Tal hållet av republikens president Tarja Halonen vid avslutningen av riksdagens valperiod 1999-2002, 11.3.2003

Jag vill tacka talmannen och hela riksdagen för ett gott samarbete under den gångna valperioden. Såsom Ni, ärade talman, konstaterade har vi fått mycket till stånd, men det finns också en hel del kvar för nästa riksdag att uträtta.

Den gångna valperioden har varit verkligt historisk. Denna riksdag antog slutgiltigt den andra grundlagen för det självständiga Finland. I samband med det förpassade vi den gamla regeringsformen, som tjänat oss troget i över 80 år, till historien.

Tre år är med tanke på detta en alldeles för kort tid för att man mera ingående skall kunna utvärdera den nya grundlagen. Jag kan dock för min egen del säga, och här instämma i talmannens bedömning, att grundlagen i allt väsentligt har fungerat bra.

Grundlagen trädde i kraft samtidigt som jag tog mig an min nuvarande uppgift. Som president har jag strävat efter att enligt bästa förmåga tillämpa grundlagen.

Ett iakttagande av grundlagens bokstav och anda förutsätter såväl fasthet och laglydnad som samarbetsförmåga från de högsta statsorganens sida. Alla parter har visat prov på god vilja och samarbetsförmåga, och detta tror jag kommer att gälla även i fortsättningen.

Den riksdag som nu avslutar sitt värv har i likhet med sina företrädare kunnat ge regeringen sitt förtroende under hela mandatperioden. Den långsiktiga politiken har främjat stabiliteten i fråga om såväl ekonomin som det övriga samhället.

Efter valet skall vi för första gången tillämpa den nya grundlagens bestämmelser om regeringsbildning. Riksdagen bär ansvaret för skapandet av en fungerande regeringsbas, ett regeringsprogram och valet av statsminister. Min uppgift som president är att följa riksdagsgruppernas förhandlingar om regeringsprogrammet och statsrådets sammansättning. På basen av resultatet av dessa överläggningar och efter att ha hört riksdagens talman meddelar jag i enlighet med grundlagen riksdagen vem som är statsministerkandidat. Denna kandidat väljs till statsminister om han eller hon vid öppen omröstning i riksdagen har fått mer än hälften av de avgivna rösterna.

Den riksdag som nu sätter punkt för sitt arbete består av 200 riksdagsledamöter som har strävat efter att bygga ett bättre samhälle. Den ekonomiska utvecklingen är av central betydelse för den finländska välfärden. Regeringens och riksdagens möjligheter att inverka på den nationella, och i synnerhet den internationella, ekonomiska utvecklingen är begränsade. Internationella jämförelser visar att Finland ändå har lyckats utveckla det egna samhället så, att det kännetecknas av konkurrenskraft och social rättvisa. Upprätthållandet av den positiva utvecklingen i fråga om ekonomi och sysselsättning kommer säkert att vara en viktig utmaning också för nästa riksdag och regering.

Riksdagsledamöterna är väl medvetna om att ett rättvist samhälle inte föds av sig självt. Ett rättvist samhälle är inte en marknadsprodukt, dess tillkomst förutsätter alltid politiska val, beslut och lagstiftning. Välfärdstjänsterna är en investering för framtiden. Dessa investeringar gör det möjligt för vårt samhälle att fortsätta avancera på rättvisans och den socialt hållbara utvecklingens väg i en allt mer internationaliserad värld.

Av det arbete som utförts under den gångna valperioden vill jag lyfta fram två exempel: rätten till avgiftsfri förskoleundervisning för alla sexåringar, vilkas föräldrar vill att deras barn skall delta i sådan undervisning, samt allas rätt till offentligt understödd eller anordnad tandvård.

Att utbildningsmöjligheter erbjuds oberoende av inkomst och förmögenhet ökar valmöjligheterna och förebygger utslagning. Detta är också en förutsättning för den finländska välfärden. Den avgiftsfria förskoleundervisningen är en ypperlig fortsättning på den uppbyggnad av det finländska skolsystemet som pågått under generationer. Vårt skolsystem, som i internationella jämförelser har haft utomordentlig framgång, blir allt bättre.

Vid sidan av det finländska skolsystemet har utvecklandet av den nationella hälso- och sjukvården varit ett stort nationellt projekt. Det är en krävande uppgift att upprätthålla och vidareutveckla detta arbete. Att vi låtit alla åldersgrupper få tillgång till offentligt understödd tandvård innebär ett betydande steg framåt i detta projekt.

Riksdagsledamöternas arbete har blivit allt mera internationellt. Det hör till vardagen att följa Europeiska unionens arbete och att påverka det. Den nu avgående riksdagen har bidragit med sin insats då det gällt den stora utvidgningen av EU, även om nästa riksdag får ta hand om de egentliga avtalen i frågan. Riksdagen deltar direkt också i konventet om EU:s framtid. Detta är en utmaning och detta är en möjlighet. Ni deltar i utarbetandet av alternativ för en gemensam europeisk framtid och också gällande de nationella parlamentens ställning i Europeiska unionen.

