Republikens president Tarja Halonens tal vid Fria Fackföreningsinternationalen (ICFTU):s 18 representantmöte i Miyazaki i Japan den 9 december 2004

Det är en stor glädje och ära för mig att få tala här vid den internationella fackföreningsrörelsens toppmöte. Världens arbetande är väl företrädda vid detta möte och jag är övertygad om att mötet också kan påverka arbetslivets betingelser utöver de nationella gränserna.

Jag har inbjudits att tala här framför allt i egenskap av en av ordförandena för den av Internationella arbetsorganisationen ILO tillsatta Världskommissionen för globaliseringens sociala dimension.

Låt mig dessutom få uttrycka min glädje över att jag kan vara med här idag. Jag har stor respekt för fackföreningsrörelsens arbete för stärkt demokrati och stärkande av de mänskliga rättigheterna i det dagliga livet. I min ungdom arbetade jag under nästan ett årtionde som jurist i en av ICFTU:s medlemsorganisationer. Jag är fortfarande tacksam för den erfarenhet jag fick i detta uppdrag.

***

Jag har med stort intresse tagit del av det dokument som er generalsekreterare Guy Ryder lagt fram inför mötet. Rapportens titel - Globalising solidarity, Att globalisera solidaritet - är mycket aktuell och passar väl in på den verksamhet er rörelse representerar. Enligt min åsikt har ni i denna rapport i många avseenden kommit till samma slutsatser om globaliseringens allmänna verkningar och de utmaningar den medför som den av ILO tillsatta världskommission som Tanzanias president Benjamin Mkapa och jag tillsammans ledde.

Vår uppgift var dock något mer omfattande, och syftar till att för sin del främja genomförandet av Förenta nationernas Millenniedeklaration. Därför ingick helt naturligt i vår kommission representanter för så många olika regioner, intressegrupper och erfarenhetsområden.

Jag vill ändå starkt betona att arbete och arbetslivsfrågor var centrala också i vår kommissions arbete. Arbetet är ett centralt element i människornas liv, och globaliseringen inverkar starkt på sysselsättningen och arbetslivet. Arbetsmarknadsorganisationernas representanter var i nyckelposition då dessa frågor behandlades.

I världskommissionen ingick representanter för såväl arbetsgivare som arbetstagare. I detta sammanhang vill jag passa på att tacka John J. Sweeney, ordförande för USA:s fackföreningsrörelse AFL-CIO, och Zwelinzima Vavia, generalsekreterare för den sydafrikanska fackföreningsrörelsen Cosatu, för deras värdefulla insats i det arbete som kommissionen utförde och som slutligen presenterades i en gemensam rapport.

Jag vill också tacka de representanterna för Fria Fackföreningsinternationalen som vi hörde i Bryssel i november 2002, för att inte tala om de otaliga representanter för fackföreningsrörelsen som på många olika sätt deltog i processen.

Också de medlemmar av kommissionen som representerade arbetsgivarsidan ställde sig bakom förslagen i rapporten. Detta stärker min tilltro till att arbetsmarknadsparterna när de så vill kan finna en gemensam utgångspunkt för att på en övernationell nivå hantera grundläggande frågor och rättigheter i det allt mer globaliserade arbetslivet. Därför vill jag också vädja till er alla och uppmana er att inte låta denna möjlighet gå förlorad.

Ni arbetsmarknadsorganisationer har ett naturligt forum där sådana frågor kan behandlas: Internationella arbetsorganisationen ILO. Jag hoppas också att den internationella fackföreningsrörelsen genom sin egen verksamhet och samarbetsförmåga skall främja utvecklandet av ILO till en allt viktigare aktör då det gäller att hantera arbetslivets globala frågor och finna lösningar på dem.

Globaliseringen kunde vara till stor hjälp i utvecklingsarbetet, men i sin nuvarande form uppfyller den inte dessa förhoppningar – vilket både vår världskommission och er generalsekreterare Guy Ryder i sina respektiver rapporter är ense om.

Resultaten av dagens globaliseringsprocess fördelas inte rättvist mellan länderna och inte heller inom dem. Också i ekonomiskt framgångsrika länder har globaliseringen medfört skadliga effekter för vissa arbetstagar- och samhällskategorier. Välstånd produceras hela tiden, men alltför många länder och människor går miste om fördelarna och blir inte tillfrågade då globaliseringsprocessen utformas. Arbetstagarna har inte tillräckliga påverkningsmöjligheter.

