Republikens president Tarja Halonens föredrag vid Stockholms universitet 2.5.2000

(med reservation för ändringar) ALLIANSFRI I EUROPAS KÄRNA - FINLÄNDSKA TANKAR OCH ERFARENHETER

Finländarna har i alla tider förenats av en strävan att bygga sitt liv i lugn och ro, av egen fri vilja, på sina egna villkor. Detta har inte alla gånger varit så lätt här i högan nord, i skarven mellan öst och väst. Vi finländare är inte ett erövrarfolk, men vi har velat hålla fast vid det som är vårt.

Ända sedan Finland blev självständigt har vi velat hålla oss utanför internationella konflikter, framför allt väpnade sådana.

Andra världskriget var en stor prövning för vårt land och vårt folk, alldeles som för de flesta andra folk i Europa. Vi undgick ändå mycket ont, till stor del kanske just tack vare vår orubbliga frihetsvilja. Av de europeiska länder som drogs in i andra världskriget lyckades förutom Finland bara Storbritannien undgå en omfattande ockupation. Vi har också klarat av att bevara fungerande demokratiska institutioner under hela vår självständighet. Av länderna på det europeiska fastlandet lyckades bara Sverige och Schweiz med samma sak under den perioden. Även om bittra minnen lever kvar sedan krigets dagar har vi öppet kunnat diskutera det förgångna, och på så sätt frigjort kraft att arbeta för framtiden. Finland är i dag ett av världens tryggaste och mest välmående länder.

Den neutralitetspolitik som Finland bedrev efter andra världskriget var rotad i ett krig som hade fått ett olyckligt slut, men samtidigt i en vunnen självständighet. Vi arbetade för att säkerställa så goda utgångspunkter som möjligt för vårt land i en värld som var präglad av motsatsförhållandet mellan stormakterna. Vi ville fortsätta vara en västerländsk demokrati och rättsstat samt återuppbygga vårt krigshärjade land. Vi ville också stärka vårt traditionella samarbete med de nordiska länderna och, längre fram, med alla stater i hela världen. Samtidigt ville vi åstadkomma så fungerande samarbetsrelationer som möjligt till vår granne i öst, Sovjetunionen, särskilt på det ekonomiska planet. För ett land som höll på att repa sig efter kriget utgjorde medlemskapet i Förenta Nationerna 1955 ett viktigt steg på vägen mot internationellt samarbete och en plats i omvärldens medvetande. Vi var ingen satellitstat till Sovjetunionen, trots att vi var tvungna att likt en lindansare balansera mellan vår mäktiga grannes strävanden och våra egna mål.

Det nära samarbetet mellan länderna i Norden föll sig naturligt för oss, såväl av historiska skäl som på grund av våra gemensamma värderingar. Vår anslutning till Nordiska rådet 1956 var ett viktigt steg. Anslutningen gav oss full befogenhet att agera i detta internationella samfund, men förpliktade oss ändå, helt i linje med rådets karaktär, inte till övernationellt beslutsfattande. De nordiska kontakterna var av stor betydelse också när Finland under slutet av 1960-talet började bygga upp relationer till fjärran länder genom utvecklingssamarbetet.

Efter det att Finland hade beslutat fortsätta på den nordiska marknadsekonomins väg öppnade den västeuropeiska integrationen nya möjligheter också för oss. När det allt djupare samarbetet först slog in på två olika vägar blev Finland i likhet med de andra nordiska länderna medlem i EFTA genast vid starten. Av politiska skäl behöll vi vår status som associerad EFTA-medlem långt in på 1980-talet. Med Europeiska gemenskaperna slöt vi ett frihandelsavtal 1973. Vid samma tid genomförde vi motsvarande handelsarrangemang också med Sovjetunionen och SEV.

I det politiska samarbetet bestod vår strävan sedan medlemskapet i FN hade blivit verklighet i att utveckla förutsättningarna för en samarbetsbaserad säkerhet särskilt i Europa. Bakom den målsättningen fanns våra egna erfarenheter av hur kriserna i Mellaneuropa hade återspeglats i den nordliga delen av vår världsdel 1958–61 samt den oro som ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 medförde. Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa och dess toppmöte i Helsingfors sommaren 1975 var för Finland ett sätt att stabilisera situationen i Europa och att på samma gång manifestera landets aktiva neutralitetspolitik på ett övertygande sätt. De tio principer som utmejslades i Helsingfors utgör fortfarande en hörnsten för samarbetet mellan staterna i Europa.

