Republikens president Tarja Halonens tal i FFC:s fullmäktige den 26 november 2005

En ökad internationalisering hos företagen hör till verkligheten i dag. Ni har stött på detta fenomen i ert eget arbete och i samband med olika förtroendeuppdrag. Det finska medlemskapet i Europeiska unionen, som den finska fackföreningsrörelsen utifrån sina egna utgångspunkter med fog understött, har påskyndat vår internationalisering. Vårt aktiva deltagande i EU:s verksamhet har också gett oss många nya möjligheter till påverkan.

Mycket annat har också hänt. Genom många företagsarrangemang har den finska och den svenska ekonomin allt mer börjat närma sig och flätas samman. Ryssland har för sin del i år blivit vår största handelspartner. Jag är övertygad om att välfungerande relationer till våra grannländer främjar ert arbete, och också den finska löntagaren gynnas av dem.

Goda kontakter till olika aktörer och lyhördhet när det gäller människornas vardag är viktiga hjälpmedel när vi granskar den kraftiga samhälleliga utvecklingen och bedömer dess verkningar på såväl samhället som individuella löntagare eller företagare, studerande eller pensionärer.

Företagens internationalisering, valutahandeln, Internet och mobiltelefoner, börskurserna, människornas fria rörlighet och räntebesluten från USA:s centralbank har blivit en del av vår vardag. Vi kan knappt komma ihåg en tid då inte tv-nyheterna visat de senaste börskurserna eller då vi inte fått information om fluktuationer i de lång- eller kortsiktiga räntorna. Och minns någon tiden före mobiltelefonerna, när människorna inte gick att nå vilken tid som helst på dygnet?

Allting förändras. Förändringen sker snabbare och har blivit ett vardagligt fenomen. Under de senaste femton åren har globalisering blivit ett allt hetare samtalsämne. Ordet globalisering har under den senaste tiden etablerat sig i den samhälleliga debatten. Det används i många betydelser beroende på vem som använder det och ur vilken synvinkel användaren närmar sig begreppet. Det finns de som upplever globaliseringen som något positivt, och andra som ser den som något hotfullt, rentav skrämmande.

Mitt eget synliga och aktiva arbete inom globaliseringsfrågor började när jag erbjöds medordförandeskap i den av Internationella arbetsorganisationen ILO tillsatta världskommissionen för globaliseringens sociala dimension. Världskommissionens arbete var en minnesvärd process.

Vi två ordförande och 24 medlemmar i kommissionen, som återspeglade inte bara arbetstagarnas, arbetsgivarnas och regeringarnas ståndpunkter utan också ett brett spektrum av andra synpunkter, nådde trots våra olika utgångslägen fram till ett gemensamt slutresultat. Utgångspunkten är överallt densamma: människans strävan efter och behov av anständigt arbete, det må vara lönearbete, jordbruksarbete eller arbete som företagare. Människan vill arbeta i ett rättvist samhälle och en rättvis värld. En rättvisare värld är också en tryggare värld.

* * *

Som helhet sett har Finland klarat sig bra i globaliseringen. Också hos oss finns emellertid, som i alla andra länder, både vinnare och förlorare. Vi har likväl bättre än många andra länder lyckats ta vara på de möjligheter som dels undanröjandet av hindren för handeln, dels den nya teknologin erbjuder. Arbetslösheten har varit vårt största gissel, men lyckligtvis ser vi också på detta område en positiv utveckling.

Vi är säkert alla eniga om att det inte räcker med att vi klarar oss bra idag - vi måste klara oss bra också i framtiden. Behovet av att klara oss bra motiveras speciellt av att vår befolkning relativt snabbt blir äldre. Befolkningens medelålder stiger i Finland snabbare än hos de övriga europeiska folken.

I mitt nyårstal för ett år sedan sade jag att Finland behöver en nationell globaliseringsstrategi för framtiden. Jag hade redan tidigare diskuterat denna fråga med statsministern och med representanter för arbetsmarknadsparterna. Så blev också statsrådet utredning ”Världsekonomin i omvälvning – kompetens och öppenhet i Finland”, som utgjorde ett utkast till en nationell globaliseringsstrategi, färdig redan under den senare hälften av 2004.

