Republikens presidents tal vid Världskomissionens för den sociala dimensionen av globaliseringen Europaseminarium i Bryssel 3.2.2003

En globalisering som svarar på människors behov kan uppnås endast om man lyssnar på människor från olika delar av världen - på deras erfarenheter, behov och drömmar. Jag är därför mycket glad över att Europeiska kommissionen har ordnat detta seminarium på hög nivå för att stöda världskommissionens arbete för att stärka den sociala dimensionen av globaliseringen.

Vår kommission vill samla så mycket information som möjligt om lokala och regionala erfarenheter av globaliseringen och om olika sätt att styra globaliseringen. Vi har redan ordnat flera nationella diskussionstillfällen i olika delar av världen. Detta seminarium är det tredje regionala seminariet, de två tidigare hölls i Latinamerika och Asien. I Afrika ordnas en regional dialog nästa torsdag och fredag i Arusha i Tanzania.

Europa och de europeiska länderna har alltid spelat en central roll i globaliseringen - både på gott och ont. Kolonialpolitiken som bedrevs av flera europiska länder var den tidens globalisering. Tyvärr klagar ofta länder som är i en svagare ställning över att också dagens globalisering är en form av exploatering som grundar sig på arvet från det orättvisa internationella systemet.

Europeiska unionen är världens viktigaste regionala sammanslutning för främjande av fred, stabilitet och välfärd. Allt fler nya medlemmar har under femtio år anslutit sig till unionen, som ursprungligen grundades för att utveckla det ekonomiska samarbetet, samtidigt som samarbetet har utvidgats och fördjupats till att omfatta allt fler nya politikområden. Unionens utvidgning mot öst har ytterligare betonat betydelsen av respekten för demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen samt ekonomisk och social rättvisa som värdegrund för unionen.

Den gemensamma marknaden som grundar sig på de fyra friheterna, en gemensam valuta, en gemensam jordbrukspolitik, strukturfonderna, Lissabonstrategin som främjar ekonomisk tillväxt, social säkerhet och sysselsättning och många andra insatser är viktiga regionala åtgärder när det gäller att styra och kontrollera globaliseringen regionalt.

Utöver den interna verksamheten är EU också en viktig internationell aktör i vår allt mer globaliserade värld. EU-ländernas andel av världshandeln är cirka 20 procent. Nästan hälften (47 procent) av de utländska direkta investeringarna kommer från och 20 procent sker i EU-länderna. Befolkningsrörelserna riktar sig i ökande grad till EU-länderna, EU är världens största biståndsgivare och EU:s betydelse i världspolitiken ökar hela tiden. Utanför EU anses det vara självklart att unionen vill påverka globalt.

Inflytande för med sig ansvar. Ett ansvar som sträcker sig långt utanför unionens område. När vi utvecklar vår union för att den bättre skall svara på våra medborgares behov, måste vi utveckla unionen så att den bättre än tidigare svarar på de globala utmaningarna. För att det skall vara möjligt krävs utöver den traditionella handelspolitiken både en effektivare utrikespolitik och större satsningar på utvecklingssamarbetet.

Jag vill lyfta fram en fråga som har central ställning när man bedömer Europeiska unionens engagemang till förmån för en mer rättvis globaliseringsutveckling. Det är naturligtvis utvecklingsrundan som inleddes i Doha - jordbruket och stöden till jordbruket som jag avser.

Alla här känner till vilka förväntningar som ställs på utvecklingsrundan som inleddes i Doha. Jag har under det senaste året deltagit i flera diskussioner om globaliseringen och i alla har ett centralt problem betonats: svårigheterna för jordbruksprodukter från utvecklingsländerna att få tillträde till industriländernas marknader och den negativa verkan våra jordbruksprodukters exportstöd har på jordbruksproduktionen i utvecklingsländerna.

Det är tråkigt att säga, men EU nämns ofta i särskilt negativa ordalag i det sammanhanget.

Jag tycker det är klart att EU inte kan agera på ett trovärdigt sätt för internationell rättvisa och en rättvisare globalisering om vi inte ändrar vår gemensamma jordbrukspolitik. Vi bör hålla fast vid principen att alla länder har rätt till en egen jordbruksproduktion, men vi måste skära ned de negativt verkande exportstöden för våra jordbruksprodukter.

Målet för världskommissionen för den sociala dimensionen av globaliseringen är att presentera en genomförbar vision för en rättvis och hållbar globalisering som svarar på människornas behov. Målet är en mänskligare globalisering som främjar utveckling, välfärd, tillväxt och sysselsättning och minskar fattigdomen. Med andra ord en globalisering som främjar ett anständigt liv.

Vår avsikt är att i en rapport som skall vara färdig i höst presentera initiativ och rekommendationer för hur en sådan vision kan bli verklighet. Rekommendationerna riktar sig till globaliseringens centrala aktörer: nationalstaterna, de internationella organisationerna, företag, fackföreningsrörelser och det övriga medborgarsamhället. Av rekommendationerna är en del direkta och en del sådana som förutsätter verksamhet på längre sikt.