En detalj som var karakteristisk för Finlands integrationspolitik under det kalla krigets dagar var vår vilja att snarare öka dialogen och samarbetet mellan olika länder eller till och med ideologiska grupperingar än att via normer försöka höja nivån beträffande den europeiska demokratin, de mänskliga rättigheterna eller rättsstatsbestämmelserna. Detta var troligen anledningen till att den uppskattning som då visades Europarådet var mindre än den som visades dels de allmänpolitiska organisationerna, dels den ekonomiska integrationen.

Finland ansökte om fullvärdigt medlemskap i Europarådet bara ett halvt år före Ungern. Så till vida var tidpunkten lyckad att Europarådet samtidigt började utvecklas till en genuint allmäneuropeisk organisation. Rådet blev snabbt ett effektivt instrument för befästandet av demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprinciperna i hela världsdelen.

Jag vågar i varje fall säga att sedan vi finländare gick med, har vi synnerligen aktivt och synligt arbetat för att främja organisationens principer och prestige.

Det fredliga raserandet av Berlinmuren för ett decennium sedan öppnade nya utrikespolitiska dimensioner för hela Europa. Så också för Finland, som hade varit trängt mellan öst och väst. Vi var tvungna att definiera våra utrikespolitiska fästpunkter i ett läge där vår handlingsfrihet hade blivit större än någonsin under våra 70 år av självständighet. Vi satte i gång snabbt, med små steg i taget. Hösten 1990, efter det fyrmaktsavtal som innebar att Tyskland skulle återförenas, frigjorde vi oss unilateralt från de bestämmelser i Parisavtalet om fred som gällde Tyskland och vapenanskaffningar, och följande år förhandlade vi med vår östra granne Ryssland fram ett avtal som sitter i tiden.

För oss finländare var det en veritabel nyhet när Sverige 1991 meddelade att landet ämnade ansöka om medlemskap i EG. Sveriges beslut påskyndade vårt eget beslutsfattande – hur kraftigt, det är en fråga som saknar ett entydigt svar. Inte heller fanns det då ännu någon entydig uppfattning om de nya öst- och centraleuropeiska demokratiernas oerhörda integrationsvilja eller om EU:s tilltagande betydelse. Vi finländare handlade emellertid snabbt och målmedvetet i situationen; åtta månader efter Sveriges beslut – och nästan två år innan EES-avtalet trädde i kraft – lämnade vi in vår egen ansökan om medlemskap till EG.

Avgörande var och är en på erfarenhet baserad beslutsamhet att på bred front delta i samarbetet mellan de länder i Europa som har gemensamma värderingar. Av vår egen historia har vi lärt oss att det är farligt att vara och bli lämnad ensam. EU är en tätt sammanhållen sammanslutning av självständiga stater, som utstrålar stabilitet långt utanför det egna området. Med andra ord: en nödvändig plats också för Finland.

Vi har också energiskt tagit itu med att bygga vidare på EU. EU-ordförandeskapet under fjolårets senare hälft var en stor utmaning, men samtidigt en viktig lektion i samarbete. Vi såg att också ett litet land som grundligt har satt sig in i saker och ting får sin röst hörd i EU. Vårt inflytande på sådant som händer i världen och är angeläget för oss är definitivt större om vi är med i EU än om vi står utanför.

Vid anslutningen till EU 1995 gällde det för Finland att godkänna unionen i den form den då hade. För oss var det naturligt och förenligt med våra intressen att gå med också i den ekonomiska och monetära unionen. I början av 1990-talet hade vi lärt oss hur sårbart ett skuldsatt land med en liten valuta kan vara. Vi hade naturligtvis hoppats på att också Danmark och Sverige skulle gå med i EMU samtidigt, men vi tvekade inte att fatta ett för oss riktigt beslut, även om det betydde att vi är det enda nordiska landet i EMU. Redan nu har vi sett att lösningen har haft en stabiliserande inverkan på vår ekonomi.

Också i Finland förs det en diskussion om vad som är bättre för ett litet land, en integration som är starkt sammanhållen eller en som är löst strukturerad. Spontant skulle man kanske kunna tycka att det ligger i ett litet lands intresse att unionen är löst strukturerad. Den avgörande faktorn är förstås demokratin. Om demokratin bibehålls, är också de små medlemsländerna bättre med i beslutsfattandet i en tätt sammanhållen union, och effekten av samverkan är större. En löst strukturerad union ger medlemmarna mera friheter, men de större ländernas möjligheter att utnyttja dessa friheter är som känt större. När jag talar om en tätt sammanhållen union avser jag ändå inte en förbundsstat. EU är ett förbund av självständiga stater, och det är bra så.

