Republikens president Tarja Halonens tal om globaliseringens sociala dimension den 1 april 2004 vid Louvain-la-Neuve universitetet i samband med statsbesöket i Belgien

Globalisering är ett av vår tids nyckelord. Det är svårt att finna en entydig definition på begreppet globalisering, även om man i stor utsträckning är ense om de grundläggande faktorerna. Avregleringen av den internationella handeln och investeringarna samt den snabba teknologiutvecklingen har ansetts vara globaliseringens motorer. Särskilt informations- och kommunikationsteknologins (IKT) enorma utveckling har gjort att dagens globalisering är annorlunda än de tidigare globaliseringsperioderna under vår historia.

Det är alltså inte underligt att globaliseringen ofta ses som ett tekniskt-ekonomiskt fenomen. Senare har vi kommit till insikt om de miljöproblem som tillväxten gett upphov till. Däremot har globaliseringens sociala dimension – den verkan den har på människorna – inte uppmärksammats i samma utsträckning. Detta är beklagligt, eftersom det, hur globaliseringen accepteras, helt och hållet beror på hur människor upplever globaliseringens verkningar i sina liv.

En välskött samhällsekonomi, stabil bytesbalans, konkurrenskraft och teknisk utveckling är i och för sig viktiga. Som bäst är de dock endast sätt som främjar uppnåendet av det egentliga målet – välstånd och trygghet för människorna. Medlen uppfattas alltför ofta som målet.

* * * *

Av den anledningen var det synnerligen positivt att Internationella arbetsorganisationen ILO för drygt två år sedan tillsatte världskommissionen för globaliseringens sociala dimension. Jag samtyckte till att tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa verka som ordförande för kommissionen. Kommissionen presenterade sin rapport den 24 februari i London. Ordförandeskapet var en utmärkt kurs i globaliseringens olika ansikten i olika delar av världen.

Medlemskapet i denna obundna kommission, vars verksamhetsområde har varit mycket mer omfattande än ILO:s verksamhetsområde, var säkert lika lärorikt för alla dess medlemmar. Den självständiga och oberoende kommissionen grundades för att man inte nådde tillräcklig enighet inom ramen för ILO:s normala arbete. Det är egentligen ganska förståeligt. Arbetsgivarna, arbetstagarna och representanterna för de nationella regeringarna är bundna av de grupper och intressen som de företräder och diskussionen påminde alltför mycket om förhandlingar där ingen är villig att göra eftergifter.

Världskommissionen sattes ihop på ett exceptionellt sätt. I allmänhet är det likasinnade människor eller grupper som försöker åstadkomma något. Till kommissionen utsågs med avsikt personer med olika och till och med motsatta åsikter om globaliseringen.

I kommissionen deltog personer med mycket olika bakgrund, från norr, söder, öst och väst, från i-länder och från u-länder. Till exempel hade vi bara från USA tre mycket olika representanter: Joseph Stiglitz, känd för de flesta som Nobelpristagare i ekonomi; John Sweeney, stark ordförande för den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL-CIO och Ann McLaughlin Korologos, f.d. arbetsminister i Reagans regering. Enligt många kommentarer var det en prestation i sig att de kunde delta i kommissionens arbete från början till slut och dessutom vara av samma åsikt om slutresultatet.

Jag vill betona själva processens betydelse, eftersom den i sig var positiv och viktig. En genuin diskussion kan hjälpa människor som är olika och tänker olika att nå samförstånd om hur globaliseringen borde bli annorlunda och utvecklas.

Den gemensamma rapporten liknar inte en enda enskild medlem. Om ordförandena hade skrivit en separat rapport hade slutresultatet varit litet annorlunda och var och en av kommissionens medlemmar skulle ha gjort en egen version. Och om ni läser vår rapport och talar om den, kommer ni antagligen att tala om den på ett något annat sätt än jag eller någon annan gör. Det är fullt tillåtet, eftersom rapporten redogör för en samling synvinklar och förslag som alla är lika korrekta, men som på något sätt borde sammanföras för att vi skall komma vidare.

Vår kommission hade som utgångspunkt att dagens globalisering inte är rättvis och varken är politiskt eller moraliskt hållbar. Behållningen av globaliseringen fördelas ojämnt mellan länderna och inom dem. De som redan tidigare hade en sämre ställning, såsom u-länderna eller kvinnorna, har ingen nytta av globaliseringen. Därför behövs det en förändring. Denna förändringsvilja var det första som förenade oss. Vår synvinkel var uttryckligen människans synvinkel: globaliseringen är inte rättvis eftersom den inte är ett svar på människornas behov. Dessutom får vi inte glömma frågan om naturens begränsade kapacitet.

Vi anser att globaliseringens sociala dimension borde vara sådan att den främjar sysselsättningen, en stabil tillväxt och utveckling samt verkar minskande på fattigdom och arbetslöshet. Vi frågade oss på vilket sätt globaliseringen borde svara på människornas behov och gav förslag som sträcker sig till olika nivåer: den globala, den nationella och den lokala nivån.

