Republikens presidents tal i universitetet i Lettland 9.5.2001

Den utvidgade Europeiska unionen och det nordliga samarbetet

(Med reservation för ändringar)


Det är en stor glädje och ära för mig att idag, på Europadagen, få tala här i universitetet i Lettland. Idag passar det utmärkt bra att tillsammans med er begrunda framtiden och skärskåda vilken andel vi människor från norr har i den pågående processen. Hela vår världsdel har ju allt sedan det kalla kriget upphörde genomlevt en djupgående brytningsprocess. Vårt gemensamma mål har varit att skapa en värld som bygger på respekterandet av demokrati och mänskliga rättigheter och på rättsstatsprincipen, en värld där också ekonomisk välfärd råder.

Utvidgningen av Europarådet, Europeiska unionen och Nato har sin egen andel i den utveckling som pågår i Europa. Jag vill gärna här passa på tillfället och lyckönska er med anledning av era insatser då ni nu för första gången leder ordet i Europarådet. Också om det huvudsakliga intresset under den närmaste framtiden säkert kommer att ägnas Europeiska unionens och Natos utvidgning, måste vi hålla i minnet att också Europarådet och OSSE påverkar utvecklingen i vår världsdel. Det finns många anledningar till att hela tiden fästa avseende vid utvecklandet av samarbetet och en eventuell arbetsfördelning.

Vid Europeiska unionens toppmöte i Nice fattade man beslut om de ändringar som behövs i grundfördraget för att utvidgningen skall kunna genomföras. Dessutom kom man överens om att sammankalla en ny regeringskonferens 2004. Regeringskonferensen är inte kopplad till utvidgningen, utan den gäller byggandet av vår gemensamma framtid. Enligt den förklaring om unionens framtid som fogades till Nicefördraget blir det då aktuellt att granska bl.a. avgränsningen i behörighetsfrågor, frågan om vilken ställning stadgan om de grundläggande rättigheterna bör ha, en förenkling av fördragen samt de nationella parlamentens roll i den europeiska strukturen. Debatten om Europas framtid kommer att präglas av frågor kring institutionernas demokratiska legitimitet och öppenhet.

En bredare diskussion av detta slag är därför nu på sin plats. Under de senaste åren har en hel rad strukturella förändringar realiserats inom EU. Fokus har lagts på framför allt detaljer i beslutsfattandet och förhållandena mellan institutionerna. De substansfrågor som intresserar och rör medborgarna på ett konkretare plan har inte noterats i motsvarande grad.

Jag anser att innehållet i EU:s verksamhet nu bör ges en framskjuten plats i debatten. Det är innehållet som skall ange formen, inte tvärtom. Vi måste - både i medlemsländerna och kandidatländerna - gör klart för oss vad vi vill att EU skall ge oss; vad unionen borde göra och vad den inte skall befatta sig med. Vi bör också överväga vilka ärenden vi vill sköta gemensamt inom EU och vilka ärenden som bättre kan handhas på regeringsnivå.

Förberedelserna för 2004 års regeringskonferens (IGC) bör också åtnjuta medborgarnas förtroende. Ärendet måste förankras i en öppen och bred diskussion bland medborgarna i såväl medlemsländerna som kandidatländerna. Eventuellt kunde nästa IGC förberedas i ett beredningsorgan, någon form av konvent, bestående av representanter för regeringarna, de nationella parlamenten och EU:s institutioner. Beredningsorganets sessioner bör vara öppna och i samband med dem bör det medborgarsamhället få sin röst hörd. Kandidatländerna bör delta i processen på fullvärdig basis.

I sista hand är det dock medlemsstaternas nationella regeringar och parlament som bär ansvaret för det framtida fördraget och som har att ratificera det fördrag som regeringarna ingår.

Avsikten är ingalunda att uppskjuta eller försvåra EU:s utvidgning, denna process som är ägnad att förbättra européernas välfärd och öka stabiliteten och tryggheten i Europa. Efter toppmötet i Nice ligger realiseringen av utvidgningen i allt högre grad i kandidatländernas egna händer.

Anslutningsförhandlingarna har hittills avancerat i rask takt. Kandidatländerna arbetar för att uppfylla förutsättningarna för en anslutning. Medlemsländerna och unionen kan hjälpa kandidatländerna i deras ansträngningar, men trots det måste man också i framtiden hålla fast vid att kandidatländerna skall uppfylla de villkor som i politiskt och ekonomiskt avseende samt i fråga om lagstiftning och förvaltning är förknippade med ett medlemskap. Inget kandidatland får favoriseras, utan alla måste bemötas enligt strikt objektiva kriterier.

I anslutningsförhandlingarna är det - som vi alla vet - inte fråga om att ändra EU:s regelverk, utan det gäller för kandidatländerna att godkänna detta regelverk. Situationen förändras först i och med medlemskapet: då är ni i egenskap av nya medlemsländer med om att ändra EU:s grundfördrag och ta emot ännu nyare medlemmar.