De internationella fackföreningsorganisationerna har slutit ramavtal med mer än 30 multinationella företag, avtal som reglerar över tre miljoner arbetstagares rättigheter och arbetsförhållanden. Det är ett storartat och sporrande exempel på att det går att kontrollera globaliseringen. Detta visar också de ca 700 avtal om europeiska företagsråd som slutits inom Europeiska unionen. Ändå är det bra att komma ihåg att det enligt utförda beräkningar finns ca 60 000 multinationella företag i världen – jag hoppas alltså av hela mitt hjärta att ni orkar fortsätta ert arbete.

Jag vet att det inte är lätt. Arbetsuppgifterna har ökat och blivit mer komplexa. Det finns en väldig mängd kvinnor och män i världen som på goda grunder anser att globaliseringen inte har motsvarat deras anspråkslösa och berättigade förväntningar om ett anständigt arbete och en bättre framtid för deras barn. Kvinnor samt lågutbildade, icke yrkeskunniga arbetstagare hör till de mest sårbara grupperna i samhället, och mycket ofta sammanfaller dessa två kategorier.

Jag anser i själva verket att det är av alldeles avgörande betydelse också för fackföreningsrörelsens egen inre och yttre trovärdighet och för hela dess framtid att kvinnans ställning i arbetslivet förbättras. Kvinnorna är ofta ännu mer förtryckta och utsatta än männen. Därför har jag med tillfredsställelse noterat att dokumenten från ert möte visar att man kommit till insikt om vikten av bättre villkor för kvinnorna och därmed betydelsen av att i större omfattning än för närvarande få med kvinnorna i fackföreningsverksamheten. Detta förbättrar kvinnornas ställning, men samtidigt ökar också den samlade fackföreningsrörelsens styrka.

***

I sin rapport konstaterar världskommissionen att den globala obalans som råder i dag inte är moraliskt godtagbar och att den inte kan leda till en politiskt hållbar utveckling. Vi anser att globaliseringen borde gagna alla länder och skapa större välstånd för människor världen över. Den borde alltså sätta fart på den ekonomiska tillväxten i de fattiga länderna och minska fattigdomen i världen. Den borde inte få leda till ökad ojämlikhet eller äventyra den socioekonomiska tryggheten inom länderna. Men hur kan vi då ta vara på de möjligheter globaliseringen erbjuder så, att de gagnar alla, och hur kan vi minska dess negativa effekter?

De problem vi formulerat i vår rapport beror inte på globaliseringen i sig utan snarare på bristen på kontroll över den. Världsmarknaderna har vuxit snabbt, men inom de ekonomiska och sociala institutioner som skall säkerställa att marknaderna fungerar friktionsfritt och gagnar alla i lika mån har motsvarande utveckling inte skett.

Vår kommission konstaterar att kvaliteten på den globala styrningen i avgörande mån är beroende av nationalstaternas agerande. Att nationalstaterna förbinder sig till multilateralism, globala värden och gemensamma mål och är lyhörda för de gränsöverskridande effekterna av deras egen verksamhet samt att de lägger vikt vid global solidaritet är alla ytterst viktiga faktorer som inverkar på kvaliteten på den globala styrningen. Samtidigt inverkar nationalstaternas sätt att sköta sina egna angelägenheter på i vilken mån människorna gynnas av globaliseringen och undgår dess negativa effekter.

Det är viktigt för varje land att främja demokratin, respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen samt genomförandet av god förvaltningspraxis. Det är också viktigt att man åstadkommer ekonomisk tillväxt, men för att välstånd skall skapas krävs också social rättvisa. Investeringar i utbildning eller hälso- och sjukvård förbättrar människornas livskvalitet, men samtidigt stärks också landets konkurrenskraft. Därför kan det med fog sägas att globaliseringens utmaningar först måste mötas på hemmaplan. Också i detta globaliseringens tidevarv lever människorna som medlemmar av lokala samhällen och nationer.

