Republikens president Tarja Halonens föredrag vid universitetet i Vilnius 7.3.2002

(MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR)

Den europeiska integrationen ur finländskt perspektiv




Det är ett stort privilegium för mig att få föreläsa vid detta ansedda centrum för vetenskap och lärdom, universitetet i Vilnius.

År 2002 kommer att vara viktigt för Litauen. Mot slutet av året tros Litauen nå sitt mål, en fullständig integration i de europeiska och de euroatlantiska strukturerna. Vi väntar oss att Litauen i höst framgångsrikt skall slutföra förhandlingarna om medlemskap i EU.

Vid Europeiska rådet i Köpenhamn i december fattas historiska beslut om en utvidgning av unionen med ända upp till tio nya medlemmar. Några veckor tidigare beslutar NATO vid sitt toppmöte i Prag om antagandet av nya medlemmar i alliansen.

Detta år kommer således att vara av stor betydelse, men livet skall levas också efter det.

Ur detta perspektiv vill jag låta er ta del av de erfarenheter beträffande Europeiska unionen som vi har rönt under vårt sju år gamla medlemskap.

Jag vill börja med ett allmänt konstaterande. Enligt min mening är integration något mer och vidsträcktare än enbart medlemskap i EU eller NATO. Också många andra organisationer, framför allt Europarådet, vars ordförande ni som bäst är, och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE samt EFTA och OECD, utgör fortfarande viktiga led i integrationen.

Vi har emellertid sett att integrationen inte är ett mål i sig utan en process med syftet att främja freden och folkens välfärd. Organisationerna har en roll att spela i processen, och deras betydelse kan förändras med tiden.

Finland trädde in i det europeiska samarbetet steg för steg under en lång tid. Vi gick med i Nordiska rådet 1956 och var ända från början med i Europeiska frihandelssammanslutningen. Vårt förhållande till Europeiska unionen utvecklades likaså till fullt medlemskap under en lång tid; vi ingick frihandelsavtal med Europeiska gemenskaperna 1973 och avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet trädde i kraft 1994, bara ett år innan vi anslöt oss till unionen.

Varje utvidgning uppvisar sina egna särdrag. Det är viktigt att inse att EU:s utvidgning 1995 avvek kraftigt från den nu pågående processen. Finland, Sverige och Österrike hade genomgått en lång utveckling under vilken de etappvis integrerades i Europeiska unionen. De nuvarande kandidatländerna har inte samma fördel och dessutom utvecklas EU i snabbare tempo än för åtta år sedan. Vi får inte undervärdera utvidgningsprocessens komplexitet, men vi har beslutat att den skall krönas med framgång.

Vi har följt strategin att tillsammans med de andra länderna avancera fördomsfritt, att steg för steg öppna oss mot Europa och världen. Vi har axlat en aktiv roll för att bli hörda och för att kunna påverka i frågor som gäller våra intressen.

De nationella intressena försvinner inte även om Europa utvidgas och integreras och globaliseringen går framåt, men vid sidan om dem finns det större helheter och europeiska samt globala intressen. Intressena tryggas allra bäst när de definieras ur ett brett perspektiv och man strävar efter att förverkliga dem genom aktivt samarbete. Med en sådan inställning vinner alla parter, till skillnad från vad som är fallet om man ägnar sig åt nollsummespel.

Skall man trygga sina egna intressen och Europas intressen gäller det att sitta med vid det förhandlingsbord där besluten fattas.

Det gläder mig storligen att Litauen tycks handla enligt denna princip. Redan som kandidatland kan Litauen driva sina intressen i EU. Litauen kan redan vara med om att påverka det konvent som inledde sitt arbete förra veckan och som diskuterar EU:s framtid.

Ett sätt att påverka är att lägga fram initiativ och arbeta för att partner och koalitioner skall understöda dem. Koalitioner som växlar enligt tema och ämnesområde är ett framträdande drag i EU-sammanhang.

Det är viktigt att alla EU-medlemmar är jämlika. Vi har noterat att det i alla större länder förekommer en tendens att stänga de mindre länderna ute från beslutsfattandet. Det är emellertid inte rätta sättet att öka EU:s interna effektivitet eller ge EU större tyngd.

Efter utvidgningen har EU en mera framträdande "Östersjötouch", och jag hoppas att den inverkar på unionens arbete. Det regionala samarbetet kommer alltjämt att vara viktigt också inom EU.


Det är viktigt att åstadkomma förhandlingsresultat, men resultaten måste ha medborgarnas stöd. Inrikespolitiska skiljaktigheter kommer att uppträda också i framtiden.

Ni representerar den första generationen av litauer som blir medlemmar i EU, och er kultur och er identitet utgör ett välkommet tillskott för unionen. Medlemskapet utarmar inte Litauens identitet och särprägel, snarare tvärtom.