När Förenta nationerna för 12 år sedan gjorde slut på Iraks olagliga ockupation av Kuwait, ålade världsorganisationen Irak att lämna ifrån sig sina massförstörelsevapen och avveckla sina vapenprogram. Iraks ledning har under hela denna tid trotsat FN:s beslut och har inte gått med på någon nedrustning. Det internationella samfundet har på många olika sätt försökt få Irak att följa FN:s beslut. Hittills har resultaten varit magra. Iraks ledning har inte heller fullt ut velat utnyttja "olja mot mat"-programmet, utan har hellre låtit sitt folk lida. Iraks humanitära situation är redan allvarlig.

När jag träffade Förenta staternas president George W. Bush i Vita huset för ett knappt år sedan betonade han kraftigt sin oro för det hot som Iraks massförstörelsevapen innebär. Jag konstaterade då att en avväpning av Irak måste ske på åtgärd av FN. Jag vet att alla europeiska regeringschefer och statsöverhuvuden hade samma budskap till president Bush. Det gläder oss att president Bush kom till samma slutsats i september i fjol. FN har det senaste halvåret spelat en central roll när det gällt avväpningen av Irak.

Avväpningen av Irak är en utmaning för hela det internationella samfundet. Den mycket långsamt växande samarbetsviljan från Iraks sida har för sin del försvårat uppgiften. Alla vill undvika ett krig, men ett krig är tyvärr inte uteslutet.

Finlands ståndpunkt i Irakkrisen har hela tiden varit klar:

Irak måste avstå från sina massförstörelsevapen och avveckla sina vapenprogram i enlighet med FN:s säkerhetsråds beslut. Ansvaret för nedrustningen ligger på Irak; det är vapeninspektörernas uppgift att verifiera denna nedrustning.

Beslut om eventuella ytterligare åtgärder gentemot Irak skall fattas i FN:s säkerhetsråd. Säkerhetsrådet har det primära ansvaret för upprätthållandet av den internationella freden och säkerheten. Vi stöder säkerhetsrådet och dess beslut och kraftåtgärder utan fullmakt från säkerhetsrådet är inte acceptabla.

Vi stöder vapeninspektörernas fortsatta arbete så länge arbetet är meningsfullt och nyttigt. Säkerhetsrådet måste bedöma tidsresurserna på basis av vapeninspektörernas rapporter.

Avväpningen av Irak kan förutsätta militära insatser. För dessa krävs fullmakt från säkerhetsrådet. Finland deltar inte i en sådan aktion. Däremot har vi på traditionellt vis varit redo att undersöka möjligheterna till humanitärt bistånd genom FN.

Vi står sannolikt inför en allt svårare kris. Det är nu ytterst viktigt att det internationella samfundet med alla till buds stående medel stöder FN. Det gör Finland.

Lyckligtvis har de senaste fyra åren inte enbart varit terrorism och krigshot, utan också en tid av utveckling och samarbete. Vid Förenta nationernas millennietoppmöte i september 2000 förband sig nästan tvåhundra politiska ledare att främja säkerhet, stabilitet och välfärd i hela världen.

Den konkretaste delen av millenniedeklarationen omfattar utvecklingsmål enligt vilka vi bl.a. strävar efter att halvera extrem fattigdom, främja jämställdhet, garantera alla grundutbildning, minska barnadödlighet och säkra en hållbar utveckling. Uppnåendet av allt detta förutsätter åtaganden om sådant globalt partnerskap som syftar till utveckling.

Riksdagen har deltagit aktivt i genomförandet av millenniemålen, men vi kan göra mera t.ex. när det gäller anslagen för utvecklingssamarbete. Jag vill visa min uppskattning för det arbete som riksdagsledamöterna har utfört i enlighet med riksdagens arbetsordning i detta hus, men också för det arbete som de i egenskap av representanter för Finlands folk har utfört i alla världens hörn för en bättre och rättvisare värld.

Försvarandet av anslagen för utvecklingssamarbete eller av de mänskliga rättigheterna är inte enbart uttryck för solidaritet. Det handlar samtidigt om investeringar i vår egen och våra barns framtid. En situation där majoriteten av världens befolkning lever i misär och en liten minoritet lever i överflöd kan inte pågå i oändlighet. I Finland har vi lärt oss att vi kan bygga vår välfärd bara på en rättvis och jämlik samhällelig utveckling. Detta gäller också på global nivå.

Jag tackar riksdagen för det arbete den har utfört nationen till fromma och förklarar riksdagsarbetet under denna valperiod avslutat.