Tal av republikens president Tarja Halonen tal vid United Services Institute for Defence and Security Studies (RUSI) i London den 11 maj 2004

Det är en stor glädje och heder för mig att få tala här i Royal United Services Institute for Defence and Security Studies (RUSI). Ert institut och ert arbete är känt över hela världen. Det är svårt att föreställa sig en mer ansedd institution. Jag har fått ett tema för mitt tal, Europas säkerhet, som är synnerligen intressant. Men jag får redan nu bekänna att jag kommer att röra mig fritt på ett vidare område, eftersom Europa endast utgör en del av vår gemensamma värld.

Den enskilda individens och nationens säkerhet har dryftats av européerna i årtusenden. På vår kontinent, som är delad i flera folk och stater, har krigen sällan varit en angelägenhet enbart för de stridande styrkorna. Civilbefolkningen har på många sätt varit tvungen att dela samma börda.

Det senaste århundradet blev också så här i efterskott betraktat mycket exceptionellt. Det omfattade flera trender som utvecklades i olika riktningar. Århundradets början präglades av krig. Dessutom ökade civilbefolkningens andel av krigets fasor markant. Samtidigt försökte man åstadkomma regler för ett hedersamt beteende vid väpnade sammandrabbningar. Resultatet blev inte närmelsevis vad man hade önskat sig. Ändå är åstadkommandet av en internationell brottmålsdomstol efter ett stort antal ad hoc-domstolar ett klart framsteg.

Demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen har småningom förstärkts och bildar vårt s.k. gemensamma europeiska arv som styr vårt beteende i fredstid, men de kan inte heller helt utplånas ur vårt medvetande under väpnade konflikter. Dessa värden styr oss och tvingar fram nya former av konfliktanalyser och krishantering.

Också i detta avseende är den europeiska integrationen en synnerligen intressant process. Europeiska unionen är mest exceptionell i det hänseendet att den karaktäriseras av fördjupat ekonomiskt samarbete och tydliga övernationella strukturer. Jag inleder därför med några kommentarer i anslutning till utvidgningen, som är av central betydelse med tanke på främjandet av säkerheten och stabiliteten i Europa.

Den gemenskap som grundades genom Romfördraget 1957 har redan utvidgats fem gånger. Varje utvidgning har varit ett viktigt steg för främjandet av stabiliteten, välfärden och säkerheten i Europa. Den utvidgning som genomfördes i början av maj är historisk på ett alldeles särskilt sätt. Järnridån från det kalla krigets era förpassades nu slutgiltigt till historien.

Förhandlingsprocessen och uppfyllandet av medlemskriterierna har krävt mycket målinriktat arbete av de nya medlemsländerna, ett arbete som fortsätter också efter anslutningen. För mina kolleger och vänner i de nya medlemsländerna har jag konstaterat att Europeiska unionen inte är ett vilohem där man tar igen sig efter hårda tider, utan ett forum där man lyckas med hårt arbete. Men vi måste också komma ihåg att ännu en tid hjälpa och stöda de nya medlemmarna.

Den egentliga utvidgningsprocessen pågår fortfarande. Medlemskapsförhandlingarna med Bulgarien och Rumänien fortsätter och målet är en anslutning vid ingången av 2007. Beslut om inledande av eventuella medlemskapsförhandlingar med Turkiet fattas i december. Turkiet har gjort framsteg i fråga om uppfyllandet av kriterierna och jag uppmanar Turkiet att fortsätta med reformprocessen. Jag hoppas att få se Turkiet uppfylla kriterierna och bli en konstruktiv medlem i unionen.

Medlemskapsperspektiv har dessutom alla europeiska stater som uppfyller de kriterier som fastställdes 1993 av Europeiska rådet i Köpenhamn. Kroatien och Makedonien har redan lämnat in sina ansökningar om medlemskap och flera andra stater kommer att göra detsamma. Alla europeiska länder vill inte bli medlemmar i unionen, även om de uppfyller kriterierna. Den utvidgade unionen måste också utnyttja andra möjligheter att utveckla relationerna med sina grannländer i alla vädersträck.

* * * *

Unionen utgör endast en del av Europa och Europa en del av vår stora gemensamma värld. Europeiska unionens mål är att stärka säkerheten globalt. Partnerskap, praktiskt samarbete och växelverkan binder samman effektivare än högtidliga försäkringar, även om de sistnämnda spelar en egen viktig roll när reglerna för samarbetet slås fast.

