Tal av republikens president Tarja Halonen vid föreningen UKK-perinneyhdistys årsmöte den 30 augusti 2005

Vi har nyligen med festligheter, seminarier och publikationer firat 30-årsjubileet med anledning av det internationellt sett största ögonblicket under president Urho Kekkonens långa karriär, 1975 års toppmöte i samband med Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa.

På samma sätt som de minns gångna tiders idrottsprestationer har många finländare utan tvivel funderat över hur Finland någonsin har kunnat nå så högt – och hur omöjlig en liknande prestation med finländska krafter ter sig i dagens värld.

Att man lyckades förmå ledarna för 35 västliga, östliga och neutrala länder att under det kalla krigets dagar underteckna Helsingforsdokumentet var i många hänseenden en unik händelse i de internationella relationernas historia.

Betydelsen av de utfästelser som gjordes i Helsingfors har i bedömningarna under jubileumsåret understrukits ytterligare. Slutdokumentet var inte bara en deklaration för avspänningens tid, som skapade stabilitet i relationerna mellan stater. Det var också en deklaration om folks och individers fri- och rättigheter, som sådde förändringens frö i försvaret av mänskliga rättigheter och byggandet av civila samhällen.

I ljuset av denna bedömning i efterskott och på lång sikt kan det te sig motsägelsefullt att världen kort efter godkännandet av KSSE:s slutdokument drev in i det så kallade nya kalla kriget, som kännetecknades av såväl en skärpning av den ideologiska kampen som en allt intensivare upprustning. Även Finland fick under de sista åren av president Kekkonens era under 1970-talet och början av 1980-talet uppleva påfrestningarna av detta. Mycket skulle ännu hända innan det system som Sovjetunionen upprätthöll började rasa samman. Inom kärnvapenupprustningen gick man likaså ytterligare ronder innan man kom in på nedrustningens väg. Världen förändrades och med den Finlands strategiska ställning i grund.

Det är svårt att veta i vilken utsträckning president Kekkonen insåg eller anade vart den politik som han själv centralt var med om att forma skulle komma att leda. Man kan dock konstatera att KSSE-politikens slutresultat talar för sig, liksom även utvecklingen inom vissa andra av Finlands utrikespolitiska projekt vid denna tid. För Urho Kekkonen, en politisk pragmatiker, var slutresultatet i sista hand det som räknades.

I Finland har man länge på forsknings- och memoarnivå diskuterat utrikespolitiken under det kalla kriget, dess interna och externa faktorer, förluster och framgångar. Bemästrandet av det förgångna är naturligtvis kännedom om historia och traditioner och byggande av den nationella identiteten. Det spelar även en viktig roll vid utformningen av dagens och framtidens politik. UKK-traditionsföreningen gör en värdefull insats som byggare av denna bro. Jag sätter stort värde på möjligheten att inom denna ram med er kunna diskutera om utrikespolitikens uppgifter och utsikter.

Strävan efter att politiskt bemästra det förgångna är inte finländarnas ensamrätt. I Sverige och Danmark har man på uppdrag av regeringen genomfört omfattande offentliga forskningsprojekt angående ländernas utrikespolitik och internationella relationer under det kalla kriget, i Sverige om neutralitetspolitikens och i Danmark om allianspolitikens påfrestningar, genomförande och resultat. I hela Östeuropa inklusive Ryssland pågår en tidvis häftig debatt om den korrekta tolkningen av historien. I Finland har man utgått från fri forskning och en naturligt uppkommande medborgardiskussion, vilket har varit en fungerande modell. Det faktum att bilden av det förgångna är mångfacetterad och komplicerad framgår gång efter annan i nya betydande utredningar, och så kommer det säkerligen även att vara i framtiden. Varje generation skriver om historien, eftersom den kan bedöma gamla händelser i ljuset av nya utvecklingsriktningar och värderingar.

Hur ser vi idag på vår tids utrikespolitiska utmaningar och hur har Finland skött sina angelägenheter? Finlands förutsättningar att klara sig i världen och att göra världen till en bättre plats har förändrats under de gångna 30 åren. Neutralitetspolitikens krav och återspeglingarna av konkurrensen mellan stormakterna tvingade tidigare flera gånger Finland att ensamt fatta beslut som, om de hade misslyckats, skulle ha haft ödesdigra konsekvenser. Målsättningen var dock att stärka Finlands ställning och fördjupa det internationella samarbetet. Så skedde även hela tiden, men den egentliga kvalitetsmässiga förändringen skedde då Finland anslöt sig till Europeiska unionen.

