Republikens president Tarja Halonens tal vid Åbo Akademis statsvetenskapliga klubbens LXXV-årsfest lördagen den 11 november 2000

För oss finländare är det ingen nyhet att Finland ligger i täten när det gäller informationssamhällets utveckling. Detta utgår vi själva gärna ifrån då vi granskar våra framtida utmaningar. Vår ställning och våra ambitioner har noterats också internationellt.

Visst är det anmärkningsvärt att vår nation med sina drygt fem miljoner invånare har varit en plantskola för inte bara Nokia, utan också för många andra nyteknologiföretag som hävdar sig i den globala konkurrensen. Dessutom visar internationella jämförelser att Finland placerat sig i främsta ledet när det gäller satsningarna på forskning och utveckling: vi använder hela 3,1 procent av bruttonationalprodukten för detta ändamål. Allt detta visar att vi tror på framtiden och vill tillhöra dem som går i spetsen för utvecklingen.

Våra framgångar hittills och vår tro på framtiden bygger inte på en föreställning om att vi som nation är intelligentare än andra, utan på det att vi satsar på att utnyttja de tillgängliga resurserna på ett övergripande sätt och på att samarbeta effektivt. Vår nordiska modell för välfärdssamhället gör det möjligt att med hjälp av det allmänna utbildningssystemet ta vara på hela landets begåvningspotential. På just den punkten har vi lyckats bättre än många andra länder. Dessutom kan statsmakten, om den så önskar, på ett mycket effektivt sätt främja samarbetet mellan företag, universitet, forskningsinstitut och andra intressegrupper.

Det är, tycker jag, av mycket stor betydelse att statsmakten, det vill säga undertecknad, regeringen och riksdagen, har gått in för att säkerställa utbildningen och forskningen. Regeringens principbeslut i våras - det så kallad framtidspaketet - avsåg att rätta till eftersläpningen i universitetens basfinansiering och att stärka den regionala balansen. Jag kan föreställa mig att det inom universitetsvärlden hade funnits vettig användning också för större penningbelopp.

Växelverkan mellan universiteten och samhället har under de senaste åren intensifierats. Samma utveckling antas fortgå inte bara hos oss, utan också internationellt. Inom ramen för denna utveckling har också den externa finansieringen ökat inom de finländska universiteten. Likaså har den forskningsverksamhet som mer eller mindre direkt betjänar näringslivet ökat, och denna trend gäller också universiteten.

Denna utveckling har många positiva drag. Man har också medvetet gått in för en sådan process. Samtidigt bör man dock beakta helheten och fästa tillräckligt avseende vid spelreglerna för den externa finansieringen.

Finlands Akademi och TEKES var i fjol de största externa finansieringskällorna. Den privata finansieringen stod för mindre än 10 procent av universitetens totalfinansiering. Över hälften av den externa finansieringen användes för forskningsändamål. Resten användes i huvudsak för vuxenutbildning och, en liten del, för grundutbildningen. De olika fakulteterna är mycket ojämlika när det gäller den externa finansieringen. Som ni säkert vet, är den teknisk-vetenskapliga sektorn och läkarvetenskapen som är populärast i det här avseendet.

Ekonomiska tilläggsresurser är säkert välkomna, men jag vill samtidigt betona betydelsen av att man bär sitt ansvar för helheten. Universiteten har då möjlighet att betjäna hela samhället. Jag tycker inte att universitetens autonomi och forskningsfriheten kränks på den grund av att undervisningsministeriet har förutsatt att universiteten skall göra upp en helhetsstrategi för sin verksamhet och att i denna strategi beakta också fördelningen av den externa finansieringen. När finansieringsbasen breddas är utgångspunkten att den externa finansieringen stöder de mål som ställts för universiteten och att de rimmar med de etiska principer som godkänts.

Universiteten bär ansvar för grundforskningen. Detta vet vi alla. Tvisterna uppstår sedan när vi försöker definiera begreppet grundforskning. Det är i varje fall klart att universiteten i ett dynamiskt samhälle är beredda på att presentera relevanta frågeställningar, som inte direkt medför ekonomisk nytta.

Universiteten har som utbildare ett stort ansvar. En befolkning som mår bra och som är väl utbildad och kunnig är vår viktigaste nationella resurs i den internationella konkurrensen. Men utbildningspolitiken är också en jämlikhetsfråga: den återspeglar social jämlikhet och jämställdhet mellan könen. Decentraliseringen av universiteten och vidareutvecklingen av våra tjugo universitet har varit ett led i den regionala jämlikhet som blev av stor betydelse också när landet skulle klara sig ur lågkonjunkturen.

Landets svenskspråkiga universitet är en naturlig följd av att svenskan är det andra nationalspråket. Språket spelar en viktig roll för människans identitet. Vi skall därför stödja bevarandet av svenskan i Finland. Detta är en rikedom för oss alla, och jag tror att vi känner förståelse för att också i framtiden värna denna tradition.

Demokratin bygger på människornas jämlikhet. Utifrån detta är det majoriteten som fattar beslut som gäller också minoriteten. Därför är det majoritetens skyldighet att garantera att rättigheterna tryggas också för alla dem som tillhör en minoritet. Men det är också allas vår plikt att själva bidra till att samhället utvecklas.

Enligt språkforskaren och filosofen Humboldts uppfattning skall utbildningen fostra de unga till medborgare som har förmåga att resonera självständigt och tänka kritiskt. Målet kan uppnås i ett sådant universitet, där forskningen och undervisningen har en sann och vital koppling till varandra och där studenterna ansvarar för sina studier, men också har frihet att fatta sina egna beslut. Enligt Humboldt kan man på detta sätt genom gemensamma satsningar - men med respekt för individen - skapa aktiva och bildade medborgare som samtidigt gagnar hela samhället, medborgare som är självständigt tänkande och mångsidigt bevandrade. Dessa gamla tankegångar borde ha sin givna plats också i vårt moderna samhälle.

För nästan exakt ett år sedan deltog jag här i samma byggnad tillsammans med de andra presidentkandidaterna i en valutfrågning. Utanför ringlade en lång kö med ungdomar som ingav alla närvarande en stark tro på framtiden. Det primära var inte vem av oss ni understödde, utan det som gladde oss var att ni tyckte det var viktigt och värdefullt att få delta. Behåll er övertygelse om att man kan påverka genom att delta! Behåll er övertygelse om att man kan förändra världen! Det går att bygga upp en värld som är trygg att leva i, både för oss själva och våra efterkommande.

Tack.