Republikens president Tarja Halonens tal vid TT:s reprentantskaps vårmöte 22.5.2003

Människor önskar att det inte skulle förekomma några tråkiga överraskningar i deras liv. Vi försöker alla skapa en värld som åtminstone i någon mån är förutsebar. Terrorattackerna den 11 september 2001 skakade om världen för amerikanerna och följdverkningarna märks runtom i världen.

Efter terrorattackerna den 11 september 2001 har man runt om i världen funderat på hur händelserna inverkar på Förenta staternas utrikespolitik och hela världen.

Kriget i Irak och den nuvarande fasen i den internationella politiken förtäljer mycket om vad Förenta staterna är i dag. Trots all sin ekonomiska och militära makt känner landet sig hotat och försöker undanröja detta hot – vid behov ensam. Också i samarbetet med andra vill landet vara den som sitter vid rodret.

Förenta staternas ekonomi svarar för över 30 % av världens totala produktion. Landets samhällsekonomi är större än Japans, Tysklands, Frankrikes och Storbritanniens tillsammans. Landet använder överlägset mest pengar för försvarsutgifter. I förhållande till bruttonationalprodukten är summan dock mindre än för tio år sedan. Om man jämför med toppnivåerna under det kalla kriget är satsningen proportionellt sett nästan hälften mindre. Satsningen på försvarsutgifter är dock mångdubbel i jämförelse med vilket annat land som helst. Detta är ett faktum som vi måste leva med.

Mot denna bakgrund är det således inte fråga om huruvida Förenta staterna är en verklig supermakt utan om hur landet utnyttjar denna ställning. Här kom terrorattackerna den 11 september att bli en central faktor. Det är fråga om en utmaning och antagandet av den karakteriserar i sista hand Bushs hela presidentskap.

Vi européer, som varit utsatta för krig i århundraden, har tidvis svårt att förstå djupet av den effekt som terrorattackerna hade på amerikanerna. Ännu svårare är detta för afrikaner eller asiater vars egna samhällen ofta har präglats av fattigdom och våld.

Förenta staternas aktioner har inte varit begränsade enbart mot Al Qaida och annan internationell terrorism. Verksamheten mot terrorism dominerar all politik. Enligt amerikanernas sätt att se kom kriget i Irak slutligen att bli en del av det kontinuum som verksamheten mot terrorismen och kriget i Afghanistan bildar.

Relationerna mellan Europa och Förenta staterna har en rik historia, men de har också en framtid. Båda parterna har dragit nytta av samarbetet, likaså blir båda lidande av ett bristande samarbete.

Europa och Förenta staterna är olika och därför är det naturligt att det uppstår problem ibland. Förenta staterna är en förbundsstat och EU ett förbund av stater. Européerna förlitar sig utgående från sina egna erfarenheter på samarbete och drar sig för krig in i det sista. Vi har inte bara upplevt många krig utan också gång på gång överlevt dem. Numera är vi snarare byggare än krigare.

Det är inte heller lätt att stärka samarbetet eftersom de europeiska strukturerna och samarbetsformerna utvecklas hela tiden. Förenta staterna måste anpassa sitt tänkesätt och sin verksamhet efter dessa förändringar. Utvidgningen av EU, införandet av euron och utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är exempel på områden som förutsätter en dialog för att parternas mål och avsikter skall förstås på rätt sätt.

Européerna har en mycket annorlunda bild av berättigandet av kriget i Irak och nyttan av det. Det ligger i både irakiernas och allas vårt intresse att en gemensam framtid byggs under ledning av FN. I detta hänseende kan vi vara mycket nöjda över förhandsuppgifterna om att FN:s säkerhetsråd i dag godtar en resolution som är central med tanke på återuppbyggnaden av Irak.

Vi finländare värderar de transatlantiska förbindelserna högt. Meningsskiljaktigheterna mellan amerikaner och européer har aldrig främjat finländarnas välfärd och säkerhet. Det ligger i vårt intresse att vi har en relation som är stabil och som baserar sig på ömsesidig respekt.