I Maastrichtfördraget (1992) konstateras att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik skall omfatta alla frågor som gäller Europeiska unionens säkerhet, inklusive utformningen på sikt av en gemensam försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar. Detta är det utvecklingsscenario som Finland godtog vid inträdet i EU. Det är viktigt att konstatera att inga överenskommelser om ett gemensamt försvar har ingåtts. Det är bara en möjlighet. Typiskt nog för EU återspeglar inskrivningen av en sådan möjlighet i texterna medlemsländernas divergerande uppfattningar om i vilken riktning utvecklingen bör gå. Väsentligt från vår synpunkt är att Finland nu som medlem av EU självt är med om att besluta om den fortsatta utvecklingen. Beslut om militärt samarbete förutsätter samstämmighet inom EU.

Ett antal EU-länder vill utveckla EU till en organisation som tjänar också ett gemensamt försvar. Denna strävan framgick tydligt under den föregående regeringskonferensen, då sju länder till slut gemensamt föreslog att Västeuropeiska unionen VEU skulle införlivas med EU i tre etapper. Detta tilltalade emellertid inte alla NATO-länder, och inte heller de militärt alliansfria länderna.

I stället ansåg Finland och Sverige att det var nödvändigt att utveckla EU:s kapacitet på krishanteringens område. Ett verkligt behov av detta fanns, och finns fortfarande. Lena Hjelm-Wallén och jag skrev i juni 1996 i egenskap av Sveriges och Finlands utrikesministrar en gemensam tidningsartikel om behovet av att utveckla EU:s krishanteringskapacitet. EU skulle kunna delta i krishantering också med militära medel utan att för den skull utvecklas till en militärallians. Denna lösning skrevs slutligen in i Amsterdamfördraget, där man också enades om möjligheten att utveckla samarbetet inom försvarsmaterielindustrin. I Maastrichtfördragets anda enades man om att den militära krishantering som EU beslutar om skulle verkställas av VEU, som i sin tur vid krävande operationer skulle kunna stödja sig på NATO:s resurser.

Storbritanniens nya aktiva Europapolitik gav ny fart åt utvecklandet av EU:s krishanteringsarbete. Inte mer än ett och ett halvt år efter det att Amsterdamfördraget hade undertecknats lade Storbritannien och Frankrike i St. Malo fram ett initiativ om att de krishanteringsuppgifter som enligt överenskommelse skulle verkställas med VEU:s hjälp skulle överföras på själva EU. Alla EU-länder godtog tanken, och vid Europeiska rådet i Köln i juni 1999 fick Finland i uppdrag att för EU utveckla den kapacitet och de strukturer som behövs för fattandet av beslut om krishanteringsuppgifterna samt för planeringen och ledningen av dem. I det sammanhanget beslöts också att EU:s beredskap inom den civila krishanteringen skulle utvecklas. Betecknande för tempot var att Amsterdamfördraget då hade hunnit vara i kraft i bara en dryg månad.

I Helsingfors enades man om praktiska åtgärder för utvecklande av krishanteringskapaciteten genom både militära och civila medel. Också sedan dess har utvecklingen gått snabbt: De temporära organ som det beslöts om i Helsingfors har inlett sitt arbete i Bryssel, och i syfte att effektivera den civila krishanteringen har både nya samarbetsarrangemang och nya organ skapats, och ännu fler håller på att se dagens ljus. Arbetsformerna är på väg att etableras, och ytterligare resultat är att vänta redan vid Europeiska rådet i Feira.

Vi måste se till att de exakta planerings- och verkställandeförfaranden som den militära krishanteringen förutsätter samtidigt främjar unionens beredskap att med alla upptänkliga medel svara på de utmaningar som krissituationer innebär: politiska medel, ekonomiska medel och de medel som den civila och den militära krishanteringen förfogar över. Vi måste fortsätta att analysera anledningarna till kriser för att kunna förhindra nya kriser. Likaså behöver vi bättre kunskaper om krishantering.

Militära krishanteringsmedel skulle komma i fråga i sista hand, om allt annat har visat sig vara otillräckligt. Detta ökar säkert ansträngningarna redan i de tidigare skedena av en kris – att ty sig till militära medel är sist och slutligen den dyraste och minst önskvärda lösningen för alla parter.

Det är av allra största vikt att vi vid sidan om EU:s militära krishanteringskapacitet utvecklar EU:s kapacitet inom den civila krishanteringen. De senaste tidernas kriser visar tydligt att återhämtningen efter kriser och åstadkommandet och stödjandet av en fredlig utveckling förutsätter stora insatser på det civila området, t.ex. polisverksamhet, hjälp med att bygga upp ett rättsväsende och räddningsåtgärder.

Precis som på den militära sidan behöver EU inte heller inom den civila krishanteringen göra allting själv. FN och dess fackorgan, OSSE och Europarådet är naturliga samarbetsparter.

