget, utan också EG:s politik bidrog till det. Upprättandet av den inre marknaden i slutet av 1980-talet gjorde att det blev nödvändigt för EFTA-länderna att ompröva sitt förhållande till gemenskaperna. Vi erbjöds då inte fullvärdigt medlemskap. I stället erbjöd man oss den tredje väg som kommissionens ordförande Jacques Delors hade skisserat upp, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES. Finland och de andra skulle få tillträde till den inre marknaden och till de politikområden inom EG som anknöt till den, men inte till något därutöver.

När allt kom omkring blev detta upprättande av en tredje väg inte mer än en fotnot i den europeiska integrationens historia, i och med att en våg av förändringar vällde fram över Central- och Östeuropa. EES blev ett slags skyddsnät för de EFTA-länder som när allt kom omkring inte ville gå med i EU. Inte heller erbjöds dagens nya medlemsländer EES som alternativ. För deras del var fullvärdigt medlemskap målet från första början.

* * *

Finlands egna positiva erfarenheter av deltagandet i den europeiska integrationen har påverkat vår likaså positiva inställning till unionens fortsatta utvidgning. Vi vill ge också andra samma chans. Jag tror att det med tiden leder till stabilitet och välstånd i vårt Europa. Vi kan få se ett nytt och gemensamt Europa födas. En lyckad utvidgning stärker Europeiska unionen också i dess egenskap av internationell aktör.

Den stora utvidgningen ser ut att ha lyckats väl så här långt. Den har helt klart också gjort ett medlemskap i unionen mer attraktivt för de länder som ännu står utanför. Det förefaller som om bara målet fullvärdigt medlemskap i EU är tillräckligt lockande för att förnyelseprocesserna skall fås i gång. I gengäld gäller det att ställa upp entydiga kriterier för ett medlemskap och att uppfylla dem innan en anslutning blir aktuell.

Köpenhamnskriterierna gäller och behövs alltjämt. Det vore inte bra för unionen eller kandidatlandet om avsteg från kriterierna tilläts. Särskilt bör de element som anknyter till själva statsfundamentet – såsom demokratin, de grundläggande fri- och rättigheterna och rättsstaten – vara i ordning. Det handlar inte enbart om att stifta lagar utan också om att verkställa dem.

Unionen måste tillämpa samma principer på alla länder som vill bli medlemmar, och alla måste avancera mot ett medlemskap med hjälp av sina egna förtjänster. Det gäller också att minnas att varken religion eller kultur utgör kriterier. Tvärtom utgör kulturernas mångfald en rikedom för Europa. Unionen måste vara öppen för alla europeiska stater som uppfyller kriterierna. Det hela är en fråga om när kandidatlandet är moget att ansluta sig och om EU:s egen förmåga att ta till sig nya länder.

Nu när vi har en ny kommission och det nya parlamentet har inlett sitt arbete börjar vi tydligare skönja vilka utmaningar 25 medlemsländer innebär för beslutsfattandet. Vårt eget svar har bestått i att vi intensifierat vår Europapolitik. Dessutom litar vi på att det konstitutionella fördraget när det träder i kraft garanterar möjligheterna att utveckla unionen på ett sätt som gagnar alla medlemsländer och deras invånare. Det viktigaste för oss är att unionen förmår fylla sin uppgift och att medlemsstaterna förblir jämlika. Det är viktigt att unionen alltjämt utvecklas som en helhet där alla medlemsstater är delaktiga.

Utvidgningen har visat sig vara viktig för unionen och nödvändig för Europa. En fördjupning av integrationen behövs för att unionens tre övergripande mål – välstånd, fred och frihet – skall kunna uppnås.

* * *

Vi i Finland väntar oss mycket av fullbordandet av den inre marknaden och den så kallade Lissabonstrategin. En utvecklad konkurrenskraft borde främja tillväxten och sysselsättningen. Endast på så sätt har vi råd att upprätthålla välfärdssamhället.

I Finland var vi tvungna att företa genomgripande omstruktureringar under depressionen på 1990-talet. På samma gång lade vi dock grunden för vår starka ekonomi och konkurrenskraft. Det har varit viktigt att öppna marknaderna. Exempelvis avregleringen inom telekommunikationssektorn bidrog till att denna sektor utvecklades kraftigt i de nordiska länderna. Dessutom har vi satsat intensivt på forskning och utveckling. Så klarar sig Finland också mycket bra i internationella jämförelser av konkurrenskraften.

Vid sidan av att vi har stärkt vår konkurrenskraft har vi koncentrerat oss på att se till att den ekonomiska tillväxten har varit ekologiskt och socialt hållbar. Vi har tagit väl hand om vår miljö, vårt skolsystem har bedömts vara OECD-ländernas bästa och den sociala tryggheten ligger på en hög nivå i Finland. Vi anser att detta bevisar att en öppen marknad och stark konkurrenskraft inte behöver stå i strid med social rättvisa. Vi har inte heller i lika stor utsträckning som de andra nordiska länderna varit oroliga för att medlemskapet i EU eller den gemensamma valutan i sig skulle utgöra hot mot vårt välfärdssamhälle.