Finland ansvarar naturligtvis fortfarande för sina egna val som en självständig stat, trots att en stor del av frågorna siktas genom EU-nätet. EU har även ökat våra kunskaper och mentalt nästan tvingat oss att hela tiden lära oss något nytt. Tio år i Europeiska unionen har tränat både beslutsfattare och folk att ta ställning till en betydligt mera brokig dagordning än tidigare. Detta är en god sak, eftersom världen skulle ha krympt i vilket fall som helst. I och med globaliseringen har nämligen den internationella verksamheten oerhört snabbt både mångdubblats och blivit mångsidigare.

Allt detta har samtidigt vidgat kretsen av utrikespolitiska aktörer från dem som anges i grundlagen till en mycket större grupp inom både politik, förvaltning, intressentgrupper och civil samhälle. Utrikespolitiken är ett gemensamt företag. Den består av både politisk och samhällelig verksamhet.

Den multilaterala verksamheten blir allt viktigare för mänsklighetens gemensamma framtid. För vår egen världsdel är inte bara Europeiska unionen, utan även Europarådet och OSSE viktiga forum och medel i den förändrade internationella konstellationen. Ett fullvärdigt medlemskap är viktigt för staterna. Därför bör även unionen i högre grad än tidigare stöda verksamheten inom dessa de mest bredbasiga organisationerna.

OSSE och Europarådet stöder övergången till demokrati och god förvaltning och en lösning av de svåra konflikterna i den geopolitiskt viktiga regionen öster om Europeiska unionen. Särskilt viktigt är dessa organisationers arbete för främjande mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter samt ökad tolerans.

Med hjälp av sitt mångsidiga och pragmatiska arbete på fältet underlättar OSSE med utgångspunkt i sina gemensamma normer den dialog och det samarbete mellan kulturer som behövs för att det i framtiden skall råda fred i vår värld. OSSE:s område gränsar till de världspolitiska konfliktzonerna i östra och södra Asien samt Mellanöstern. OSSE:s modell för övergripande säkerhet och en regional politik som stöder sig på samförstånd kan i framtiden utnyttjas i dessa regioner, då man där övergår till en ny tid av stabilitet och fred.

Liksom andra multilaterala organisationer måste även OSSE reformeras, för att organisationen i samarbetet och arbetsfördelningen med andra organisationer på bästa sätt skall kunna bibehålla sin betydelse, utnyttja sina starka sidor och förbättra sina insatser i framtida uppgifter. Finland stöder en förstärkning och effektivering av OSSE. Vi förbereder oss även för att – om vårt erbjudande godtas - för första gången ta ansvar för OSSE:s ordförandeskap år 2008.

De regionala organisationerna har utvecklats relativt bra även i Latinamerika och Asien. Nu kan en liknande utveckling skönjas även i Afrika. Dessa organisationer kan, om de bibehåller sin fördomsfrihet, vara till stor hjälp vid kontrollen över globaliseringen. Men vi behöver även en mera effektiv och rättvis global samverkan.

Förenta nationerna är den grund för det internationella samarbetet på vilken framtiden bör byggas. FN:s toppmöte mellan världens stats- och regeringschefer står för dörren. På dagordningen finns genomförandet av de stora utvecklingsmål som för fem år sedan uppställdes i millenniedeklarationen. Samtidigt behandlas den grundligt förberedda reformen av FN:s struktur och dagordning. Dessa frågor är intimt förknippade med varandra. Ett effektivt FN är en förutsättning för fullgörandet av de gemensamma åtagandena.

Trots att reformen av säkerhetsrådet har fått den största uppmärksamheten får denna fråga inte överskugga de övriga. Finlands utgångspunkt är att FN skall genomgå en totalreform. Detta innebär att generalförsamlingens auktoritet återställs och att FN:s roll inom den ekonomiska och sociala sektorn stärks. Finland stöder även en reform av säkerhetsrådet så att det bättre motsvarar dagens värld. Vi stöder en utökning av såväl antalet ständiga som roterande medlemmar i säkerhetsrådet. Däremot anser vi inte att det är motiverat att utvidga vetorätten. Finland förhåller sig även positivt till inrättandet av en ny fredsbyggande kommission. Detta är även EU:s gemensamma ståndpunkt. Det är viktigt att FN mera effektivt än för närvarande kan stöda övergången till fred och samhällsbygge i krisdrabbade stater. Det nya organet skulle bland annat stärka krishanteringsfrågornas koppling till utvecklingsfrågorna.

