Tal av republikens president Tarja Halonen vid OECD:s råd i Paris 28.10.2004

Det är en stor glädje och ära att få rikta sina ord till OECD:s råd. Finland har varit medlem av OECD sedan år 1969, och man har berättat för mig att ingen av mina företrädare har trätt fram inför detta ansedda auditorium. Nu är tiden mogen.

Det ämne jag huvudsakligen kommer att tala om i dag är globaliseringen och i synnerhet den verksamhet som världskommissionen för globaliseringens sociala dimension bedriver. För två och ett halvt år sedan grundade Internationella arbetsorganisationen ILO denna kommission, och jag fick tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa äran att fungera som dess ordförande.

Kommissionen har dock rötter längre tillbaka i tiden. Inom det internationella samfundet hade det redan i flera år varit tal om att polariseringen i globaliseringsdebatten borde ersättas med en dialog. Inom Internationella arbetsorganisationen hade det redan en tid varit tal om globaliseringens sociala dimension, och organisationen beslutade att inrätta en självständig kommission i frågan.

Efter två års arbete ställde sig vår kommission av ”icke-likasinnade” samstämmigt bakom rapporten A Fair Globalization; Creating Opportunities for All. Rapporten publicerades i februari. Den har i det stora hela fått ett mycket gott mottagande ute i världen. Vi lyckades med övergången från polarisering till dialog, vilket var ett av våra centrala mål. Detta bekräftas om man tar en blick på vår kommissions sammansättning.

Vi förhåller oss kritiskt bedömande, men positivt, till globaliseringen. I många avseenden medför globaliseringen enorma möjligheter till förbättrad utkomst, men för närvarande håller globaliseringen inte vad den lovar. Alldeles för få kan dra nytta av den, och alldeles för många blir lidande eller står helt och hållet utanför globaliseringen.

Vi försökte också undvika att gå i den fälla som slagordet ”bara en sanning” utgör. Det sätt på vilket människorna uppfattar globaliseringen varierar mycket enligt vars och ens personliga erfarenheter. Denna mångfald av åsikter och synsätt framträdde tydligt under de nationella och regionala diskussioner och andra evenemang som kommissionen anordnade.

* * *

Världskommissionen och OECD fungerar i mångt och mycket på liknande sätt. Bådas arbete grundar sig på undersökningar och utredningar. Utgående från dessa görs analyser och utfärdas rekommendationer. Också i dem påträffas vissa likheter, t.ex. vad gäller nationalstaternas roll.

Nationalstaterna hör fortfarande till de centrala aktörerna i globaliseringsprocessen. Individens förutsättningar och möjligheter att dra nytta av globaliseringen är i hög grad beroende av myndigheternas verksamhet i personens eget land. Nationalstaterna måste skapa en gynnsam miljö där människorna kan förverkliga sig själva, med början i demokratin, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Ländernas resurser kan användas effektivt och ändå med iakttagande av det traditionella kravet på jämlikhet. Till nationalstatens centrala uppgifter hör att upprätthålla en god förvaltning, vilket inbegriper social rättvisa och jämställdhet mellan könen. Korruptionen är utbredd och förorsakar allvarlig skada för näringsverksamheten. Den har särskilt förödande följder för de allra fattigaste och svagaste. Den breda inkomstklyftan kan som helhet betraktad försvaga samhället. I den globaliserade världen tillmäts mänskliga resurser allt större betydelse, och det är därför av yttersta vikt att också flickor och kvinnor får jämlika möjligheter i utbildningen och arbetslivet.

Nationalstaten skall bedriva en sund ekonomisk politik som syftar till en hållbar utveckling. Särskild vikt bör fästas vid ett främjande av sysselsättningen. EU:s Lissabonstrategi är ett gott exempel på ett regionalt försök som går ut på att förena konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och förbättrad sysselsättning - låt vara att genomförandet går litet knaggligt.

Nationalstaten ser också till att marknaden fungerar. På marknaden kan alla människors insats utnyttjas endast om en adekvat lagstiftning och verkställande makt stöder marknadsverksamheten.

Förutom att nationalstaten erbjuder en miljö av möjligheter är den också en central tillhandahållare av social-, hälsovårds- och utbildningstjänster. Det privata serviceutbudet kan komplettera dessa tjänster, men inte ersätta dem.

* * *

I och med att världskommissionen tillsattes av Internationella arbetsorganisationen undersökte vi naturligtvis också speciellt på vilket sätt globaliseringen har påverkat sysselsättningen. Uppgiften visade sig vara knepig, som alltid när man behandlar statistisk information som kommer från olika håll av världen. ILO:s färskaste kalkyler visar att arbetslösheten totalt sett har ökat under de två gångna decennierna, så att antalet arbetslösa uppgick till 188 miljoner år 2003. Sysselsättningssiffrorna har dock varierat enligt område och land, och det är därför mycket svårt att dra exakta slutsatser om förhållandet mellan globalisering och sysselsättning.