Jag har med glädje konstaterat hur Lettland har avancerat snabbt i sina anslutningsförhandlingar och hur ni redan har nått konkreta resultat. I det här skedet har 24 förhandlingskapitel öppnats med Lettland. Av dem har 11 stängts provisoriskt. Meningen är att under Sveriges ordförandeperiod behandla ytterligare ett flertal svåra förhandlingskapitel, bl.a. de som gäller fri rörlighet för människor och kapital samt de som gäller tjänster och beskattning. Om förhandlingsprocessen framskrider planenligt kommer man att kunna öppna alla förhandlingskapitel med Lettland innan Sveriges ordförandeperiod i EU löper ut. Vi kan alla vara nöjda med Sveriges aktiva insatser för främjandet av utvidgningen.

Beredskapen att bli medlem av unionen innebär dock inte bara en stängning av förhandlingskapitlen, utan åtagandena skall också fullföljas i praktiken. Också för Lettlands del återstår en del arbete när det gäller att effektivera genomförandet av EU-lagstiftningen. Framför allt borde förvaltningens förmåga att tillämpa EU-bestämmelserna stärkas. Ett intensivt samarbete mellan myndigheterna i Finland och Lettland pågår redan nu, och på finländskt håll är man beredd att också i framtiden stöda Lettland i dess strävanden att uppfylla kriterierna för medlemskap i EU.

Stödet från medborgaropinionens sida är ett viktigt element för att utvidgningsprocessen skall lyckas. Bakom varje anslutning till unionen står ett helt land och dess medborgare, inte bara regeringen eller en liten elit. Det är vår gemensamma uppgift att se till att den allmänna opinionen håller jämna steg med utvecklingen i kandidatländerna lika väl som i medlemsländerna. Detta kräver en öppen och konstruktiv dialog. Målet är att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem.

Vi har goda utsikter att nå de mål och hålla de tidtabeller som toppmötena i Helsingfors och Nice stakade ut för EU:s utvidgning. Finland stöder Sverige och de kommande ordförandeländerna i deras ansträngningar att föra utvidgningsförhandlingarna till ett lyckligt slut. Personligen hoppas jag att så många kandidatländer som möjligt, också Lettland, skall vara redo att ansluta sig till unionen senast 2005, dvs. innan nästa kommission utses.

I och med att EU:s utvidgning är lyckligt genomförd blir Östersjön praktiskt taget ett EU-innanhav.

Samarbetet i Östersjöregionen är en lika naturlig del av EU:s verksamhet som t.ex. samarbetet i Medelhavsregionen, och på samma sätt som vi finner det naturligt att delta i Medelhavssamarbetet finner vi det önskvärt att alla medlemsländer deltar i Östersjösamarbetet. Dessutom begränsar sig samarbetet ju inte till bara EU:s medlemsländer.

Europeiska unionens politik gällande den nordliga dimensionen ger utmärkta möjligheter att främja samarbetet och välståndet i hela Östersjöregionen. Den första ministerkonferensen med den nordliga dimensionen som huvudtema hölls under Finlands ordförandeperiod, och då skapades en gemensam plattform för EU:s och partnerländernas samarbete. Den andra utrikesministerkonferensen, som för några veckor sedan hölls i Luxemburg, visade att samarbetsprocessen blivit en bestående del av EU:s yttre förbindelser.

Det miljöpartnerskap som planeras inom ramen för den nordliga dimensionen (Northern Dimension Environmental Partnership) skulle gagna alla dem som sätter värde på en levande och ren Östersjömiljö. Detta nya partnerskap är ägnat att komplettera de program som är kopplade till EU:s utvidgning. Ur Lettlands och de andra kandidatländernas synvinkel är frågan särskilt viktig mot bakgrunden av hur genomförandet av EU:s miljöregelverk bör främjas. De framsteg som redan gjorts när det gäller finansieringssamarbetet mellan EU och de internationella finansiella instituten är synnerligen positiva med tanke på miljösamarbetet.

Inom ramen för den nordliga dimensionen har man förbättrat förutsättningarna för ett samarbete över gränserna mellan medlemsländerna och Ryssland. Det finns anledning att redan nu fästa motsvarande avseende vid samarbetet mellan kandidatländerna och deras östgrannars gränsområden - detta kan lämpligen ske genom en bättre koordinering av utnyttjandet av Phare- och Tacis-programmen. Det gläder mig att Lettland aktivt har pekat på behovet av samarbete med Pihkova, Leningrads oblast och Novgorod.

Den dialog som hänför sig till Kaliningrad har, utifrån den rapport som kommissionen gjort upp, kommit in i sin rätta fåra. EU och Ryssland fortsätter inom ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalet sitt Kaliningradsamarbete. Den nordliga dimensionen och Östersjörådet öppnar en möjlighet för de övriga länderna i regionen att delta i det samarbete som syftar till att främja Kaliningrads utveckling och stabilitet. De lösningar som gäller transitotrafiken i anslutning till Kaliningrad kommer, i likhet med de beslut som avser visumärenden och bekämpandet av den gränsöverskridande brottsligheten, att ha positiva följder för hela Östersjöområdet.