I detta sammanhang skall jag inte säga mer om den civila krishanteringen, man jag uppmanar alla att läsa utrikesministrarna Anna Lindhs och Erkki Tuomiojas förtjänstfulla artikel, som publicerats den 30 april 2000 i Finland och Sverige.

Den snabba utveckling som tog sin början genom St. Malo-deklarationen skulle inte ha varit möjlig, om inte gränsdragningen mellan den militära krishanteringen och det gemensamma försvaret hade varit så tydlig i deklarationen. Förvisso tjänar operationer i samband med militär krishantering ofta i vid bemärkelse de deltagande ländernas säkerhetsintressen.

Finlands försvarslösning går tillbaka på vår egen bedömning av säkerhetsbehoven i vårt område. Vi anser att den nuvarande lösningen bäst främjar stabiliteten och säkerheten såväl i Finland och vårt närområde som i Europa. Eftersom vi själva har åtagit oss att försvara vårt territorium, påtar vi givetvis också oss själva den belastning som detta innebär.

Deltagandet i militärt krishanteringssamarbete grundar sig på gemensamt ansvar, det förutsätter inte ingående av militära allianser. Däremot är det nödvändigt att utveckla beredskapen att samarbeta med de organisationer inom ramen för vilka förberedelser för militär krishantering vidtas. Utöver det nordiska samarbetet idkar Finland betydande militärt krishanteringssamarbete med FN och VEU samt, i framtiden, inom EU. Samarbetet inom ramen för NATO-programmet Partnerskap för fred är också viktigt för oss. NATO är av stor betydelse för Europas säkerhet, och från vår synpunkt är det centralt att elva EU-länder är medlemmar i försvarsalliansen och har sina militära resurser i NATO.

Eftersom vi ju vill axla vårt ansvar också inom det fredsbevarande arbetet är det förenligt med våra intressen att aktivt delta i planeringen av det. Bara på så sätt kan vi föra fram våra egna synpunkter så, att slutresultatet blir så gott som möjligt för oss. I Balkanområdet har det redan visat sig att finländarna har mycket att ge när det gäller utvecklingen av fredsbevarandet. Vårt system, som i huvudsak bygger på en frivillig reserv, garanterar att de finländska trupperna av fredsbevarare också har mångsidiga specialfärdigheter inom den civila sektorn, något som har varit till stor nytta särskilt under de kaotiska förhållanden som råder i Kosovo. Soldaterna har varit tvungna att vid sidan av sitt eget uppdrag också sköta bl.a. polis- och timmermansuppgifter.

Ibland hör man sägas att det skulle vara praktiskt om EU:s alla medlemsländer också var militärt allierade med varandra. Så förhåller det sig säkert om man ser på saken ur ett visst perspektiv. Å andra sidan skulle en sådan allians också öka risken för att EU och NATO ses som sammanflätade organisationer. EU och NATO har olika medlemssammansättningar och olika uppgifter. Jag ser inget behov av att införa en inbördes försvarsskyldighet i EU. Erfarenheterna från Balkan ger anledning till mångahanda tankegångar.

Vi är med om att utveckla EU:s krishanteringskapacitet; det är viktigt att intressera sig lika väl för de EU-medlemmar som inte är med i NATO som för de NATO-medlemmar som inte är med i EU. Nu är det skäl att vara aktiv. De aktivaste länderna för utvecklingen framåt. Sant är också att dessa aktiva länder samtidigt i stor utsträckning anger riktlinjerna för den framtida utvecklingen. För Finland är utvecklingen av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik en så viktig sak att vi bevakar våra intressen genom aktivt deltagande.

Valet mellan militär alliansfrihet och ingående av militära allianser hänger inte samman med den militära krishanteringen. Avgörandet ligger helt och hållet i våra egna händer. Vi deltar som fullvärdig medlem i utvecklingen av EU:s krishantering utan att vara med i allianser. Redan nu har vi visat att vi axlar ett ansvar inom krishanteringen och det fredsbevarande arbetet som är större än vår relativa andel. Jag godtar inte krav enligt vilka de alliansfria länderna på något särskilt sätt borde "bevisa" att de är goda medlemmar, genom att dra ett tyngre lass inom krishanteringen än de länder som har ingått militära allianser. Finlands, och de andra alliansfria EU-ländernas, bidrag till den europeiska stabiliteten är positivt.

Vi har vandrat en lång väg från en svår sits efter andra världskriget till rollen som aktiv medlem i EU. Vår ställning är bättre, starkare och säkrare än någonsin.

Alliansfrihet och aktiv medverkan i det europeiska beslutsfattandet ligger i vårt nationella intresse. Genom vårt eget agerande har vi visat att ett alliansfritt land kan vara med i Europas kärna. Vi har för avsikt att driva denna politik också i fortsättningen.