Klara utvecklingstrender kommer dock till synes när det gäller sysselsättningen i stort. Produktionen har brett ut sig i geografiskt hänseende. I de globala produktionssystem som därmed uppstått har tillväxten varit som mest påtaglig inom högteknologibranscherna och i den arbetskraftsdominerade produktionen av konsumtionsvaror. Tillväxten blir också allt kraftigare inom servicebranscherna.

Även om nämnda branscher styrs av olika interna krafter uppvisar de några mycket likartade drag. Arbetsplatser går förlorade på ett håll och uppstår på ett annat. Arbetstagare med bristande yrkesskicklighet riskerar att förlora mest, men inte heller yrkesmän kan vara fullständigt säkra på sin egen ställning i den globala konkurrensen.

Sysselsättningsläget torde vara en av de mest centrala faktorer som påverkar människornas uppfattning om globaliseringen, såväl i söder som i norr. Acceptansen i fråga om globaliseringen beror därför också i hög grad på globaliseringens effekter på sysselsättningen. Det är ingen tillfällighet att man i Kina upplever globaliseringen som något positivt, medan begreppet globalisering på annat håll ofta har en negativ klang.

Sysselsättningen är viktig för människorna. Regeringarna borde därför fästa större uppmärksamhet vid den ekonomiska politikens och handelspolitikens sysselsättningseffekter. Kortvariga arbetsplatsförluster verkar vara oundvikliga. I sådana fall borde myndigheterna ta till aktiva medel, såsom sysselsättningsfrämjande utbildning och främjande av företagsamheten, för att på så vis skapa nya arbetstillfällen. Jag vill betona den betydelse preventiva åtgärder och sunda inrikespolitiska metoder har för utbildningen, ekonomin och den sociala tryggheten. Det är alltid svårare att i efterhand vidta korrigerande åtgärder.

* * *

Det pågår en allt hårdare kamp om utländska direktinvesteringar. Den upptrappade skattekonkurrensen är en följd av detta. Resultatet kan bestå i bättre riktade resurser, men i värsta fall kan man råka in i en osund situation där de kostnader som uppstår i samband med att man lockar till investeringar blir större än nyttan.

Detta har man på lokalnivå erfarenhet av i Finland, där man inom kommunförvaltningen har försökt locka till investeringar genom att erbjuda nya företag verksamhetslokaler och industrihallar. Många av dessa företag har sedan snart flyttat till annan ort, där de erbjudits ännu bättre utrymmen och förmåner. En motsvarande utveckling har skett, och sker, också inom Europeiska unionen efter den senaste utvidgningen.

Genom utländska direktinvesteringar vill man trots allt främja en hållbar ekonomi och utveckling. Utländska direktinvesteringar kan i bästa fall ha synnerligen positiva effekter för ett utvecklingsland. De kan ofta vara beloppsmässigt större än det officiella biståndet.

* * *

I den globaliserade världen rör sig kapital, varor och tjänster obehindrat runt jorden på ett aldrig tidigare skådat sätt. Så är dock inte fallet i fråga om människornas rörlighet över statsgränserna. Parallellt med de jämlika reglerna för handel och kapitalets rörlighet behövs jämlika regler för hur människorna skall kunna röra sig mellan länderna.

Alla länder kan dra nytta av en kontrollerad internationell flyttningsrörelse som förmår öka den totala produktiviteten och minska exploateringen. Det är inte lätt, men ingenting blir heller lättare av att man väntar och är inaktiv. Det att OECD-ländernas befolkning åldras borde få alla av oss att inse hur viktig frågan är.

* * *

Avregleringen av handeln är en av de mest omdebatterade sidorna av globaliseringen. Det internationella samfundet har efter andra världskriget kontinuerligt avvecklat regleringen av den internationella handeln. Tidigare innefattade handelspolitiken en sänkning av avgifterna för färdiga varor, men nu har området utvidgats till att också omfatta handeln med tjänster och frågor som i traditionell bemärkelse inte kan anses vara rena handelsfrågor.

Incitamentet för avregleringen av handeln har varit främjandet av ekonomisk tillväxt och sysselsättning, med andra ord en förbättrad materiell välfärd för människorna. Avregleringen av handeln har i detta hänseende onekligen varit lyckad.

Det finns trots allt en uppsjö av uppgifter att ta itu med och problem att lösa. De industrialiserade länderna har i decennier fattat beslut i internationella handelsfrågor, och de har genom sin pondus och styrka kunnat diktera slutresultaten av förhandlingarna. Många utvecklingsländer upplever att arrangemangen kring den internationella handeln gynnar industriländerna.

Ett exempel på detta är att framstegen när det gäller avregleringen av handeln med jordbruksprodukter har varit mycket blygsamma. Många länder genomför kännbara begränsningar i fråga om utländska jordbruksprodukters inträde på den egna marknaden, bedriver export som snedvrider handeln och beviljar stöd för landets egen produktion.