Vår kommissions arbete har enligt min mening framskridit bra. Utan att föregripa innehållet i kommissionens rapport vill jag nämna några frågor som kommit upp i våra diskussioner i kommissionen och vid de nationella diskussionstillfällena.

Formuleringen av rättvisa internationella regler. I diskussionerna aktualiseras gång på gång det allmänt omfattade påståendet att de regler och överenskommelser som reglerar det internationella umgänget inte är rättvisa. Särskilt i utvecklingsländerna upplever man att många till synes rättvisa regler gynnar industriländerna. Industriländerna har bättre förutsättningar att utnyttja de möjligheter som överenskommelserna erbjuder. Spelplanen är med andra ord inte jämn. Rättvisa regler leder inte heller automatiskt till rättvisa resultat. Det behövs arrangemang som också ger den svagare möjligheter att dra nytta av sin relativa fördel och få igång utvecklingen. Kritiken gäller framför allt WTO-avtalen och tillämpningen av avtalen, Världsbanken och Internationella valutafonden, men inte heller Förenta Nationerna går fri från kritik.

Nationalstatens roll. Trots det ökade internationella samarbetet och umgänget är nationalstaten fortfarande den viktigaste aktören i globaliseringsprocessen. Det är verksamheten på nationell nivå som kan leda till en bättre kontroll av globaliseringen på regional och global eller lokal nivå, vilket vi också har märkt att gäller för den europeiska integrationen.

Det är de nationella åtgärderna som har det största inflytandet på människors liv. Nationalstaten är samtidigt den viktigaste nivån för var mans möjlighet att påverka. De centrala krav som ställs på nationalstaten är kraven på demokrati samt respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Nationalstaterna skall också eftersträva god förvaltning.

Företagens verksamhet. I och med att ekonomin och marknaderna har öppnats har också företagens betydelse ökat. Särskilt de internationella storföretagens verksamhet kan ha stor betydelse för sysselsättningen och ekonomin i de enskilda länderna, och inte minst för de människor som är direkt beroende av deras verksamhet. Företagens verksamhet kritiseras ofta, och med skäl. Mindre uppmärksamhet ägnas företagens betydelse för sysselsättningen och att deras verksamhet främjar god praxis. I bästa fall kan ett utländsk företag bidra till att det utvecklas sådan god praxis som är mer progressiv än landets lagstiftning. Det finns alltså anledning till att stöda och utveckla regler för rent spel, så som FN:s initiativ Global Compact.

Utveckling. I flera diskussionsinlägg har främjande av utvecklingen ställts som globaliseringens främsta mål. Många upplever att dagens situation är mycket långt från ett sådant mål. Globaliseringen kan främja utvecklingen, men då måste också fattiga länder och deras medborgare få ta del av globaliseringens positiva sidor. Det kräver solidaritet av industriländerna, bl.a. i form av utvecklingsbistånd och genom att marknadshindren undanröjs. Men situationen är inte enkelriktad, också utvecklingsländerna måste visa att det finns vilja och engagemang för att åstadkomma utveckling.

Flyttningsrörelser. Globalt sett flyttar endast en liten del av oss från ett land till ett annat. En ännu mindre del flyttar av ekonomiska orsaker, oftare är orsaken naturkatastrofer eller politiska katastrofer. Människors flyttande har ändå betydande verkningar både i utgångslandet och mottagarlandet. I värsta fall drabbas utvecklingen i utgångslandet av en allvarlig kompetensflykt. I mottagarländerna händer det alltför ofta att invandrare på felaktiga grunder får bära skulden för arbetslöshet och annan oönskad utveckling. Beskrivande för utvandringens ekonomiska betydelse är det faktum att den sammanlagda summa pengar som invandrarna sänder till sina forna hemländer är större än all utvecklingshjälp i hela världen. Jag hoppas ändå att ingen i framtiden skall behöva flytta om den inte själv vill det.

Slutligen en fråga som inte har nämnts särskilt ofta, kvinnorna. Barnens sårbarhet och behov av särskilt skydd är väl kända och erkända bl.a. i ILO:s konventioner. I en globaliserad värld måste vi fäste större uppmärksamhet vid kvinnors ställning. Det är ofta kvinnorna som har nycklarna till utvecklingen, kvinnorna måste bara ges en möjlighet att använda dem.

Jag har här nämnt bara några av de teman som behandlats i kommissionens arbete. Det finns många fler frågor och jag tror att nya teman kommer att behandlas och bekanta teman kommer att belysas ytterligare under vårt seminarium.

Jag vill tacka Europeiska kommissionen som svarar för arrangemangen. Jag önskar alla ett givande och framgångsrikt seminarium och ser med intresse fram emot resultaten av seminariet. Själv reser jag idag vidare till Tanzania där jag även kommer att delta i den regionala dialogen i Afrika om globaliseringens sociala dimension.