Vi är medvetna om våra brister och de ekonomiska utmaningarna, inbegripet den omständigheten att medelåldern bland befolkningen i vårt land stiger snabbt. I huvudsak ansvarar varje medlemsland självt för hur det hanterar förändringar. Jag har med intresse följt Frankrikes experiment i fråga om 35-timmarsveckan. Förutom de åtgärder som varje medlemsland självt vidtar behövs emellertid fortfarande också åtgärder på europeisk nivå. Orättvisa hinder för den inre marknaden måste undanröjas och stöd som snedvrider konkurrensen bör slopas. På samma gång gäller det att utveckla gemenskapens sociala dimension och miljölagstiftning och att förbättra arbetslagstiftningen till den del unionen har behörighet att göra detta.

Detta är frågor som medborgarna är intresserade av. Om européerna uppfattar EU som avlägset, måste man försöka rätta till detta missförhållande genom att visa dem att Europa genom unionens insatser också förmår svara på den utmaning som globaliseringen utgör, främja en hållbar tillväxt och trygga medborgarnas välstånd. Det är min uppfattning att också social trygghet, tryggande av arbetstagarnas rättigheter och avtal mellan arbetsmarknadsorganisationerna är konkurrensmedel i en global ekonomi. Och det må särskilt nämnas att fackföreningsrörelsen i Finland, där 80 procent av arbetstagarna är organiserade, har understött den europeiska integrationen.

* * *

Förhandlingar om unionens framtida ekonomiska ramar har förts redan en tid. Jag anser att det är fara för att utdragna förhandlingar om de finansiella bidragen leder till ovisshet bland medborgarna om vilka unionens primära mål är. För ett tjugotal år sedan föreföll budgetfrågorna vara de centralaste för gemenskapen. Nu är det inte skäl att återgå till denna prioritering. Därför hoppas vi att Luxemburg under sin ordförandeperiod lyckas slutföra förhandlingarna så, att en harmonisk lösning nås.

En annan EU-fråga som sannolikt ger upphov till en viss förvirring gäller stabilitets- och tillväxtpakten. Finland har haft ambitionen att orubbligt fullgöra de skyldigheter som pakten medför, och vi intar en negativ hållning till beviljandet av undantag från den. De problem som har uppstått har kunnat nagga unionens trovärdighet i kanten och väcker en misstanke om att reglerna inte är desamma för stora medlemsstater som för små. Också därför skulle det vara bra att komma fram till en lösning under de närmaste veckorna genom att en ändamålsenlig tolkning av pakten bekräftas utan att man ger avkall på de viktigaste målen.

Den gemensamma jordbrukspolitiken är en av de långsiktiga frågorna. I likhet med Frankrike har Finland ansett att det är viktigt att jordbruket i alla de europeiska länderna tryggas. I våra medlemskapsförhandlingar var anpassningen till unionens jordbrukspolitik den besvärligaste biten. Den gemensamma jordbrukspolitiken beaktade inte – och beaktar fortfarande inte – i tillräcklig utsträckning de nordliga förhållanden under vilka de som bedriver jordbruk i Finland arbetar.

I dag kan vi säga att vårt jordbruk har anpassat sig förhållandevis väl till Europeiska unionen. Utmaningen för oss består nu i att anpassa EU:s jordbrukspolitik till de utmaningar som globaliseringen innebär. Ett tryck på förändringar skapas genom behovet av att betona miljöaspekter och behovet av att bibehålla livsmedelsproduktionen på olika håll i världen samt genom WTO-förhandlingarna, unionens utvidgning och konsumenternas krav. Ändringarna måste genomföras rättvist såväl globalt som i Europeiska unionen.

* * *

När finländarna 1994 röstade för en anslutning till Europeiska unionen uppfattades medlemskapet som bl.a. en säkerhetsfråga.

I fjol fastställde presidenten, regeringen och riksdagen på nytt Finlands säkerhets- och försvarspolitik. Den gemensamma ståndpunkten var att vårt säkerhetspolitiska fundament förblir oförändrat. Vad Nato beträffar är ett medlemskap inte aktuellt för oss, men det förblir en möjlighet. Denna politik understöds av en bred majoritet bland folket. I Finland råder likaså enighet om att vi måste bevara ett trovärdigt nationellt försvar och att vår försvarsmakt också i fortsättningen skall basera sig på värnplikt och på en välutbildad reserv.

När vi anslöt oss till unionen godtog vi de riktlinjer beträffande försvarspolitiken och ett gemensamt försvar som hade skrivits in i Maastrichtfördraget. Sedan dess har världen förändrats snabbt, och säkerhetshoten har utvecklats i och med förändringarna. Vid den regeringskonferens som avslutades i Amsterdam lade jag tillsammans med den svenska utrikesministern fram ett initiativ till utvecklande av unionens krishanteringsförmåga. Initiativet ledde till resultat, och unionen är nu i färd med att bygga upp en effektiv krishanteringsförmåga.