Unionens utbud av metoder bildar ett unikt kontinuum som omfattar allt från traditionell diplomati till modernt vittomfattande internationellt samarbete, inklusive handel och utvecklingssamarbete. Vi har tillgång till bättre konfliktanalyser än tidigare och möjligheten att utgående från dem förebygga konflikter. Förebyggandet kan innebära allt från att bygga medborgarsamhällen till att utveckla rättsstater. Vi kan också använda oss av preventiv militär krishantering. Vi kan bli tvungna att stävja redan uppblossade väpnade konflikter och delta i återuppbyggandet av samhällen.

Det omfattande metodurvalets användbarhet har begränsats av bristen på politisk vilja. När det gäller unionens utrikes- och säkerhetspolitik blir den gemensamma nämnaren ofta alltför liten. Vi behöver mer strategiskt tänkande och klarare målsättningar. Utifrån en sådan bas vore det möjligt att idka en målmedvetnare och resultatrikare utrikes- och säkerhetspolitik.

Europeiska unionen intar globalt sett en ledande ställning t.ex. både i fråga om utvecklingssamarbete och handelspolitik. Trots det är vår verksamhet inom dessa sektorer delvis inkonsekvent. I värsta fall omintetgör vi med handelspolitiska åtgärder det som vi åstadkommit inom utvecklingspolitiken. Målet borde därför vara att unionens yttre verksamhet skall vara konsekvent och internt koherent. (Att uppnå detta mål tar tid men det är värt mödan.)


Syftet med det grundlagsfördrag som det nu förhandlas om är att stärka solidariteten mellan medlemsstaterna. Samtidigt utvidgas unionens krishanteringsuppgifter och effektiveras funktionsförmågan. Jag hoppas att det nya grundlagsfördraget också kommer att stärka samstämmigheten när det gäller unionens yttre verksamhet.

Europeiska unionen antog i december 2003 en säkerhetsstrategi, "Ett säkert Europa i en bättre värld". Enligt den gemensamma säkerhetsstrategin är de största hoten mot vår världsdel terrorism, spridningen av massförstörelsevapen, lokala konflikter, handlingsförlamade stater och organiserad brottslighet.

Dessa hot gäller inte bara Europeiska unionen, utan hela Europa och hela världen. Hoten måste avvärjas, och vi måste agera tillsammans. Förutom att den utvecklar egna åtgärder måste unionen därför också både globalt och i Europa verka som en aktiv och stabiliserande part i ett multilateralt system. De nya hoten riktar sig uttryckligen mot civilbefolkningen.

På samma sätt är andra åtgärder än traditionella militära åtgärder av central betydelse när det gäller att avvärja alla de ovan nämnda hoten. Det reflekterar hur världen har förändrats sedan det kalla kriget. Uppgifterna när det gäller att försvara en omfattande säkerhet passar EU väl, unionen är ju framför allt en civil organisation och unionens effektivaste åtgärder för att främja stabilitet och säkerhet är uttryckligen civila åtgärder. Utvecklandet av dessa nya säkerhetsåtgärder måste fortsätta och användningen av dem effektiveras för att vi skall kunna åstadkomma en hållbar säkerhet.

Visst behöver unionen också militär krishanteringsförmåga. Militära krishanteringsåtgärder är ofta nödvändiga för att åstadkomma den stabilitet och säkerhet som de civila åtgärderna förutsätter.

Jag har själv varit med om att utveckla EU:s militära krishanteringsförmåga ända från början. Tillsammans med Sveriges dåvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallen tog jag det initiativ som Petersbergs-uppgifterna i Amsterdamfördraget grundar sig på. Utvecklingsarbetet har enligt min mening framskridit snabbare än väntat. EU har redan åtagit sig sin första "egna" krishanteringsuppgift. Utvecklingsarbetet fortsätter aktivt och inrättandet av en EU-krishanteringsstryka för snabbinsatser pågår.

Jag har hela tiden betonat följande tre principer, som enligt min mening fortsättningsvis är aktuella när det gäller utvecklandet av unionens krishanteringsförmåga.

För det första: frågan gäller uttryckligen utvecklandet den militära krishanteringsförmågan, inte införandet av ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det är idag och kommer också i framtiden att vara NATOs eller de nationella försvarsväsendenas uppgift.

