Tal av republikens president Tarja Halonen vid folkfesten ”Kyrkan i Finland 850 år” i samband med Kyrkodagarna i Uleåborg 28.5.2005

Födelsedagar är en ypperlig möjlighet att observera födelsedagsbarnet och minnas gemensamma händelser. Det skall jag även göra i dag. Jubileumsåret Kyrkan i Finland 850 år ger ett bra tillfälle att fundera över kristendomens och de kristna kyrkornas och samfundens inflytande på det finländska samhället och den finländska kulturen. Denna tanke framträder i programmet för jubileumsåret vid sidan av den andliga dimensionen också som en kulturell och samhällelig dimension samt ett ekumeniskt och nationellt perspektiv.

I vår har en livlig diskussion förts om detaljer kring hur den västliga kyrkan kom till Finland, om dateringen av enskilda händelser och personer och om historiciteten. Firandet av kyrkans jubileumsår har emellertid en fastare grund i det att den kristna tron har verkat i vårt land i århundraden. Kristendomens betydelse syns tydligt i vårt lands historia och vårt folks kultur.

Under den svenska och den ryska tiden samt de första åren av vår självständighet bodde det mycket människor i Finland som hörde till olika nationaliteter och trossamfund. Sedan stängdes världen för många år av krig och den politiska tudelning som följde, det kalla kriget.

I takt med att världen har blivit allt öppnare och globaliseringen allt starkare har interaktionen mellan människorna på olika sätt ökat. Också i Finland har mångfalden av kulturer och religioner ökat under de senaste årtiondena. Denna mångfald är vår gemensamma rikedom och utmaning.

Den evangelisk-lutherska kyrkan har en särskilt stark ställning i vårt land, eftersom en stor majoritet på cirka 85 procent av vår befolkning är lutheraner. Till det finländska folket hör emellertid också ortodoxa, katoliker, judar, islamister och många medlemmar av andra mindre kyrkor och samfund. Kristna föreningar och organisationer har också väldigt stor betydelse i vårt land. Organisationernas betydelse syns till exempel i arrangerandet av Kyrkodagarna.

* * *

Förhållandet mellan stat och kyrka har förändrats under historiens gång. Den världsliga och den andliga makten var förut bundna till varandra på många olika sätt. När Sveriges konung Gustav Vasa konverterade till lutherdomen följde folket hans exempel. Den finska staten har aldrig varit konfessionell, även om den evangelisk-lutherska kyrkan har en särställning enligt grundlagen. Vår lutherska kyrka har i högsta grad varit folkkyrka i århundraden.

Den evangelisk-lutherska kyrkans särställning och autonomi skyddas idag av bestämmelserna i grundlagen, vilka anger att bestämmelser om kyrkans organisation och förvaltning finns i kyrkolagen. Regleringen garanterar den lutherska kyrkan en stark autonomi i Finlands författning. Den nuvarande ordningen strävar efter en balanserad och välfungerande lösning med tanke på religion, religionsfrihet och kyrkan i sig.

I samband med revideringen av grundlagen och kyrkolagen inskränktes presidentens makt i fråga om kyrkan. Presidenten tillsätter inte längre ärkebiskopen eller biskoparna. Revideringen motiverades förutom med en justering av befogenhetsförhållandena mellan de högsta statliga organen även med att betydelsen av kyrkans autonomi och biskopsvalet betonades. Jag anser att det nuvarande arrangemanget är motiverat och jag hoppas att man också bland kyrkfolket är tillfreds med den starkare självständigheten.

Som republikens president har jag velat respektera både den religionsfrihet som garanteras medborgarna och kyrkans nya, självständigare ställning. Å andra sidan har jag också strävat efter en fortsättning på de traditioner i anslutning till kyrkan som är en naturlig och väsentlig del av den finländska kulturen. Ett exempel på hur jag under min mandatperiod blev tvungen att bedöma statsöverhuvudets förhållande till kyrkan och religionen var frågan om utfärdandet av det årliga ekumeniska böndagsplakatet. Riksdagens grundlagsutskott konstaterade att det förfarande som tidigare tillämpades var problematiskt juridiskt sett, och därför måste det slopas. Efter att ha diskuterat med regeringen och hört representanter för kyrkosamfunden ansåg jag det motiverat att fortsätta med denna långvariga ekumeniska tradition – nu dock utan juridisk förpliktelse.

