Republikens presidents tal vid huvudevenemanget för det europeiska året för språk 2001 i Finlandiahuset 6.10.2001

SPRÅKET ÄR TANKENS BONING


Människan får i sin barndom en oerhört värdefull gåva av sina fostrare: ett eller flera modersmål. Språket är tankens boning. Modersmålet är nyckeln till utvecklingen av vår personlighet och lägger grunden för vårt tänkande. Just genom att vi i ett tidigt skede på ett mångsidigt sätt lär oss modersmålet skapas förutsättningarna för en god inlärningsförmåga på olika områden senare i livet.

Det finns ungefär 6000 språk i världen. Hälften av dem är enligt språkforskarnas bedömningar utrotningshotade och löper risk att dö ut under de närmaste årtiondena. När ett språk försvinner, förlorar vi samtidigt med språkets skönhet mänsklig visdom och livserfarenhet. På sätt och vis en hel världsförklaring. Ett språk dör inte ut för att det är odugligt, utan på grund av politiska och ekonomiska beslut som människan själv fattar. På samma sätt som vi slår vakt om variationsrikedomen i naturen, måste vi också bära ansvar för en variationsrik kultur.

Dagens europeiska barn är ett lyckligt barn. Europa är en vagga för kulturspråklig mångfald. Just i vår världsdel har vi förstått att värna om skriftspråket som en viktig förutsättning för en levande kultur. Nationalspråkens ställning stärktes i tiderna då nationalstaterna uppstod. Senare har vi fått upp ögonen för det skrivna språkets stora betydelse också för den regionala kulturen och olika minoritetskulturer. Nationalstaternas betydelse när det gäller att garantera grundläggande kulturella rättigheter för alla människor är fortfarande stor. För att stärka och berika skriftspråket behöver vi också i dagens integrationspräglade värld internationellt samarbete. Särskilt viktigt är detta för minoritetskulturerna.

Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk är en länge efterlängtad stödstruktur. Jag hoppas innerligt att medlemsstaterna i Europarådet så snart som möjligt ansluter sig till den och att verkställigheten planeras så, att dessa språks ställning stärks ytterligare.

Vi finländare är av mycket förståeliga skäl särskilt intresserade av att Europas mångsidiga språkliga tradition skall bevaras. På grund av den ökade informationsförmedlingen som blivit allt mer internationell har just de små språken råkat i en ny situation som kan kännas hotfull. Ändå har de små språkens betydelse för individernas personlighetsutveckling och när det gäller att forma den lokala och nationella kulturen inte förändrats. Finland är ett område med många små språk. Finland har för egen del på lagstiftningsväg stärkt skyddet för sina minoritetsspråk och arbetar mer än förr för att de skall bevaras för kommande generationer. Det kan vara bra att komma ihåg att finska och svenska i sig är mycket små språk i europeiskt perspektiv. Det är viktigt att se till att också dessa språk bevarar sin livskraft.


Internationalismen och kontakter av alla slag inverkar också på språket. Globaliseringen och integrationen har setts som ett hot mot kulturens och språkens mångfald. Visst kan också sådana faktorer skönjas, men denna bild är alltför ensidig. Vi människor har också ett naturligt behov av att framhäva vår egen kulturella identitet. I vårt eget land har samiskan och romanin börjat få en starkare ställning. Samma gäller iriskan på Irland och katalanskan i Spanien. Här är det fråga om politisk vilja och förmåga att hitta de rätta tillvägagångssätten.

Språklärarna spelar en avgörande roll. Språkprogrammet i finländska skolor är ovanligt omfattande. Det verkar som om den diskussion som i tiderna fördes om huruvida man som obligatoriskt ämne för alla kan undervisa grundskolelever i två för eleverna främmande språk, har lagt sig. Det är allmänt accepterat att ett omfattande språkprogram i Finlands situation är nödvändigt. Och inte bara i Finlands situation. EU rekommenderar i dag alla sina medlemsländer ett språkprogram motsvarande det som vi alltså godkände redan 1968.

Varje lärare vet av erfarenhet att det i samma klass finns elever som lär sig i olika takt. Svårigheter borde inte leda till befrielse från språkundervisningen. I stället behöver vi olika undervisningsmetoder för olika elever, för i framtiden kommer alla att behöva språkkunskaper.

Största delen av de finländska skolbarnen väljer engelska som första främmande språk. Följande främmande språk är vanligen tyska eller franska. Vårt medlemskap i Europeiska unionen ökade intresset för franska. Förhoppningsvis ökar också intresset för ryska. Vi behöver allt fler människor som behärskar dessa språk. Också invandrarna har fört med sig nya språk. Enligt Statistikcentralen talas i Finland cirka 250 språk. Att stödja dessa språk till exempel på så sätt, att invandrarbarn erbjuds undervisning i sitt eget språk och sin egen kultur, är värdefullt. Då kan vi tala om en internationell och mångkulturell vardag.

Jag tror inte att jag inför den närvarande publiken behöver försvara betydelsen av språkkunskaper i någon större utsträckning. Språkkunskaperna har en viktig ställning i arbetslivet när det gäller Finlands och finländarnas välgång, men också i ett vidare perspektiv. Filosofen Wittgenstein har sagt att gränserna för språket betyder gränserna för världen. Om vi vill förstå världen lönar det sig att studera det språk vi använder för att strukturera vår värld. Språket styr våra tankar och därmed vår uppfattning om världen.

När vi förstår vårt eget språk hjälper det oss att också uppskatta en annan människas språk. Och om vi förstår den andras språk blir det lättare att förstå henne själv. Och samförstånd är något som sannerligen behövs i dagens värld.