Globaliseringsutredningen om kompetens och öppenhet i Finland är en omfattande rapport där man lägger fram många idéer och förslag. En del av dem är konkreta och andra mindre konkreta. Fackföreningsfolket gillade vissa förslag, andra gillade de inte. Jag tror inte att man kan förvänta sig samförstånd kring alla frågor som tas upp i rapporten. Viktigast vore dock att man är ense om att vi finländare måste vara förutseende. Vi kan inte vänta och se hur världen förändras, utan vi måste påverka den globala utvecklingen och utveckla våra egna funktioner så att de bättre svarar mot morgondagens utmaningar.

* * *

Vi har tillsammans byggt Finland, och det måste vi göra också i framtiden. Detta är vår verkliga styrka, den finska modellen. Den skall vi ärligt värna om, men också utveckla. Politiska partier, arbetsmarknadsorganisationer och andra aktörer som bevakar sina medlemmars intressen har i Finland strävat efter att ha en medlande roll, inte att skapa stridigheter eller konstgjorda motsättningar. En förutsättning för all samhällsutveckling är att man beaktar olika intressekonflikter och ståndpunkter i anslutning till dem och försöker nå ett samförstånd.

Den finska modellen - som baserar sig på samarbete, avtal och samordning - har rönt intresse också utomlands. Våra utmärkta resultat i många internationella jämförelser inom olika branscher har väckt uppmärksamhet.

Ett centralt element i den finska modellen är ett välfungerande trepartssamarbete. I den finska modellen har arbetsmarknadsorganisationerna, snarare än att driva en ren inkomstfördelningspolitik, haft bredare samhälleliga mål som syftar till samhällelig stabilitet och ekonomisk tillväxt.

De inkomstpolitiska lösningarna har varit ett exempel på att den finska modellen fungerar. De har fört med sig köpkraft, välbefinnande i arbetet och omställningsskydd för löntagarna. Genom de inkomstpolitiska uppgörelserna har näringslivet garanterats en stabil och förutsägbar verksamhetsmiljö. Man har också fått statsekonomin på en stabil grund och har redan i flera år lyckats behärska prisstegringen. Allt detta har stimulerat samhällsutvecklingen.

För att vi skall kunna ta vara på de möjligheter globaliseringen erbjuder och möta de utmaningar den för med sig måste vi också i framtiden slå vakt om det finska av förtroende präglade samhällets starka sidor.

* * *

Nya konkreta möjligheter och utmaningar för världsekonomin debatteras vid världshandelsorganisationen WTO:s ministermöte i Hong Kong i december. Enligt gammalt mönster deltar från Finlands sida förutom regeringen också företrädare för löntagarna och näringslivet.

Finlands traditionella och fortfarande aktuella mål i WTO-förhandlingarna är att på ett behärskat sätt stegvis undanröja hindren för världshandeln. Detta gagnar både Finland och resten av världen.

Exporten står för nästan 40% av Finlands nationalinkomst. I internationell jämförelse är vi mycket beroende av utrikeshandeln. För att vi skall kunna trygga och utveckla vår välfärd är det viktigt att avregleringen av världshandeln framskrider och att man inte låter den alltmer ökande protektionismen få övertaget. En för oss särskilt viktig möjlighet - som också är en allvarlig utmaning - är avregleringen av handeln med tjänster, både i Europa och globalt.

Det är viktigt för oss att WTO-förhandlingsrundan ger resultat. Multilaterala internationella avtal är bra verktyg för hantering av globaliseringen. Om WTO-förhandlingarna skulle gå i stöpet skulle detta utan tvivel också leda till ett ökat antal regionala och bilaterala arrangemang, varvid de multilaterala avtalen småningom skulle förlora sin betydelse. Liksom den globala säkerheten måste också den globala handeln utvecklas i riktning mot multilaterala snarare än ensidiga lösningar.

När vi talar om världshandeln är det värt att komma ihåg att fri handel också måste vara rejäl handel.