Ett litet land måste värna om och vårda sin identitet och sina särdrag. Identiteten växer fram ur den nationella kulturen, traditionen och den historiska erfarenheten. Den formas också av de sociala nätverken, välfärden, de ekonomiska prestationerna och goda relationer till grannarna. Förmågan och viljan att försvara sig är ett uttryck för denna identitet och samtidigt en skola för framtiden. En stark identitet ger en sund självkänsla och väcker respekt. Ett folk med denna egenskap bidrar alltid till integrationen på ett konstruktivt sätt och är också moget att dela med sig av sin makt för det gemensamma bästa.

Ekonomisk integration är välkommen, men de blomstrande nationella kulturerna är en av grundpelarna för Europas identitet. Integrationen behöver inte hota de nationella identiteterna utan kan tvärtom stödja deras uppblomstring. För att denna utveckling skall stärkas kan ert stöd dock behövas.

EU ett bra varumärke, men det nya nyckelordet är i dag globalisering. Vi finländare blir ofta tillfrågade om hemligheten bakom våra framgångar i den tilltagande globaliseringen.

Det råd Finland kan ge är att man bör vara mottaglig för den nya tekniken och använda den till att bygga upp ett genuint informationssamhälle. Det innebär också att allt mer pengar måste anslås för forskning och utveckling. Framför allt handlar det om insikten att välutbildade människor är en naturtillgång och konkurrensfaktor för folket, lika viktig som alla andra. Därför måste vi investera i framtiden.

Integrationen ökar säkerheten i vid bemärkelse. Den främjar stabiliteten och förutsätter demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatstänkande.

Europas säkerhetsstruktur håller på att förändras. Både EU och NATO antar nya medlemmar, och båda organisationerna håller på att genomgå en förändringsprocess. Samarbetet och det ömsesidiga beroendet mellan EU och NATO är också på väg att tillta. EU utökar stegvis sitt ansvar inom den civila och den militära krishanteringen för upprätthållande av säkerheten i Europa och närområdena. I denna uppgift stöder unionen sig ofta på NATO:s resurser. Kärnan i NATO:s verksamhet kommer också i fortsättningen att vara upprätthållandet av den transatlantiska säkerhetsrelationen.

EU är särskilt lämpat för krishantering. Unionen är en stark aktör ekonomiskt och politiskt sett, och nu håller vi på att utveckla också den militära krishanteringsförmågan. Det gläder oss att denna utveckling leds av general Gustav Hägglund från Finland. Han är ordförande i EU:s militära kommitté.

NATO är i dag viktigt för sina medlemmar och partner samt för kandidatländerna. Finland är och kommer att förbli intresserat av krishantering och annat samarbete med NATO, bland annat inom ramen för Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPC).

Vi hoppas att Litauen liksom också Lettland och Estland lyckas i sina strävanden att upptas som medlemmar i alliansen och vi förstår att framgång i detta befäster stabiliteten i Östersjöområdet.

De hot och risker som Europa möter är emellertid i allt mindre utsträckning av klassiskt militärt slag. Allt fler av dem är icke-traditionella och hänför sig främst till den dagliga säkerheten, men i en del fall handlar det om asymmetriska hot av ny typ, såsom terrorism. Mot hot av det slaget kan traditionella militära medel användas endast i begränsad skala.

Till följd härav blir de vanliga medborgarnas oro för säkerheten hela tiden allt viktigare. Här måste strävandena på EU-nivå kompletteras med andra ansträngningar på det regionala planet och med bilaterala åtgärder, exempelvis direkt gränsöverskridande samarbete. Vi har redan de regionala forum och instrument som behövs för ändamålet.

EU:s nordliga dimension erbjuder en övergripande struktur för det regionala samarbetet. Inom ramen för den har förutsättningarna för gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstaterna och Ryssland förbättrats.

Rysslands deltagande i den europeiska integrationsprocessen är viktigt för hela vår världsdel. Det är särskilt viktigt för oss som har Ryssland som granne. Vi anser att de frågor som rör Kaliningrad kan lösas på ett positivt sätt. Vi ser också möjligheter till ett intimare samarbete, eftersom utvidgningen har positiva effekter på bägge sidor om gränsen.

Motarbetandet av risker och hot, och om möjligt förhindrandet av dem, är en förutsättning för välfärd. Stabiliteten och säkerheten kan också rubbas av utmaningar som kommer inifrån vårt samhälle. Det är nödvändigt att försöka luckra upp de interna sociala och ekonomiska skiljelinjerna lika målmedvetet som vi försöker luckra upp skiljelinjerna mellan länderna. Arbetet för social välfärd och jämlikhet utgör en av stöttepelarna för stabilitet och välstånd.

Jag är övertygad om att alla länder i Östersjöområdet delar denna uppfattning. I EU är vi jämbördiga partner. Helt nya och enastående möjligheter är på väg att yppa sig. Vi arbetar hårt för att förhandlingarna skall kunna slutföras och önskar er välkomna i Europeiska unionen.

Redan nu är Östersjöområdet ett av de viktigaste tillväxtcentra i Europa och det har alla chanser till en ännu bättre framtid.