Trots vissa tillfälliga meningsskiljaktigheter måste EU och Förenta staterna bära sitt ansvar för såväl världsekonomin som utvecklandet av det internationella handelssystemet. Om detta förhållande fungerar ger det gemensam draghjälp också åt andra, t.ex. det stora antal utvecklingsländer som EU och Förenta staterna samarbetar med.

De bilaterala handelsförbindelserna och de ekonomiska relationerna mellan EU och Förenta staterna karakteriseras av ett långtgående ömsesidigt beroende. Ekonomierna i EU och Förenta staterna är långt integrerade. Över hälften av handelsutbytet är handel mellan företag och deras dotterbolag på den andra partens territorium.

Förenta staterna är också Finlands viktigaste handelspartner utanför EU och även av de europeiska länderna är det endast Tyskland, Sverige och Ryssland som ligger före. Handelsutbytet utgör dock bara en del av helheten: den sammanlagda omsättningen för de tio största finländska företagen i Förenta staterna är tre gånger så stor som hela vår export till landet.

I de omfattande och intensiva relationerna mellan EU och Förenta staterna finns det också plats för handelspolitiska problem. Deras betydelse skall dock inte överbetonas. Trots allt berör dispyterna endast en liten del av alla handelsförbindelser och ekonomiska relationer mellan EU och Förenta staterna.

Samarbetet mellan EU och Förenta staterna är nödvändigt för att Doharundan skall kunna föras vidare. Då en viktig deletapp i rundan, dvs. ministermötet i Cancun i september, närmar sig ser det ut som om EU och Förenta staterna håller på att hitta gemensamma utgångspunkter i flera centrala sakfrågor. Det beror i stor utsträckning på dessa två stora aktörer vilka resultat som kan nås under rundan. Doharundan innebär för sin del en utmaning för funktionen och trovärdigheten hos hela det multilaterala internationella systemet. Vi har inte råd att misslyckas.

Globaliseringen är som ordet anger ett världsomspännande fenomen, men all ekonomisk verksamhet är inte global. En viktig ekonomisk fördel som Förenta staterna har i jämförelse med Europa är den större och mer utvecklade hemmamarknaden. EU:s inre marknad, som "öppnades" för tio år sedan, har för sin del balanserat situationen. Utvidgningen av EU förbättrar situationen ytterligare. Den inre marknaden har varit en av EU:s succéhistorier och det är viktigt för Finland att den fungerar på bästa sätt.

Med Europa som förebild strävar man också i Asien och Latinamerika efter att skapa en större och bättre fungerande inre marknad. I Afrika har motsvarande ansträngningar hämmats av fattigdom och av avsaknaden av ekonomisk och administrativ kapacitet. NEPAD inger dock hopp.

Utvecklandet av EU:s inre marknad har dock inte slutförts ens nu, när tio år har gått sedan den inre marknaden öppnades. Undanröjandet av handelshinder, en gemensam valuta och annan ekonomisk integration genererar ständigt nya mål för utvecklingen. Också sådana grundläggande frågor som utvecklandet av bolagsrätten, skapandet av en inre marknad för tjänster och t.o.m. säkerställandet av fri rörlighet för varor är alla alltjämnt aktuella projekt inom EU.

Ansträngningarna för att skapa gemensamma regler är meningslösa om de inte tillämpas överallt inom EU. Detta är viktigt med tanke på de finländska företagen och deras anställda. Vi finländare tror – och vet – att vi klarar oss i konkurrensen ifall reglerna är samma för alla och om de iakttas till punkt och pricka. I samband med utvidgningsförhandlingarna fästes med fog stor uppmärksamhet vid detta. Ur Finlands synvinkel var det viktigt att de övergångstider och specialarrangemang som beviljades kandidatländerna inte medför störningar på den inre marknaden. I anslutningsfördraget skrevs det förutom den allmänna skyddsklausulen in en särskild skyddsklausul som gäller den inre marknadens funktion. Därmed blir det möjligt att vidta skyddsåtgärder om ett nytt medlemsland inte kan genomföra sina åtaganden beträffande den inre marknaden och detta medför allvarliga störningar på den inre marknaden.

En annan central fråga för Finland gällde bestämmelserna om arbetskraftens fria rörlighet. I bilagan till anslutningsfördraget har det överenskommits att de nuvarande medlemsländerna i två år kan tillämpa det nationella förfarandet för arbetstillstånd på medborgare från de nya medlemsländerna. Denna övergångstid kan förlängas i två omgångar till sammanlagt sju år.