Jag är övertygad om att denna uppfattning om den nära kopplingen mellan det lokala, det nationella och det internationella också gäller inom fackföreningsrörelsen. Även den består av självständiga nationella organisationer som har ett ansvar gentemot sina egna medlemmar och vilkas främsta plikt är att övervaka sina medlemmars intressen i hemlandet. Givetvis är detta en mycket lättare uppgift i sådana nationalstater som respekterar sina medborgares rättigheter.

Samtidigt måste fackföreningsrörelsen ändå erkänna att man i en allt mer globaliserad värld inte kan bevaka medlemmarnas alla intressen enbart på nationell nivå, utan att intressebevakningen i allt högre grad måste tillgodoses också över de nationella gränserna och multilateralt. Man måste också inse att de åtgärder man vidtar på nationell nivå kan ha verkningar även i andra länder.

Vår världskommission har som mål en globaliseringsprocess med en stark social dimension som baserar sig på universella och gemensamma värden, en process som respekterar de mänskliga rättigheterna och individens värdighet. De av ILO fastställda grundläggande normerna för arbetslivet ingår i dessa rättigheter.

Vi kräver också att världsekonomins regler skall erbjuda alla länder lika möjligheter och tillträde till marknaderna, och att man tillstår att de nationella resurserna och utvecklingsbehoven varierar.

Avregleringen av de globala finansieringsmarknaderna har gett bättre möjligheter till investeringar i produktion på marknader som ännu är stadda i utveckling. Globaliseringen av produktionen har fört med sig betydande nya möjligheter att sätta fart på industrialiseringen och skapa arbetstillfällen i många utvecklingsländer. Samtidigt kan globaliseringen anses ha medfört materiella fördelar – ofta också betydande sådana – för många arbetstagare. Att skapa nya arbetstillfällen och bevara de nuvarande eller ersätta dem med nya är säkert också fackföreningsrörelsens mål överallt i världen.

Generalsekreterare Ryder har i sin rapport inför detta representantmöte konstaterat följande:

”En nyckelfråga för fackföreningsrörelsen är hur den skall möta de ofta krassa realiteterna i den globala omlokaliseringen av arbetet. Det råder delade meningar om problemets omfattning och dess verkningar för fackföreningsrörelsens vidkommande varierar. Utgångspunkten måste vara att vi erkänner att vi inom vår rörelse, för att den skall kunna hållas samman och bibehålla sin integritet, måste vara ense om de grundläggande principer världsekonomin bör vara förankrad i.”

Nästan som ett svar på detta konstaterade vår kommission att det är mycket lättare att skapa bättre tillträde till marknaderna för exportvaror från utvecklingsländerna om en mer balanserad strategi för hållbar global tillväxt och full sysselsättning, gällande såväl länder stadda i utveckling som industriländer, finns formulerad.

Sysselsättningsfrämjande åtgärder borde mera uttalat uppställas som mål för den nationella och den internationella ekonomiska politiken. Det behövs utredningar som ger svar på frågan vilka branscher som mest påverkas av globaliseringen, i positivt lika väl som i negativt hänseende. Vanliga människor upplever globaliseringen främst genom dess verkningar i fråga om sysselsättningen. Och människor såväl i söder som i norr förväntar sig på goda grunder få ett anständigt arbete så att de kan försörja sig själva och sina familjer som löntagare, företagare eller lantbruksföretagare.

Utifrån detta perspektiv förstår vi också att arbetstagarnas rättigheter måste skyddas och främjas både i industri- och i utvecklingsländerna – och jag betonar alltså: i alla länder. Vi kan inte vare sig förbigå eller medge undantag för något land i denna grundläggande fråga – men vi kan tillsammans komma överens om att låta utvecklingen ta sin tid.

Det bästa sättet att trygga arbetstagarnas rättigheter är att iaktta ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet. Förutom att säkerställandet av grundläggande rättigheter i arbetslivet är ett bra mål i sig och ett viktigt element i principen om rättvis handel är det också ett sätt för arbetstagarna att försäkra sig om sin del av den produktionstillväxt de varit med om att skapa.

Det finns alltså ett starkt behov av att förnya de internationella verksamhetsprinciperna så, att de i högre grad än hittills stöder tillväxt, företagens utveckling, fattigdomsreducering, jämlikhet och ansträngningarna för att garantera alla människor anständigt arbete. För närvarande betonar dessa verksamhetsprinciper öppnandet av marknaderna och anser sådana mål som full sysselsättning och socialskydd vara mindre viktiga.