* * *

Kyrkan är med oss i vardagen, i både glädje och sorg. Så har det alltid varit, eftersom kyrkan vid sidan av sin andliga uppgift även har verkat i människornas dagliga liv.

När kyrkan kom till Finland stärkte den våra band till den europeiska civilisationen och kulturen. I anknytning till kyrkan inrättades universitet och skolor. Betydande bibliotek koncentrerades till klostren och domkyrkorna. Kyrkan skapade ett skriftspråk och lärde finländarna läsa.

Kyrkan har varit både fostrare och själavårdare för vårt folk. Kyrkans betydelse har ofta aktualiserats i synnerhet i samband med olyckor, både vid omfattande internationella eller nationella katastrofer och då enskilda individer drabbats av motgångar. Kyrkan erbjudit en plats där man kunnat söka tystnaden och stanna upp. Jag tror att denna tradition igen har förstärkts under den senaste tiden.

Gudstjänster och kyrkliga förrättningar är för de flesta av oss de mest bekanta kyrkliga tjänsterna. Utöver dessa betjänas människor miljontals gånger per år inom fostrings-, diakoni- och själavårdsarbetet. Av de personliga sammanträffanden och kontakter som ingår i detta arbete framgår vilken betydelse kyrkan och dess arbete har.

I praktiken är det fråga om mycket konkreta saker. Kyrkan är till exempel närvarande vid rådgivningsbyråns familjeförberedelse, där en församlingsarbetare tillsammans med de blivande mammorna och papporna diskuterar kring barnets födsel och skapandets under. Kyrkans närvaro märks också i modellplansklubben, där man tillsammans med en klubbledare förutom modellplansbygge även lär sig om livets gränser och att leva tillsammans.

I diakoniarbetet är kyrkan närvarande i syfte att betjäna i synnerhet dem som inte nås av någon annan hjälp. Det kan handla om en matkasse som diakonibyrån delar ut, en vän från väntjänsten som besöker ensamma människor eller ekonomisk och andlig hjälp till en familj som har förlorat sitt hem i en eldsvåda. Diakoni handlar också om att göra de utslagnas röst hörd när samhälleliga beslut fattas.

Uppräkningen av kyrkans tjänster kunde fortsätta hur länge som helst. Den evangelisk-lutherska kyrkans verksamhet är liksom andra kristna kyrkors och samfunds verksamhet mycket mångsidig i Finland. Kyrkan finns till för människorna. Finland skulle inte vara vad det är utan den kristna tron. Kyrkan är inget marginalfenomen, utan starkt närvarande i samhället.

Inom diakoni- och samhällsarbetet förverkligar kyrkan sin grundläggande uppgift genom att i individens liv, samhället och hela världen främja den rättvisa, delaktighet och kärlek till nästan som grundar sig på den kristna kärleken. I enlighet med detta är det en av diakonins och samhällsarbetets nyckeluppgifter att stöda förverkligandet av kärleken till nästan och en ömsesidig omsorg.

Inom samhällsarbetet deltar kyrkan i värdediskussionen och strävar efter att påverka sammanslutningar och samhälleliga strukturer i syfte att förverkliga människovärdet, rättvisan, freden och miljöansvaret. Inom detta arbete betonas kyrkans uppgift som samhällskritiker. Särskilda prioritetsområden inom samhällsarbetet är frågor i anslutning till arbets- och näringslivet samt miljöfrågor.

Inom den internationella diakonin gör kyrkan oss medvetna om den globala fattigdomen och människors nöd och riktar resurser till lindrandet av dessa problem och avlägsnandet av orsakerna. Den internationella diakonin förverkligas genom Kyrkans utlandshjälp, missionsorganisationerna och ekumeniska nätverk.