Möjligheten att tillämpa praxisen med arbetstillstånd har ansetts vara viktig i Finland. Jag anser att det är ännu viktigare att det inte uppkommer två arbetsmarknader i Finland: en officiell och en inofficiell. På den officiella arbetsmarknaden iakttas lagar och kollektivavtal, på den inofficiella än det ena än det andra. Att förebygga en sådan utveckling är inte viktig enbart med tanke på arbetstagare och arbetsgivare, utan också på grund av dess inverkan på hela samhällsutvecklingen. Denna utveckling ligger också i stor utsträckning i våra egna händer.

Arbetet i EU:s framtidskonvent har varit föremål för mycket uppmärksamhet och kritik. Den huvudsakliga diskussionen har gällt bestämmelserna om institutionerna och de yttre förbindelserna i utkastet till nytt grundfördrag.

Jag hoppas att de stora ländernas vilja att utöka sin egen makt på bekostnad av gemenskapen, som man tidvis kunnat skönja i konventets arbete, inte leder till att utvecklingen av den inre marknaden stagnerar. Om en sådan utveckling stärks är detta förödande för ett land som Finland.

Finland har de senaste åren klarat sig utmärkt i olika internationella jämförelser, det må sedan ha gällt utbildning, konkurrenskraft, hållbar utveckling eller ringa korruption. Vi har dragit nytta av EU:s inre marknad och lyckats utnyttja de möjligheter som globaliseringen fört med sig. Finlands framgång är föremål för stort intresse, förvåning och t.o.m. beundran då jag träffar utländska kollegor och andra parter. Ibland är den positiva respons som vi får nästan pinsam för den som är van vid finländsk anspråkslöshet.

Internationella arbetsorganisationen ILO tillsatte för 15 månader sedan en världskommission för globaliseringens sociala dimension. Jag har äran att tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa vara ordförande för kommissionen.

Vi har för avsikt att presentera en genomförbar vision om en rättvis och på stabil grund baserad globalisering som svarar mot människornas behov. Målet är en globalisering som är mänskligare, som främjar tillväxt, välfärd, sysselsättning och utveckling och som lindrar fattigdomen. Målet är alltså inte ett paradis, utan en globalisering som främjar ett drägligt liv.

I kommissionen har vi bl.a. utrett och dryftat förutsättningarna för en nationalstat att ha framgång i en allt mera globaliserad värld och vi har identifierat tre centrala helheter:

A) Uppbyggnaden av en nationell kapacitet är en förutsättning för att de globala möjligheterna skall kunna utnyttjas. Här ingår bl.a. strategierna för att utveckla den tekniska och industriella kapaciteten, utbildnings- och kompetenspolitiken i syfte att bygga upp det mentala kapitalet samt uppbyggnaden av sociala skyddsnät i syfte att underlätta anpassningen till en ständig förändring.

B) Skapandet av bestämmelser och verksamhetsbetingelser för ekonomisk verksamhet. Reglerna skall säkerställa att marknadsmekanismen fungerar och att marknaden uppnår både de ekonomiska och sociala målen. Den ekonomiska politiken skall vila på en sund grund med beaktande av målen både gällande stabilitet och tillväxt.

C) Grunden för allt detta måste vara en fungerande demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och genomförande av rättsstatsprincipen.

För finländarna är dessa frågor bekanta och t.o.m. självklara. Med hjälp av dessa principer och praxis har vi skapat en grund för vår framgång i den internationella konkurrensen. En stor utmaning för oss är att klara oss bra också i morgondagens globalisering.

Jag anser att det är ytterst viktigt att upprätthålla och förbättra den sociala kohesionen i vårt samhälle, dvs. att vara ett Team Finland. Detta förutsätter mekanismer för en jämnare inkomstfördelning, beskattning och inkomstöverföringar. Hit hör inte en ökning av inkomstskillnaderna och skapandet av en arbetande fattigklass. En socialt stabil situation underlättar en stabil skötsel av ekonomin och tvärt om. Jag är övertygad om att det ligger också i finländska företags intresse att vi har en stabil utveckling i samhället. Det goda en sådan utveckling för med sig har vi stor erfarenhet av.

