Tal av republikens president Tarja Halonen vid öppnandet av Världsarvskommitténs 25:e möte i Helsingfors den 11 december 2001

(MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR)

Ett arv omfattar alla uttrycksformer för och budskap om intellektuell verksamhet i vår omgivning. Arvet är folkets själsspegel, och det reflekterar den personliga identiteten i en kedja som löper från gångna till kommande släktled.

Vare sig det gäller kultur- eller naturarv blir hållbar utveckling inget mer än ren och skär retorik om den saknar ett funktionellt innehåll. Det är ytterst viktigt att bygga hållbar utveckling på hållbar etik. Vi kan fråga oss själva om vår etik vilar på gedigen grund och om vi verkligen värnar om vårt intellektuella och kulturella arv och naturarv och för dess budskap vidare till kommande generationer.

För tio år sedan lyfte Riokonferensen om miljö och utveckling upp hållbar utveckling till ett centralt begrepp såväl inom det internationella samarbetet som i verksamheten på det nationella planet. Varje folk bär ett primärt ansvar för en hållbar utveckling liksom också för kultur- och naturarvet. Om de etiska normerna för hur kultur- och naturarvet skall förvaltas vilar på gedigen grund kan hållbar utveckling främjas på olika sätt.

I en ekologiskt hållbar utveckling skall den ekonomiska tillväxten anpassas till de gränser som naturen sätter. Detta är en stor utmaning för det politiska beslutsfattandet och för tekniken. Internationella konventioner och andra gemensamma åtaganden ger oss större möjligheter att värna om vårt gemensamma arv - förvaltandet av världsarvet är en av de grundläggande faktorerna inom den hållbara utvecklingen.

En samhälleligt rättvis utveckling innebär en strävan att dela välfärden rättvist. Alla människor har rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda. För att nå detta mål måste vi bekämpa fattigdom och utslagning. I detta arbete kan utbildning erbjuda ofantliga möjligheter. Vi har gått in för ett stort politiskt åtagande till stöd för utbildning genom att anta ramavtalet "utbildning för alla" som utarbetades i Dakar. Detta är ett viktigt steg mot målet för FN:s Millenniumdeklaration att garantera världens alla pojkar och flickor lika rätt till utbildning. Utmaningen är särskilt stor när det gäller flickorna.

Samtidigt måste vi också hjälpa icke läskunniga vuxna att lära sig läsa och skriva. Analfabetism gör det bl.a. svårare för människor att delta i skötseln av gemensamma frågor och i uppbyggnaden av samhället. Analfabetism försvagar således demokratin.

Ett av de grundläggande dragen hos det intellektuella och kreativa arvet är att det inte krymper om det delas, tvärtom. Det är samhällets skyldighet att göra det möjligt att ta del av detta arv. Här är utbildning och kultur viktiga redskap. Låt oss se på arvet ur barnens och de ungas perspektiv.

Barnen och de unga är nyckeln till framtidens samhälle med kulturell tolerans och respekt för det som är annorlunda. I första hand är det familjen som förmedlar traditioner, men också skolan bär ett stort ansvar för att arvet förs vidare i alla dess former. Skolan lägger grunden för tolerans och uppskattning av kultur. Vi måste uppmuntra till nätverk och samarbete mellan skolorna och arbeta för interkulturell dialog på alla nivåer. UNESCO måste sporra sina medlemsstater till att utveckla värdefostran. Värdefostran är fostran i fred, mänskliga rättigheter och demokrati - med andra ord en fostran som förebygger intolerans, utslagning och konflikter. Här tycker jag att det utbildningsprojekt visavi världsarvet som UNESCO har startat har stora möjligheter. Projektet är värt allt stöd.