I diakonins och samhällsarbetets vision har man ställt upp ”En gemenskap av ansvar och delaktighet” som mål. Detta uttrycker koncist kyrkans strävan efter att växa som ett samfund av gemensamt ansvar och omsorg. Ett exempel i praktiken är den årliga insamlingen Gemensamt ansvar, för vilken republikens presidenter redan från början har varit beskyddare. Insamlingen Gemensamt ansvar är inte bara en penninginsamling. Den handlar också om attitydfostran och har till uppgift att göra oss medvetna om andras nöd och få oss att påverka. Insamlingen Gemensamt ansvar fungerar som talesman för glömda människogrupper och rättvisan. Den är samtidigt en kraftansträngning för ett omfattande frivilligarbete - i insamlingen deltar årligen över 40 000 insamlare och talkoarbetare.

* * *

Kyrkan har varit med och format själva historien, och historiens gång har även förändrat kyrkan. Jag anser att den kristna trons väsentliga budskap har blivit klarare för människorna i denna dialog. Kyrkan har modigt varit med om att i ord och handling göra det finländska samhället mera jämlikt och mänskligt och att göra världen till en bättre plats att bo på.

Finland har kallats ”ekumenikens modelland”. De olika kristna kyrkosamfunden, men även de övriga trossamfunden, lever i vårt land i harmoni med varandra. Kyrkan är en åsiktspåverkare vars uppgift är att främja dialogen mellan religionerna samt fred och försoning. Det latinska ordet religio, som det svenska ordet religion härstammar från, betyder bl.a. hopfogning och sammanbindning. Idealet är att religionen fungerar som ett redskap för fred och försoning, ett redskap som förenar istället för att skilja människogrupper åt och så split.

I dagens värld är det skäl att betona religionens förenande funktion. Man söker ofta religiösa grunder för nationella och internationella meningsskiljaktigheter och konflikter. Den internationella terrorismen har ökat människornas fördomar och t.o.m. antipatier mot olika religioner och folkgrupper. Dessa hotbilder gäller även Europa och Finland. Vi måste samarbeta för att eliminera de faktorer som ger upphov till ytterlighetsrörelser – även religiösa ytterlighetsrörelser – och skingra fördomar.

I synnerhet efter tragedin den 11 september 2001 ansåg jag det viktigt att delta i detta arbete. Jag kallade samman representanter för de kristna kyrkorna, den judiska församlingen och det islamska samfundet för att dryfta situationen. Jag är mycket glad för det samarbete som följt. Dialogen mellan religionerna är viktigare än någonsin bland människor från olika slags kulturer för att det finländska samhället skall kunna stöda sig på växelverkan och värdesättandet av olikheter.

Jag har kunnat konstatera att Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har mångsidiga och goda internationella förbindelser till olika kyrkosamfund. Bland annat genom Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet deltar den i internationella diskussioner. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har också mycket samarbete med kyrkorna i närområdena, i synnerhet i fråga om utbildning, diakoni och barn- och ungdomsarbete. Den har också nära kontakt bl.a. med den ortodoxa kyrkan i Ryssland. Genom Kyrkans utlandshjälp och missionsorganisationerna har vi omfattande kontakter till det globala nätverket och direkta lokala kontakter till olika delar av världen.

Vårt land och vår omgivning blir allt mera mångfasetterade. Kyrkorna har mycket att ge när det gäller att bygga upp vår gemensamma värld. Den rikedom som olika språk, kulturer och religioner medför är en väsentlig del av vårt gemensamma Europa. Kyrkorna kan fungera som förebilder när det gäller att med hjälp av dialog, samarbete, solidaritet och respekt för de mänskliga rättigheterna lösa problem både inom Europa och i resten av världen.

* * *

Temat för årets Kyrkodagar är En fast gemenskap. I Finland har kyrkan stått i nära kontakt med folket och kulturen under flera århundraden. Kyrkan har stor betydelse när det gäller att bygga framtidens samhälle. Dess grundläggande värderingar fungerar fortfarande som underlag för ett gott och tryggt liv tillsammans. Jag önskar er alla mod att möta framtidens utmaningar.