Informationssamhället har kommit att få hög prioritet inom ramen för den nordliga dimensionen. Lettland har varit mycket aktivt inom den här sektorn. Det är en fin sak att ert land i september kommer att stå värd för Östersjöområdets första möte som på ministernivå, och med inbjudna företrädare för kommissionen och företag i branschen, skall behandla frågor kring informationssamhället och kommunikationsteknologin. Syftet med den nordliga e-dimensionen (Northern eDimension) är att komplettera EU:s program gällande e-Europe med vissa regionala infallsvinklar. Målet är att främja utnyttjandet av kunnandet och de mänskliga resurserna i regionen och att reducera de digitala skiljelinjer som finns för närvarande.

Finland och Lettland har fäst särskilt avseende vid energifrågorna inom ramen för den nordliga dimensionen. Energisamarbetet inom Östersjöregionen ser ut att på nytt gå in i en livligare fas - ett led i detta är bl.a. den energikonferens som arrangeras i Stockholm i juni. Frågor med anknytning till energisamarbetet var ett centralt tema också vid mitt statsbesök i Polen för ett par veckor sedan.

För Finland har det nordiska samarbetet i nästan femtio år varit en viktig internationell samarbetsform, ett gemensamt plan som vi identifierat oss med. Det nordiska samarbetet fick en ny dimension och ny vind i seglen i och med att Lettland, Estland och Litauen återfick sin självständighet. Faktum var ju att Nordiska rådet redan i februari 1990 för första gången bjöd in baltiska parlamentsledamöter till rådets session. Parlamentarikerna accepterade inbjudan att gästa sessionen och deltog också i den.

I det nordiska samarbetet har vi, utan vare sig stor byråkrati eller övernationella metoder, uppnått betydande resultat. T.ex. den nordiska passunionen och gemensamma arbetsmarknaden skapades redan långt före Europeiska unionens tidevarv. De nordiska länderna har i åratal bedrivit ett nära samarbete inom den internationella krishanteringen, trots att en del av de nordiska länderna inte är medlemmar av Nato eller EU. De baltiska länderna har under de senaste åren medverkat aktivt i det nordiska krishanteringssamarbetet.

De baltiska länderna har skapat samarbetsorgan som följer den nordiska modellen, bl.a. Baltiska ministerrådet (Baltic Council of Ministers) och Baltiska parlamentariska församlingen (Baltic Assembly). Detta har underlättat inte bara samarbetet mellan organen i fråga, utan också kontakterna till de samarbetsorgan som de nordiska länderna har etablerat. Kontakterna parlamentarikerna emellan har varit intensiva. Man deltar regelbundet i rådets årliga sessioner. Nordiska rådet kommer ännu under maj månad att här i Riga sammanstråla med motsvarande baltiska organ.

Kontakterna på ministernivå mellan de nordiska länderna och Baltikum ökar. Både de nordiska utrikesministrarna och statsministrarna har börjat tala om de åtta ländernas samarbete i stället för samarbetet 5+3. Härigenom betonas alla deltagares jämlikhet.

Under Finlands nordiska ordförandeperiod 2001 kommer det att ordnas flera ministermöten för de åtta länderna än tidigare: utöver stats-, utrikes- och samarbetsministermötena är det meningen att arrangera möten också för trafik-, energi- och arbetsministrarna. I enlighet med de förslag som har lagts fram av den panel Nordiska ministerrådet tillsatt har man redan övergått till ett mer pragmatiskt samarbete, en modell som går under benämningen Norden+. Den nya modellen har gjort det möjligt att inom många delområden bredda det traditionella nordiska samarbetet till de baltiska länderna. Samtidigt har de tidigare 'observatörerna' blivit aktiva och jämlika samarbetspartners.

Sedan 1996 har ett av målen för de nordiska ländernas närområdessamarbete varit att stöda Estland, Lettland och Litauen i deras förberedelser för medlemskap i EU. Man kan förutse att det regionala samarbetet kommer att ha ökad betydelse i den utvidgade unionen. Samarbetsgrupperna utformas på basis av geografiska faktorer och det aktuella sammanhanget. Vår referensgrupp här uppe i norr får mera tyngd, och samtidigt blir det lättare att driva de ömsesidiga regionala intressena och andra gemensamma målsättningarna.

Jag ser Östersjöregionens framtid an med tillförsikt. Ett utvidgat och fördjupat samarbete ökar stabiliteten och medborgarnas välfärd i vår region. Detta samarbete utgör inget som helst hinder för samarbetsstrukturer på bredare basis, utan stärker sådana strukturer på ett naturligt sätt. Jag önskar Lettland framgång i dess strävanden till delaktighet i alla områden på den internationella arenan.