För alla förändringar behövs politisk vilja, och den kan ibland vara svår att åstadkomma. Därför ser vi kanske först efter några år om vår rapport har medverkat till att skapa och stärka en process som ger globaliseringen ett mänskligare ansikte. Eftersom vi befinner oss i ett universitet är det också skäl att påminna om att forskning och medborgardeltagande är viktiga när det gäller att åstadkomma förändringar.

Vår kommissions centrala slutsatser gäller nationalstatens roll, vikten av att främja sysselsättningen, människors rörlighet över gränserna samt betydelsen av ett rättvist och konsekvent multilateralt system.

Kommissionens budskap är att nationalstaten fortfarande intar en central ställning när det gäller att styra och påverka globaliseringen. Nationalstaternas åtgärder påverkar internationellt – de större staternas naturligtvis mer än de mindre staternas. Å andra sidan beror det också på staten i vilken mån människor kan dra nytta av globaliseringen eller om de lider av globaliseringens negativa följder. Vi anser det vara av särskilt stor vikt att nationalstaterna iakktar rättstatsprincipen, och naturligtvis demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.

De två viktigaste frågorna i vår rapport är sysselsättningen och den fria rörligheten för människor. Oron för arbetsplatserna är gemensam. Arbetstagarna i norr oroar sig för att deras arbetsplatser försvinner till andra länder och u-länderna är villiga att acceptera mycket ojusta villkor för utländska direktinvesteringar för att få arbetsplatser. Man kan med skäl fråga sig varför sysselsättningen inte tidigare har varit ett klart gemensamt internationellt mål. Främjandet av sysselsättningen nämns i flera internationella organisationers fördrag, men i praktiken hamnar sysselsättningen ofta i skuggan av andra frågor.

Främjandet av sysselsättningen är både i i-ländernas och u-ländernas intresse. Kommissionen föreslår att främjandet av sysselsättningen skall beaktas som en central fråga i internationella ekonomiska sammanhang. Man borde undersöka hur olika omständigheter inverkar på sysselsättningen. Förutom den ekonomiska tillväxten, räntorna och inflationen borde man också följa sysselsättningens utveckling.

Redan länge har man varit överens om att en rättvist genomförd frihandel är fördelaktig för alla. Vid sidan om fri rörlighet för kapital, varor och i ökande grad också tjänster har ändå inte fri rörlighet för människor förverkligats. Det finns regionala arrangemang, men också inom EU har frågan upplevts som problematisk i samband med utvidgningen. Inställningen har präglats av försiktighet. Att flytta från ett land till ett annat är alltid en utmaning för den som flyttar, för familjemedlemmar som stannar kvar och för dem som man möter i det nya landet.

Europeiska unionen måste hålla fast vid principen om fri rörlighet. Men vi måste ändå godkänna att det förekommer övergångsperioder i samband med utvidgningen. Samtidigt får unionen inte utvecklas till en fästning som det är svårt att komma in i. Det är ännu viktigare än tidigare att åstadkomma en gemensam immigrations- och flyktingspolitik.

Även om människor mycket mer än tidigare rör sig över gränserna, finns det inga världsomfattande överenskommelser om gränsöverskridningar. Någonting borde snabbt göras åt detta, eftersom situationen på detta känsliga område inte blir bättre av att man skjuter upp frågan. Därför tycker jag att den migrationskommission som har tillsatts av FN:s generalsekreterare är synnerligen välkommen.

Människors rörlighet över gränserna är mycket mer än traditionell migration. Flyktingfrågan är endast en liten del av denna helhet, men den gäller ändå miljoner människor. Människosmuggling och kriminaliteten som är förenad med den är ett särskilt svårt problem. Därutöver finns traditionell migration, det att man bosätter sig permanent i ett annat land. Alltmer typiska blir också kortare eller längre vistelser i andra länder. Regleringen av dessa trampar fortfarande i barnskorna. Vi borde alltid komma ihåg, att det inte bara är fråga om arbetskraftens rörlighet, utan om medmänniskors rörlighet över gränserna.

En annan viktig fråga gäller orsaken till att människor flyttar. I de flesta fall är orsaken arbete, dvs. man reser eller flyttar efter arbete. Detta är en fråga som på ett överraskande sätt förenade norr och söder under processen. Vi märkte att människors reaktion på globaliseringen ofta var förenade med just arbetet. Människor vill tjäna sitt uppehälle i första hand genom att arbeta och ofta är deras mål att säkra en bättre framtid för sina barn.

Kommissionens krav är rättvisa internationella regler och en solidarisk globalisering. Skenbart jämlika regler för länder som befinner sig i olika utvecklingsstadier garanterar inte att slutresultatet är rättvist. Enligt vår kommission är de globala reglerna för närvarande inte fullt rättvisa. Och de är orättvisa särkskilt mot de svagare, mot u-länderna.