En annan central fråga är utbildningen och kompetensen. Finland kan inte vila på sina lagrar, utan vårt utbildningssystem och utbildningsinnehåll måste utvecklas fortlöpande så att de svarar mot framtidens utmaningar. Medlemmarna i TT:s representantskap är väl medvetna om hur viktiga yrkeskunniga kvinnor och män är för företagen och finländarnas välfärd. Jag är glad över att TT ofta fäster uppmärksamhet vid hur viktig yrkesutbildningen är och för egen del medverkar till att öka uppskattningen för yrkesutbildning. Denna uppskattning borde synas bättre också i det praktiska arbetslivet. Det är lönlöst att tro att ungdomarna vill arbeta inom en bransch med låga löner och dåliga anställningsvillkor.

I detta sammanhang är det på sin plats att ta upp min oro för den minskade satsningen på forskning och produktutveckling i Finland. Nyheterna om Statens tekniska forskningscentrals permitteringar är en signal som borde göra alla beslutfattare och medborgare som värnar om finländarnas välfärd oroliga. Jag hoppas att både statsmakten och företagen tar itu med saken.

Främjandet av sysselsättningen är ett av huvudmålen för den nya regeringen i Finland, liksom också för den tidigare regeringen. Främjandet av sysselsättningen är dock inte enbart Finlands sak, utan det är ett världsomfattande mål.

I globaliseringskommissionen har vi dryftat möjligheten att lyfta fram främjandet av sysselsättningen som ett mål i all internationell ekonomisk politik och utvecklingspolitik. Främjandet av sysselsättningen och ofta t.o.m. bedömningen av sysselsättningseffekterna har kommit i andra hand vid internationella handelsförhandlingar, i internationella finansiella instituts verksamhet och i bilateralt utvecklingssamarbete.

Främjandet av sysselsättningen är dock ofta den bästa utvecklingspolitiken och den intar en central plats när det gäller att minska fattigdomen. Arbetet är naturligtvis mycket mera än en ekonomisk storhet. Arbetet är centralt när det gäller uppbyggnaden av människans självrespekt, och även som en kanal för socialt umgänge. Ett anständigt arbete minskar risken för utslagning.

I den internationella verksamheten har det dock den senaste tiden funnits positiva utvecklingstrender när det gäller sysselsättningens betydelse. Med hjälp av Lissabonstrategin, som antogs i Europeiska unionen år 2000, vill man före år 2010 utveckla Europeiska unionen till "världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning".

Världsbanken, internationella valutafonden och de regionala utvecklingsbankerna har beaktat sysselsättningen bättre när de gett stöd och anvisningar till utvecklingsländerna. Utvecklingsmålen för årtusendet, som också innefattar främjande av sysselsättningen, har tagits med i de nationella utvecklingspolitiska strategierna. I ILO nåddes i mars 2003 enighet om ett globalt sysselsättningsprogram där främjandet av sysselsättningen intar en central plats både inom den ekonomiska politiken och socialpolitiken. För att genomföra detta program behövs politisk vilja; satsningar av regeringarna, affärslivet, fackföreningsrörelsen och medborgarsamhället.

Detta möte är ett bra exempel på finländarnas styrka. I en utvecklad demokrati ingår förutom politisk demokrati också en utvecklad arbetsmarknadsverksamhet.

Jag vill uttrycka min uppskattning för TT och alla dess medlemsföretag. En av orsakerna till Finlands framgång är vår förmåga att arbeta tillsammans för att nå gemensamma mål. Vi kan komma överens och göra kompromisser. En viktig del av detta är arbetsmarknadsparternas vilja att lösa frågorna på ett sätt som gagnar alla parter. TT:s roll som intresseorganisation för industrin och arbetsgivarna är central i detta hänseende. Samtidigt vill jag visa min uppskattning för de små och medelstora företagare som är på plats.

Företagsamhetens betydelse som motor för Finlands ekonomi och som sysselsättare är obestridlig.

Jag vill tacka alla för intresset och önska alla en god fortsättning på våren och en solig sommar!