Republikens Presidents Tarja Halonens tal vid European Women and Sport Conference Helsingfors, Finlandia-huset, den 10 juni 2000

(med reservation för förändringar)

Det gläder mig att få tala vid en konferens där inflytelserika personer inom kvinnoidrotten från olika europeiska länder och deras finländska kolleger möts. Jag värderar Ert arbete för jämställda möjligheter till idrott högt. Jag vet att motionsidrott och idrott hör till de områden i samhället där jämställdheten mellan könen inte har genomförts trots att de naturliga förutsättningarna föreligger. Idrotten är alltjämt en männens högborg som en aktivt genomförd förändring kan föra mot ett nytt och mera jämställt 2000-tal. Det blir möjligt när flickor och kvinnor kan delta i verksamheten på lika villkor som utövare, beslutsfattare, tränare, ledare och funktionärer på alla nivåer inom idrottsvärlden.

Handikappade kvinnors idrottskultur är ett av konferensens huvudteman. Jämlikhetstemat begränsar sig verkligen inte till jämställdheten mellan kvinnor och män. Både enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och bl.a. den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, är alla människor jämlika utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller andra åsikter, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

FN godkände standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning. Avsikten med standardreglerna är att lyfta fram värden och normer som främjar möjligheterna för olika särgrupper i alla delar av världen att leva ett liv i jämlikhet och tolerans. Detta gäller också motion och idrott. I standardreglerna sägs uttryckligen att människor med funktionsnedsättning skall ha möjligheter att utöva mångsidig motionsidrott och annan idrott på anpassade idrottsanläggningar, att handledningen och träningen skall vara högklassig och att principen om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning skall integreras i beslutsfattandet inom motionsidrott och annan idrott.

Förbudet mot diskriminering är en viktig komponent i de internationella överenskommelserna om mänskliga rättigheter. Det är centralt både i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Också i barnkonventionen finns bestämmelser om handikappade barns rättigheter. Människor med funktionsnedsättning stöter dock fortfarande på diskriminering och deras mänskliga rättigheter realiseras inte till alla delar på ett jämlikt sätt. Jag vill särskilt betona rätten till delaktighet. Rätten för handikappade att delta i allt beslutsfattande som påverkar deras ställning är viktig också med tanke på främjandet av de mänskliga rättigheterna.

FN:s standardregler nämner också flera gånger könsfrågan. Målet är att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning skall ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra människor. Detta är viktigt eftersom kvinnor med funktionsnedsättning kan bli diskriminerade inte bara på grund av sitt kön, utan också på grund av sitt handikapp. Så kallad dubbel eller flerdubbel diskriminering kan drabba kvinnor med funktionsnedsättning i arbetslivet, i de sociala relationerna, i samband med idrott eller motion på fritiden eller i anslutning till elitidrott.


Det är inte bara önskvärt att delaktighet och jämlikhet för alla människor blir verklighet. Det är nödvändigt. De mänskliga rättigheterna är lika för alla individer, men i praktiken är de inte rättvist genomförda. Till exempel kvinnor, minoriteter och handikappade är fortfarande mera än andra utsatta för diskriminering. Därför är det motiverat att man fäster särskild uppmärksamhet vid att dessa gruppers rättigheter genomförs. Också när flickornas och kvinnornas rättigheter garanteras i lag, genomförs de inte alltid lika effektivt som pojkarnas och männens rättigheter.

Överallt i världen stöter kvinnorna på olika hinder som försvårar deras möjligheter att leva ett jämbördigt liv vid männens sida. Detta beror ofta bl.a. på en sämre ekonomisk situation, svårigheter med att förena arbete och familj samt kulturella faktorer. Kvinnornas ställning och mänskliga rättigheter har under den gångna veckan behandlats på FN:s kvinnokonferens i New York, "Peking +5". Det har förflutit fem år sedan FN:s kvinnokonferens i Peking och denna gång gällde diskussionen hur kvinnornas rättigheter och ställning har utvecklats.