Minoriteterna lämnas ofta utanför kraftcentra. Minoriteternas ställning är livsviktig när det gäller att bevara inhemska kulturer. Genom gemensamt arbete kan vi avlägsna hinder och garantera minoriteterna deras rätt till sin egen kultur. Ansvaret för naturen och dess mångfald, för livsmiljön och kulturarvet kan inte läggas på någon annan - vi måste alla bära det. Det är glädjande att märka att ert möte överväger att inrätta ett sakkunnigråd för världsarvets ursprungsbefolkningar. Det råder ett nära samband mellan detta råd och FN:s forum för ursprungsbefolkningar.

En viss paradox i sammanhanget är att vi måste bevara för att kunna förnyas. Kulturens livskraft föds ur mångfald - i ett samhälle som ger fred, välfärd och kultur en chans.

Världen står inför utmaningen att gå utöver kulturerna, religionerna och historien för att forma en ny utvecklingsvision som bygger på den gemensamma nyttan av hållbarhet, stabilitet och välfärd. Denna vision erbjuder en möjlighet genom en mänskligare globalisering som alla får ta del av, en globalisering som innefattar den kulturella mångfalden.

Därför gläder jag mig över beslutet vid UNESCO:s generalkonferens att i organisationens kulturprogram betona mångfald, interkulturell pluralism och dialog. Låt oss hoppas att den deklaration om kulturell mångfald som generalkonferensen antog innebär ett avstamp mot större respekt för kulturell mångfald, tolerans, dialog och samarbete. Deklarationen innebär en viktig insats när det gäller att uppmärksamma det internationella året för dialog mellan olika kulturer. Kulturer förändras, utvecklas och anpassar sig till en ny tid och en ny verklighet genom att samverka med varandra. Härigenom skapas multietniska och mångkulturella samhällen som till sitt arv är rika och pluralistiska.

Att bevara ett arv innebär helt klart att bevara dess mångfald. Dagens internationella sammanhang ger oss anledning att fokusera mer på denna dialog. Bevarandet av kulturell mångfald är en oskiljaktig del av en starkare interkulturell dialog. Båda är centrala för ömsesidig förståelse.

FN:s generalförsamling har utlyst 2002 till Förenta Nationernas kulturarvsår. Det firas samtidigt med världsarvskonventionens 30-årsjubileum. Detta är inte bara ett uttryck för hur stort värde vi sätter på vårt gemensamma arv, utan det betonar också behovet av att trygga detta arv för kommande generationer. UNESCO spelar en viktig roll i dessa ansträngningar, och organisationen står inför respektingivande utmaningar när den skall fylla sin uppgift.

Vi måste komma ihåg att världsarvet inte bara är minnesmärken och naturföreteelser. De tankar och föreställningar som inte kan mätas i pengar och som utgör vårt kollektiva minne får aldrig ignoreras.

Låt mig komma med ett positivt exempel från mitt eget land. Finland fick sin självständighet för 84 år sedan. Vi genomgick ett medborgarkrig, och vi måste utkämpa tre krig mot utländska fiender. Trots det har vi nått en hög levnadsstandard, och i en nyligen genomförd OECD-undersökning hörde de finländska skoleleverna till de bästa när det gällde att läsa och skriva. I en jämförelse av de nationella medeltalen i OECD-länderna ligger Finland över genomsnittet i läsning, matematik och naturvetenskaper. Vi har vår grundutbildning att tacka för framstegen inom byggandet av ett kunskapsbaserat samhälle. Genom att ge också flickorna samma utbildningsmöjligheter på alla nivåer har vi åtminstone fördubblat våra resurser.

Jag vill avsluta med några ord, i fri översättning, ur deklarationen om kulturell mångfald:

Arvet i alla dess former måste bevaras, det måste få växa och det måste lämnas vidare till kommande generationer som ett bevis på mänskliga erfarenheter och strävanden, för att vi skall värna om kreativiteten i all dess mångfald och sporra till äkta dialog mellan olika kulturer.

Jag önskar Världsarvskommittén all framgång i det viktiga arbete den utför.