Ett typiskt exempel är reglerna för den internationella handeln. Kritiken riktat sig främst mot handeln med jordbruksprodukter och textilier. På dessa områden kunde många u-länder vara konkurrenskraftiga, men i-ländernas stöd och marknadshinder, kvoter och tariffeskalering försvårar deras möjligheter att utnyttja sina fördelar.

Koherensen och samarbetet inom det internationella systemet måste förbättras. Genom en bättre samordning av den nationella nivån kan mycket uppnås, men inte allt.

Likaså måste de internationella organisationernas representativitet och beslutsmekanismer förbättras. Ett land en röst-principen passar inte i finansiella institut, men representativiteten kan förbättras t.ex. genom införande regionala direktionsmedlemmar.

* * * *

Europeiska unionen är en viktig aktör i globaliseringsprocessen. Detta betonas ytterligare när unionen om en månad får tio nya medlemsstater. De beslut som fattas i unionen påverkar såväl medborgare i unionen som tredje länders medborgare i unionen och utanför unionen.

Främjandet av sysselsättningen är en av de viktigaste frågorna på unionens agenda. Sysselsättningen borde förbättras överallt i unionen, inklusive de nya medlemsländerna. Att traditionella industriarbetsplatser flyttar till länder med lägre produktionskostnader är ett känt fenomen. Enligt min åsikt är det klart att många företag också i framtiden kommer att flytta sin verksamhet till länder med lägre produktionskostnader och att det på motsvarande sätt uppstår många nya monterings- och andra företag i samma länder.

Vår utmaning består egentligen inte i att försöka bevara dessa arbetsplatser i Europa, utan i att skapa nya arbetsplatser. Nya arbetsplatser borde skapas framför allt inom högt specialiserade branscher, men också inom tjänstesektorn. Viktiga medel för att uppnå detta är en aktiv utbildnings-, forsknings- och arbetsmarknadspolitik, som måste ha stöd av en ekonomisk politik och inremarknadspolitik som främjar tillväxt. Nationella åtgärder kommer främst, men åtgärder på unionsnivå och samordning av medlemsländernas policy är också av stor betydelse.

EU-toppmötet i Lissabon våren 2000 antog en strategi, vars kärna är de tre målen stärkt konkurrenskraft, full sysselsättning och social samhörighet. Med ekonomisk stabilitet vill man också förena ekonomisk dynamik och förändring av sociala strukturer. Ett av Lissanbon-strategins nyckelområden är också Europas sysselsättningsstrategi.

Det finns allvarliga brister i genomförandet av Lissabon-strategin. Huvudorsaken finns i medlemsländerna. De nationella ekonomiska reformerna har avancerat mycket långsammare än vad som beslöts i Lissabon 2000, och sysselsättningen och hela Europas konkurrenskraft har inte på långt när nått det uppställda målet. Under fjolårets tredje kvartal växte världsekonomin enligt flera uppskattningar snabbare än någonsin under de senaste tjugo åren – men inte här i Europa.

Strategier, uppföljningsrapporter och nya initiativ leder ingenstans om de inte genomförs. De europeiska länderna måste se mot framtiden och på denna grundval fatta de beslut som krävs. I det avseendet var Europeiska rådets möte i Bryssel för en vecka sedan positivt. Huvudvikten lades uttryckligen på genomförandet av tidigare fattade utmärkta beslut. Genom beslut som håller fast vid det gamla förbättras inte sysselsättningen i Europa.

För att effektivare kunna styra globaliseringsutvecklingen måste unionen harmonisera sina yttre åtgärder. Det gäller i synnerhet unionens utvecklingspolitik och handelspolitik. EU är världens största utvecklingsbiståndgivare. Detta kompletteras väl av Everything But Arms-intiativet, som underlättar de minst utvecklade ländernas tillträde till våra marknader. Samtidigt borde vi överväga hur vi också annars med handelspolitiska medel kan främja våra internationella utvecklingsmål.

Unionens handelspolitiska åtgärder eller verkningarna av den gemensamma jordbrukspolitiken är inte de värsta exemplen på åtgärder i i-länderna som kan vara till skada för utvecklingen i u-länderna. Och skadeverkningarna är inte på något sätt entydiga. Jag anser det dock vara viktigt att unionens yttre verksamhet utvecklas så, att den entydigt stöder utveckling och inte innehåller element som skadar utvecklingen. Också Belgiens statsminister Guy Verhofstad har talat om detta.

* * * *

Trots alla utmaningar är globaliseringen också en positiv kraft. Men den kunde vara det i ännu högre grad. Det förutsätter dock att globaliseringen i den form den har i dag förändras. För att det skall ske behövs politisk vilja och en bättre styrning av globaliseringen.

Jag hoppas att rapporten från världskommissionen för globaliseringens sociala dimension och de frågor som den tar upp skall få tillräcklig uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Rapporten behandlas redan nu bland annat i Europeiska unionen. Rapporten är aktuell också inom FN:s olika forum.

Jag hoppas att allt detta skall leda till en globalisering med ett mänskligare ansikte.