ILO:s världskommission arbetar för en solidarisk globalisering. Vi har ett gemensamt ansvar då det gäller att hjälpa länder och människor som slagits ut eller försatts i en sämre ställning på grund av globaliseringen. Globaliseringen måste vara ett redskap i kampen mot ojämlikhet både inom länderna och länderna emellan och främja utrotandet av fattigdomen.

Här kommer vi till ett betydande problem i dagens globalisering. Det finns fortfarande inget entydigt ramverk för människors rörlighet över statsgränserna. Förutom rättvisa regler gällande varor och kapital måste vi skapa rättvisa regler gällande människors rörlighet. Detta är en svår, men viktig fråga. Kunde ett bilateralt system som kontrollerar människors rörlighet över gränserna, gör processen mer systematisk och eliminerar exploateringen av invandrare vara sådant att det gagnar alla?

***

Många slags aktörer deltar just nu i realiserandet av världsomspännande sociala och ekonomiska målsättningar: internationella organisationer, regeringar och parlament, näringsliv, arbetstagare, medborgarsamhället m.fl. Dialog och partnerskap mellan dessa aktörer är ett synnerligen viktigt demokratiskt redskap då man försöker skapa en bättre värld.

Ni har redan många gånger under detta möte fått höra vilken storartad upplevelse denna världskommission var för oss alla. Vi inledde vårt arbete som en oenig grupp, men den rapport vi avgav var enhällig. Detta är dock inte tillräckligt. För att en verklig förändring skall fås till stånd måste arbetet gå vidare.

Viktigast har kanske det arbete varit som vi utfört i FN:s regi. I september anordnade vi i samband med FN:s generalförsamling ett seminarium på hög nivå under rubriken A Fair Globalization: Implementing the United Nations Millennium Declaration. I detta seminarium, som handlade om rättvis globalisering och genomförandet av Millenniedeklarationen, deltog stats- eller regeringschefer samt andra viktiga påverkare från närmare 30 länder. Största delen av seminariets deltagare uttrycket sitt klara stöd för kommissionens arbete och rapport.

På initiativ av Tanzania och Finland antog FN:s generalförsamling den 2 december 2004 en resolution gällande världskommissionens rapport. Enligt resolutionen fogas världskommissionens rapport till den kommande justeringen av Millenniedeklarationen. Härigenom säkerställs att kommissionens slutsatser kommer att inverka på hur den globala debatten utvecklas. Detta är enligt min mening en avsevärd prestation.

I en allt mer globaliserad värld krävs i allt högre grad regionalt samarbete. Det är också viktigt att de regionala organisationerna diskuterar globaliseringen. Jag har med tillfredsställelse lagt märke till att Afrikanska unionen integrerat världskommissionens rapport i sitt eget arbete. Rapporten behandlas likaså i Europeiska unionen, där Europeiska kommissionen varit mycket positiv och konstaterat att rapporten ger gott om material för EU:s egen verksamhet.

Jag hoppas att både den internationella fackföreningsrörelsen och ni som företräder de nationella fackorganisationerna genom er egen verksamhet stöder ILO:s världskommissions förslag. Jag är övertygad om att vårt mål – en rättvisare globalisering – är ytterst aktuellt och att det förenar oss liksom det också förenade medlemmarna i vår kommission, vilka representerade så många olika aktörer.

***

Kommissionen konstaterade att starka arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer är nyckeln till en produktiv dialog på arbetsmarknaden och samtidigt till en bättre styrning av globaliseringen.

Jag är här i dag för att er insats är viktig. Fria Fackföreningsinternationalen kan genom sina egna beslut påverka sin roll i den globala styrningen. Utmaningarna är enorma och växer hela tiden, vilket gång på gång konstaterats här.

Ni har dock långa traditioner av internationell verksamhet och samarbete. När allt kommer omkring grundades ju de äldsta internationella fackorganisationerna redan för mer än hundra år sedan.

Ni har också ett enormt ansvar. Ni kan påverka världens framtid. Er representativitet, er styrka och det stöd ni har på nationell och global nivå är beroende av de beslut ni fattar om principerna för er verksamhet. Jag litar på att de beslut ni fattar här skapar en god grund för en verksamhet som på ett framgångsrikt och ansvarsfullt sätt främjar era medlemmars intressen.