Finland deltar också i fortsättningen i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken på ett fullödigt sätt och tar initiativ för att utveckla den. I framtiden gäller det att satsa på en förbättring av unionens resurser inom sektorn och att utveckla samarbetet mellan EU och Nato.

Unionens roll i krishanteringen, från förebyggande av kriser till eftervård, måste vara heltäckande och samspelt. Vid behov gäller det att vara redo att ingripa militärt i ett tidigt skede för att på så vis undvika stort mänskligt lidande i forsättningen. Finland har beslutat delta i två snabbinsatsstyrkor för krishantering; i den ena samarbetar vi med Sverige, Norge och Estland och i den andra med Tyskland och Nederländerna. Vi är tillfreds med att dessa nya EU-truppförband är på väg att bli genuint mångnationella.

Lika viktigt är det att utveckla unionens beredskap för civil krishantering. Beredskap behövs också vid naturkatastrofer, det visade den flodvåg som drabbade Asien.

Det gäller också att hantera orsakerna till kriser effektivare än hittills. Vi måste beakta de hot som är rotade i fattigdom. EU måste ägna större uppmärksamhet åt hanteringen av globaliseringen inom handelspolitiken och utvecklingssamarbetet. Ett enhetligare samarbete behövs också med de internationella organisationerna, bland annat nära kontakter med aktörerna inom den privata sektorn och civilsamhället. Själv har jag haft glädjen att samarbeta med president Chirac för att främja fullföljandet av FN:s Millenniedeklaration. Men vi bör också stärka EU som en internationell aktör och sammanhållningen, koherensen, mellan dess olika verksamhetssektorer.

Vi måste arbeta ännu mera enträget än tidigare för att upprätta en gemensam utrikespolitik för EU, den må sedan rikta sig till Förenta staterna, Ryssland eller Kina eller våra andra samarbetspartner. För Finland som är granne med Ryssland är den nordliga dimensionen och det regionala samarbetet ett viktigt inslag i EU:s yttre verksamhet. Efter president Bushs besök nyligen råder det hos oss i Europa enligt min mening en optimistisk känsla av att vårt inbördes samförstånd är på väg att öka.

Finland är ordförandeland i EU under den senare hälften av nästa år. En av våra prioriteringar är att vi vill effektivera EU:s utrikes- och säkerhetspolitik och yttre förbindelser samt stärka unionens internationella ställning. Vi måste se till att övergången till de nya institutioner och arrangemang som följer av det konstitutionella fördraget löper smidigt också inom området yttre förbindelser.

* * *

EU är allt mer på väg att bli en gemenskap baserad på gemensamma värden. De grundläggande fri- och rättigheterna har införlivats med det nya konstitutionella fördraget, unionen håller på att förankra rättsstatsprincipen i de nya medlemsländerna och EU är i globala sammanhang aktivt då det gäller att tillgodose de mänskliga rättigheterna i tredjeländer.

Målet för EU är ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I detta sammanhang kan frihet inte vara enbart den starkares frihet, utan den måste förenas med broderskap och jämlikhet.

EU-lagstiftningen och det intima samarbetet i rättsliga och inrikes frågor utgör också en utmaning. Medborgarna är mycket intresserade av den fria rörligheten för personer, men de är också medvetna om de problem som hör samman med den. Hur är det till exempel möjligt att effektivt kämpa mot terrorism och gränsöverskridande brottslighet och samtidigt visa en orubblig respekt för vars och ens grundläggande fri- och rättigheter? Vi är tvungna att gång på gång gå tillbaka till det elementära för att hitta en balans mellan friheten, säkerheten och de grundläggande fri- och rättigheterna.

Europeiska unionen bör genuint betrakta Europarådet och OSSE som bundsförvanter, inte som konkurrenter. I detta sammanhang vill jag passa på att tacka för ett samarbete mellan våra länder som har lett till ett lyckat resultat. Det romska forum som inrättats i anslutning till Europarådet är ett konkret verktyg för förbättrande av denna europeiska minoritets ställning, både inom och utanför EU.

* * *

I Finland har vi utgått från att Finland lika väl som EU ingår i en global värld. Att den europeiska integrationen stärks är bra för oss, men det kan också för andra vara ett intressant och nyttigt exempel på konsten att bygga upp regionalt samarbete och globalt partnerskap.

Ratificeringen av det konstitutionella fördraget är på god väg. Jag hoppas att folkomröstningen leder till ett positivt slutresultat också i Frankrike. Hösten 2006, när Finland hunnit fram till mitten av sin ordförandeperiod, är det konstitutionella fördraget förhoppningsvis i kraft. Då kan unionen koncentrera sig på att främja den ekonomiska tillväxten och välståndet, öka den internationella stabiliteten, gå vidare med utvidgningsprocessen på ett behärskat sätt och stärka medborgarnas trygghet och rättigheter.

Det är viktigt att flytta tyngdpunkten från organisationerna till innehållet. Instrumenten har vi redan. Det som behövs är politisk vilja att använda dem. Var och en måste anamma ett perspektiv där kortsiktiga nationella intressen är av mindre betydelse. På så sätt kan vi uppnå resultat som avspeglas i våra medborgares liv.