För det andra: krishanteringsförmågan utvecklas och används i nära samarbete med NATO. Även om medlemsbasen inte är helt densamma, så är EU och NATO organisationer som kompletterar varandra. Det finns ingen orsak att konkurrera, ännu mindre att skapa överlappande eller parallella system.

För det tredje: EU:s militära krishanteringsoperationer skall ha mandat från FN:s säkerhetsråd och åtminstone överensstämma med principerna i FN:s stadga. Jag betonar säkerhetsrådets ställning, eftersom alla medlemsstater i FN har gett säkerhetsrådet det primära ansvaret för internationell fred och säkerhet. Genom att själva iaktta internationell rätt medverkar vi tillsammans till att de gemensamt antagna reglerna också iakttas av andra.

* * * *

Europeiska unionen utgör också som utvidgad endast en del av Europa. Vår nygamla granne Ryssland är en viktig partner för unionen. Vi har ett betydligt intresse av att skapa och bygga ett strategiskt partnerskap som baserar sig på ett positivt och ömsesidigt beroendeförhållande. Bägge parter har något att vinna och båda måste vinna.

Ryssland är EU:s största granne och efter utvidgningen grannland till allt fler medlemsländer. Från Ryssland importeras redan nu betydande mängder energiprodukter till unionen och de ryska energiprodukternas betydelse kommer att öka ytterligare i framtiden.

Ryssland är också i fortsättningen medlem i FN:s säkerhetsråd. Landet har stort inflytande i några av världens länder och fortfarande en enorm kärnvapenarsenal. Även om Ryssland är en jämförelsevis liten ekonomi – den torde motsvara Hollands - har landet stor tillväxtpotential och utgör därför en intressant marknad för europeiska produkter och tjänster.

Det är därför klart att det är i EU:s intresse att Ryssland är en öppen, stabil och demokratisk strategisk partner. En partner som respekterar europeiska värderingar, fortsätter att genomföra reformer, uppfyller sina åtaganden och intar en konstruktiv attityd till nya självständiga stater.

Förbindelsernas utveckling har dock störts av en viss fundamental skillnad i inställningen till internationella avtal. T.ex. inställningen till ratificeringen av Kyotoprotokollet präglas av andra frågor som är under förhandling. Skyddet av miljön tycks inte ha samma egenvärde som för EU. På motsvarande sätt tas inte EU:s upprepade försäkringar om att Ryssland har gemenskapens stöd för ett medlemskap i WTO på allvar, eftersom EU ändå förutsätter att Ryssland uppfyller villkoren för medlemskapet. Ryssland håller hårt på att kriget i Tjetjenien är en intern angelägenhet, men samtidigt ser man inget hinder för att lägga sig i Estlands och Lettlands angelägenheter.

Jag anser att det rör sig mer om initialsvårigheter än permanenta problem. Ryssland har en europeisk framtid, om landet så vill. Och jag tror att president Putins Ryssland vill det. Det finns mycket arbete att göra och det är i sista hand Rysslands egen uppgift. Också EU måsta öka samordningen och konsekvensen inom alla områden för sin verksamhet. Vi måste tillsammans och var för sig ge Ryssland samma klara, entydiga svar.

EU kan främja utvecklandet av ett fullt funktionsdugligt, på rättsnormer baserat system i Ryssland endast genom en relation där EU:s samlade förhandlingskraft utnyttjas i full utsträckning. Detta förutsätter att EU:s egna mål ställs i relation till de frågor som det är viktigt för Ryssland att göra framsteg i. Från att lista den negativa kritiken måste vi tydligare än tidigare övergå till en positiv agenda.

En sådan fråga är underlättandet av människors rörlighet över gränserna. Tätare ekonomiska förbindelser och ett ökat umgänge inom alla områden förutsätter ömsesidiga åtgärder för att underlätta in- och utresor. Frågan var central vid EU-Ryssland-toppmötet i S:t Petersburg för ett år sedan, och som mål uppställdes då skapandet av ett gemensamt område för samarbete i fråga om frihet, säkerhet och rättsfrågor. Den har behandlats vid alla kontakter mellan EU och Ryssland efter toppmötet i S:t Petersburg.