FN-toppmötet har nu en historisk chans. Man bör inte vänta sig några mirakel, men vi måste göra allt som står i vår makt för att mötet på ett övertygande sätt skall kunna ge riktlinjer för uppfyllandet av det nya millenniets löften och påskynda denna process. Det finns ett samband mellan utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter, eller som doktrinen om mänsklig säkerhet säger: Frihet från rädsla och frihet från brist går hand i hand.

Det viktigaste av allt är att fattigdomen utrotas. Under den senaste tiden har vi fått uppmuntrande exempel på ett nytt slags ansvar och på att det multilaterala samarbetet för eliminerande av den extrema fattigdomen fungerar. G8-ländernas engagemang för att hjälpa Afrika till en uppgång på egna villkor och det stärkta utvecklingssamarbetet är hoppingivande nyheter. Intresset och arbetet för att utveckla reglerna för internationell ekonomi och handel har ökat. En socialt och ekologiskt hållbar utveckling vinner gehör.

Finland bör delta aktivt i denna utveckling, liksom vi i tiden gjorde för att åstadkomma KSSE. Den Helsingforsprocess som Finland driver tillsammans med Tanzania ställer vid sin konferens den 7-9 september 2005 sina första resultat till det internationella samfundets förfogande. Samtidigt fortsätter uppföljningsarbetet inom stater, näringsliv, forskning och medborgarorganisationer samt mellan nord och syd.

En av de svåraste faktorerna när det gäller ledningen av utrikespolitiken är att världshändelserna och följderna av de egna besluten är så oförutsägbara. Under det kalla krigets dagar var allting beroende av de två stormakternas agerande. Idag är stormakterna fortfarande viktiga, men frågorna påverkas även av ett stort antal andra aktörer, vilkas lösningar styrs av såväl politiska och sociala som kulturella eller religiösa motiv.

Ett exempel på detta är frågan om internationellt ingripande i humanitära katastrofsituationer, svåra konflikter eller kaotiska lägen, där stater har förlorat sin handlingsförmåga och strukturerna har rasat samman. Knappast någon annan fråga har i lika stor utsträckning sysselsatt såväl de internationella organisationerna som enskilda stater, som i sista hand är de som sänder ut soldater eller civila experter till ett krisområde. Även till exempel FN:s generalsekreterare Kofi Annan har aktivt tagit upp denna fråga.

Ett mandat och ett agerande som grundar sig på folkrätten och en fullmakt från FN:s säkerhetsråd är frågor av avgörande betydelse då man överväger militära insatser, även debatten om FN-reformen. För närvarande består allt fler insatser av civil krishantering eller en kombination av militär och civil närvaro. Lika viktigt som mandatet är att dryfta insatsernas och biståndsåtgärdernas följder och verkningar.

När det internationella samfundet kommer till ett land eller en region med sitt stora maskineri, tränger det sig samtidigt in i samhället och påverkar dess utveckling både på avsiktliga och oavsiktliga sätt. De långvariga insatserna på Balkan är talande exempel på detta. Utöver den rättsliga grunden bör även de samhälleliga motiven vara klara. De bör basera sig på gemensamma värderingar som skapar hållbara lösningar i krisområdena.

Begreppet mänsklig säkerhet och dess lämplighet som grund för insatser bör utvecklas redan inom EU och även på ett vidare plan. I sista hand siktar insatserna till individens välfärd i krissituationer och till att dessa klaras av med hjälp av mänsklig interaktion. Krishanteringens och återuppbyggnadens uppgifter blir i framtiden allt mer krävande projekt för att stöda och reformera samhälleliga och sociala strukturer, där aktörerna bör vara medvetna om sitt ansvar och sina värderingar.

Bevarandet av självständigheten och demokratin samt befolkningens välmåga och säkerhet är naturliga och beständiga grundvärden inom utrikespolitiken. Vi deltar i värdegemenskapen inom ramen för EU. Vi försvarar de globala principerna i FN:s stadga. Tillämpningen av dessa principer i enskilda fall är en växande utmaning inom dagens utrikespolitik.