Allt fler internationella företag iakttar i sin verksamhet uttalade principer om samhälleligt ansvar. Många finska företag med internationell verksamhet iakttar sådana principer. I arbetet med att främja och följa upp god praxis är det skäl att betona betydelsen av fackföreningsrörelsens internationella samarbete, som också omfattar koncern- och företagsnivån. Den dialog med den kinesiska fackföreningsrörelsen och i Kina verksamma finska företag som FFC initierat gagnar samtliga parter, och utgör ett exempel på hur också löntagarnas intressebevakning blir allt mer global.

Arbetet för en rättvisare värld och för rejäl handel samt omsorg om att arbetstagare överallt i världen behandlas korrekt är modern realpolitik. Genom sådan verksamhet värnar man om de mänskliga rättigheterna - inklusive fackföreningsrättigheterna och de grundläggande rättigheterna på arbetslivets område - och om miljön, och samtidigt tryggas finska arbetsplatser och finländarnas utkomst.

När minimivillkor eller miljökrav åsidosätts i syfte att uppnå en konkurrensfördel kan detta leda - och har redan delvis lett - till orättvisa situationer där det finska arbetet, eller överhuvudtaget arbete under rättvisa förhållanden, inte är konkurrenskraftigt. Det är moraliskt motiverat att arbeta för en rättvisare värld. Jag är dessutom övertygad om att det finska näringslivet klarar sig bättre i en sådan värld.

* * *

Som jag tidigare konstaterade har förändring blivit ett permanent tillstånd. Detta syns i vår vardag, och också när vi förhandlar om anställningsvillkor. Det har ni många erfarenheter av, också för egen del.

För att vi skall klara oss i förändringen krävs kunnande, och kunnandet för sin del förutsätter ett livslångt lärande. De färdigheter skolan ger är fortfarande viktiga, men de räcker inte till livet igenom. Arbetsuppgifterna, det sätt på vilket arbetet är organiserat och arbetets innehåll förändras. Det händer också att arbetsgivaren byts ut. Det krävs alltså kunnande av många olika slag.

Finländarnas styrka ligger i deras höga kompetensnivå. Så kommer det att vara även i framtiden. Hög kompetens är inte synonymt med spjutspetsforskning. Också det vardagliga arbetet, byggarbeten, industriprocesser, hälso- och sjukvård, vårdtjänster, transportuppdrag och många andra samhällsfunktioner förutsätter högt kunnande hos arbetstagarna.

Det finns i Finland 350 000 människor i åldern 35-55 år som inte haft utbildning på andra stadiet när de trätt in i arbetslivet. De har ännu många arbetsår framför sig.

Den stora utmaningen för vuxenutbildningen är därmed att öka antalet deltagare i utbildningen. En ytterligare utmaning i Finland är dessutom att det finns stora skillnader i utbildningen mellan åldersgrupperna. De äldre befolkningsgrupperna har sämre utbildning än de yngre, vilket också visar hur snabb utvecklingen inom utbildningssystemet varit. Deltagandet i vuxenutbildning är dessutom störst bland dem som redan har en god utbildningsgrund.

Det är viktigt är vi ser till att de som är i arbetsför ålder har en god kompetensnivå och orkar i arbetslivet. Därför måste samhället ha beredskap att stöda studieverksamheten och alldeles särskilt att ge dem som redan är i arbetslivet möjlighet att studera vidare. Målet för vår arbets- och utbildningspolitik måste vara att få de äldre att vilja stanna längre i arbetslivet än vad som är fallet idag, och att deras yrkeskunskaper skall motsvara arbetslivets föränderliga behov.

* * *

Enligt uppgift är detta FFC:S nuvarande fullmäktiges sista stadgeenliga möte. Också mitt eget sexåriga arbetspass går mot sitt slut. Därmed är detta vårt sista sammanträffande i nuvarande form.

Jag har upprätthållit aktiva kontakter till det finska samhället. Sammanträffandena med arbetsmarknadsparterna och näringslivets företrädare har varit en viktig del av dessa kontakter.

Tack för det arbete ni utför för den finländska löntagaren och det finska samhället. Jag önskar er ett bra och resultatrikt möte. Samtidigt önskar jag FFC, dess medlemsorganisationer och alla FFC-medlemmar lycka och välgång med tanke på de kommande utmaningarna!