Det står klart att Doharundan inte kan fullföljas utan grundlig behandling av jordbruksfrågorna. Fjolårets bakslag i Cancún påminde oss så väl om detta.

Vi måste ta oss framåt genom att stegvis röja undan handelshindren. Jag hoppas verkligen att Doharundan håller vad den lovat och skapar en jämlikare världshandel där utvecklingsländernas behov och intressen beaktas.

* * *

Konsekvens och enhetlighet i beslutsfattandet är viktigt såväl i hemlandet som i de internationella organisationerna.

Konsekvensen i verksamheten har sin naturliga början i hemmet. De brokiga intressena i inrikespolitiken leder rätt ofta till kompromisser, inom ramen för vilka det bedrivs kohandel med de ekonomiska, sociala och miljörelaterade målen. Vad de internationella frågorna beträffar är situationen en helt annan.

Det nya globala styrsystemet är föremål för förhandlingar inom de olika branscherna, bl.a. separat när det gäller handel, finansiering, hälso- och sjukvård och utvecklingssamarbete. De internationella organisationerna koncentrerar sig på sina egna verksamhetsfält, vilket ofta leder till att de inte ser hur deras åtgärder påverkar andra viktiga mål.

Enhetlighetsmekanismerna i det nya styrsystemet är antingen bristfälliga eller icke-existerande. Bristen på enhetlighet i det globala styrsystemet återspeglar till stor del det faktum att koordineringen inte motsvarar planerna på nationell nivå. Ministrarna är inte fullt medvetna om vad deras kolleger i olika internationella organisationer gör. Detta kan avhjälpas bl.a. genom att parlamenten grundligare än hittills behandlar frågan om vilka befogenheter det egna landets representanter har och förtydligar dessa befogenheter.

Verksamheten kunde också göras mer enhetlig om regeringarna och de internationella organisationerna i högre grad publicerade information och verkade mer öppet. På detta sätt kunde man klargöra åtgärdernas effekter och skapa en grund för en nyttig offentlig debatt kring dessa frågor.

Samarbetet mellan de internationella organisationerna kunde självfallet också förbättras.

Jag har länge talat om samma saker som behandlas i den rapport som världskommissionen för globaliseringens sociala dimension gett ut. Rapporten i sig är en prestation, men det är viktigt att den också följs av en process. Därför har medlemmarna i vår kommission aktivt betonat vikten av rapporten och de rekommendationer som ges i den. Det är också just det jag gör här och nu.

En process av detta slag pågår redan inom Internationella arbetsorganisationen, där vår kommission hör hemma. De frågor som vi behandlar i rapporten är dock av betydligt större vidd än frågan om ILO:s befogenheter. Det är därför bra, och viktigt, att verka också på många andra internationella forum.

En annan central arena är FN, där Tanzania och Finland i september organiserade ett evenemang där världskommissionens arbete presenterades. Dessutom har vi inför den 59 generalförsamlingen lagt fram ett utkast till resolution där rekommendationerna i världskommissionens rapport kopplas samman med genomförandet av Millenniedeklarationen.

Ett liknande arbete har också påbörjats i andra internationella organisationer, bl.a. i Bretton Woods-institutionerna. På regional nivå har man gjort goda framsteg inom Afrikanska unionen och EU, där de synpunkter som kommissionen lagt fram redan har beaktats.

* * *

OECD:s medlemsländer har en central del i och därför också ett stort ansvar för hanteringen av världsfrågorna, i synnerhet på ekonomins område och när det gäller socialväsendet. I sin rapport fäster världskommissionen uppmärksamhet vid de förhållningsregler som OECD har gjort upp för multinationella företag och som är ett redskap i styrningen av näringslivets utländska verksamhet, handel och investeringar. Jag vill uppmuntra OECD och i synnerhet dess medlemsländers regeringar att göra förhållningsreglerna mer kända inom det nationella näringslivet och kretsen av andra intressentgrupper.

Jag är fullständigt övertygad om att OECD har en central roll i globaliseringen. Vi behöver och uppskattar era analyser. Likaså behöver vi era råd beträffande verksamhetsmetoder och era rekommendationer med karaktär av avtal. Sunda verksamhetsmetoder bildar grunden för hanteringen av globaliseringen, för hur möjligheterna skall utnyttjas och för hur man kan minimera de negativa effekterna.

Jag anser dessutom att OECD som organisation är ett utmärkt forum för världsomspännande samarbete bl.a. i syfte att förebygga skadlig beskattningspraxis, skattefusk och ekonomiska brott, oärligt konkurrenssamarbete samt penningtvätt. Jag vill uppmuntra OECD att fortsätta på denna väg, befästa sin verksamhetskrets och söka nya partners i andra internationella organisationer. Jag tackar er för det globaliseringsarbete ni utfört samt för det intresse ni visat gentemot världskommissionen för globaliseringens sociala dimension.

Jag inväntar era kommentarer och önskar er ett givande samarbete.