Även om tryggandet och främjandet av de mänskliga rättigheterna är en uppgift för regeringarna i våra länder, uppstår knappast en levande människorättskultur utan ett aktivt och fungerande medborgarsamhälle. Kvinnoorganisationernas och andra medborgarorganisationers roll är avgörande när det gäller främjandet av kvinnornas och flickornas mänskliga rättigheter. Samarbetet kvinnor emellan och de olika nätverken intar en nyckelställning när kvinnornas rättigheter skall genomföras i praktiken. Det hör redan till vardagen i många av de länder som ni representerar. Så också i den finländska idrottskulturen.

Jag gläder mig över aktiviteten i jämställdhetsfrågor inom idrottssektorn. Den internationella olympiska kommittén är med sitt exempel en viktig vägvisare när det gäller att integrera jämställdhetsaspekten inom idrottskulturens alla delområden. De europeiska idrottsorganisationerna har också jämställdheten på sin agenda. Jag är övertygad om att också EU:s utvidgningsprocess kommer att främja jämställdheten mellan könen. Kandidatländerna måste uppfylla de krav som ställs på en fungerande jämställdhetslagstiftning och verkställandet av denna lagstiftning enligt principen om integrering av jämställdhetsaspekten. Samtidigt måste de gamla medlemsländerna ta vara på och förvalta det som de redan uppnått i fråga om jämställdhet.

Lagstiftningen och stödet från medborgarorganisationerna för jämställdhetsutvecklingen framåt. Men det är inte tillräckligt. Det behövs också politisk vilja för att jämställdheten skall kunna främjas i praktiken. Omfattande nätverk för samarbete kvinnor emellan, ett fungerande samarbete mellan offentlig förvaltning och frivilligorganisationer, jämställdhetsprogram som är avsedda att genomföras i praktiken, mentorskap, utbildning och kvinnoforskning, publicitet, premiering av lyckade projekt, kontakter med gräsrötterna, regionalt arbete och tro på att jämställdheten kan genomföras hjälper oss en bra bit på vägen. Människan skapar sig en bild av sig själv på basis av de erfarenheter livet ger och kontakterna med omvärlden. För att jämställdheten skall bli verklighet måste det skapas möjligheter för den i vardagslivet.

Allt det här behövs när vi skall integrera jämställdhetsprincipen, både inom den europeiska och inom den nationella idrotts- och motionssektorn. På dessa praktiska hörnstenar vilar arbetet inom idrotts- och motionssektorn i Finland idag. De internationella kontakterna är också viktiga för att nya visioner och idéer skall kunna omvandlas till konkreta handlingar.

Vi finländare har en lång erfarenhet av jämställdhetsarbete. Kvinnorna i Finland fick som de första i världen fullständiga politiska rättigheter 1906. Det innebar att de både fick rösträtt och blev valbara. Kvinnorna har sedan dess i ökande antal verkat som riksdagsledamöter, ministrar och innehavare av höga poster. Den första kvinnliga ministern utnämndes 1926. Jämställdheten har också främjats genom lagstiftning – särskilt lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män 1986 och det kompletterande kvotsystem som infördes 1995 har inverkat positivt på jämställdheten mellan kvinnor och män. Det gläder mig också att som Finlands första kvinnliga president få tala till er.

Jag tror på idrottens förmåga att bidra till uppkomsten av en mera jämställd värld. I salar och på sportplaner kan flickor och pojkar, kvinnor och män vara t.o.m. mycket jämställda. Det återstår visserligen mycket att göra, men idrotten genererar möten som skapar möjligheter till jämställdhet och tolerans.

Jag önskar er lycka och framgång i Ert värdefulla arbete för en jämställd motions- och idrottskultur.

Jag är säker på att Era planer för fortsättningen skall röna den uppskattning som de förtjänar i de organ där besluten fattas.

En jämställd idrottskultur innebär att vi också kan bygga ett demokratiskt samhälle. På samma sätt som i samhället tänjer man sig också inom idrotten över gränser och hinder som tidigare har ansetts oöverstigliga. Gränser är gjorda för att överskridas och hinder för att övervinnas.