EU och Ryssland måste båda söka metoder för att för sin del underlätta in- och utresandet, innan det långsiktiga målet, visumfrihet mellan EU och Ryssland, kan förverkligas. Ett första steg kunde vara att underlätta beviljandet av flergångsvisum för affärsmän och studerande som reser ofta. Rysslands förslag gällande ömsesidig visumfrihet för personer med diplomatpass är intressant och värt att undersöka.

* * * *

Stabiliteten, välfärden och säkerheten i Europa har ett historiskt samband med Förenta staterna som går långt tillbaka i tiden inom såväl det politiska och ekonomiska som det kulturella området. Våra vittomfattande och djupa förbindelser har gett upphov till utmärkta resultat och är förbundna med många positiva möjligheter. Det främsta exemplet på resultaten är naturligtvis att freden stabiliserades i Europa efter de två storkrigen under 1900-talet. Å andra sidan är vårt nära förhållande också förknippat med olika problem. De tydligaste problemen under den senaste tiden hänför sig som känt till internationella överenskommelser inom nya områden, såsom Kyotoprotokollet eller den internationella brottmålsdomstolen.

Länderna i unionen har kanske medan de byggde upp det egna europeiska samarbetet lärt sig multilateralt samarbete och förhåller sig positivare till övernationella strukturer än USA. [Kanada tycks i det avseendet vara en enklare partner.]

När man granskar de transatlantiska förbindelserna, deras möjligheter och problem, är det skäl att skilja mellan den egentliga bilaterala relationen och ett världsomspännande samarbete.

I den bilaterala relationen betonas de ekonomiska förbindelserna. Europeiska unionen och Förenta staterna är varandra ytterst viktiga samarbetspartner, men också konkurrenter. Bägge hör till världens mest utvecklade ekonomier, med högteknologi och konkurrenskraft. Både EU och Förenta staterna värnar noga om sina egna intressen, och tvekar inte att tillgripa skyddsåtgärder när situationen kräver det.

Under de senaste åren har Homeland Security-departementets direktiv och åtgärder i kampen mot terrorismen blivit nya smärtpunkter. De här direktiven, exempelvis överlämnandet av information om flygresenärer eller "luftsherifferna", har ibland stridit mot regler eller praxis som tillämpas inom EU och har därför väckt irritation och oenighet.

På motsvarande sätt uppfattas EU:s strävan att utveckla sin krishanteringsförmåga av Förenta staterna ibland som ett försök att skapa konkurrerande strukturer. Å andra sidan understryker man samtidigt i Förenta staterna att Europa borde axla ett större ansvar för säkerheten i Europa och hela världen.

Irakkriget har varit en enorm utmaning för de transatlantiska förbindelserna, även om åsikterna om krigsoperationerna är delade också inom EU, vilket ni är väl medvetna om här i England. Situationen före kriget visade tydligt bristerna i EU:s och USA:s förmåga och vilja att agera tillsammans. De olika analyserna och slutledningarna gällande situationen i Irak har verkningar både i dag och i framtiden. Trots alla problem på hemmaplan borde man ändå försöka komma ihåg den bättre framtid som skulle byggas för irakierna. Uppgiften kräver hela världssamfundets engagemang och att FN ges en central roll i byggandet av Iraks framtid.

Den alltmer omfattande transatlantiska agendan och problemen i det ömsesidiga samarbetet förutsätter att bägge parterna är kapabla till en ännu tätare politisk dialog än tidigare om målen och metoderna för att uppnå dem. Det finns ingen genväg till lyckan. De transatlantiska förbindelserna kräver ständigt arbete och engagemang på bägge sidor om världshavet.

* * * *

Jag har talat länge om utmaningarna för säkerheten i Europa och vårt samarbete med Förenta staterna och Ryssland. Jag kunde också ha talat om EU:s relationer med Kina eller Indien. I juni reser jag åter en gång till toppmötet mellan EU och Latinamerika.

Miljöfrågorna öppnade våra ögon för samarbetets nödvändighet. Jag hoppas att globaliseringen väcker oss till insikt om vårt ömsesidiga beroende av varandra. EU har en unik chans när det gäller byggandet av en värld av samarbete. Det är en flera gånger bättre säkerhetsvision än skapandet av en ny supermakt. Bara genom internationellt samarbete kan vi övervinna hoten. I dagens globaliserade värld är säkerhet och välfärd oskiljaktiga begrepp.