Republikens president Tarja Halonens tal vid Konferensen om utvecklingsfinansiering i Monterrey 21.3.2002

(MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR)

Vid FN:s Millennietoppmöte för ett och ett halvt år sedan enades vi om att göra allt vi kan för att befria mänskligheten - män, kvinnor och barn - från misär och extrem fattigdom. Vi beslöt att antalet människor som skall klara sig med mindre än en dollar per dag skall halveras fram till år 2015. Nu måste vi ta itu med att verkställa beslutet.

Efter Millennietoppmötet har mycket hunnit hända - både positiva och negativa saker. De upprörande terrordåden i höstas fick världssamfundet att stanna upp och att seriösare än förut begrunda tillståndet i vår värld. Millenniedeklarationens budskap om hur viktigt det internationella samarbetet och skapandet av en gemensam värld är, känns idag angelägnare än någonsin.

Vi lever alla i samma värld och vi behöver alla varandra. Varje land bär det primära ansvaret för sin egen ekonomiska och sociala utveckling. Många länder behöver dock utomstående stöd för att kunna utvecklas, och det stödet måste de också få.

För att de utvecklingsmål som formulerades i millenniedeklarationen skall kunna uppnås måste det globala utvecklingsbiståndet höjas. Finland har bundit sig vid målet 0,7 procent av BNP - det första steget i den riktningen är att vi före utgången av 2007 höjer vårt bistånd till 0,4 procent.

Vi behöver fantasi, fördomsfrihet och kreativitet för att kunna finna nya finansieringskällor som komplettering till det offentliga utvecklingsbiståndet. En tänkbar möjlighet är den idé om ett globalt lottospel som för närvarande utreds i Finland.

Det offentliga utvecklingsbiståndet eller något annat motsvarande system kan inte vara det enda svaret på de utmaningar som är förknippade med utvecklingsfinansieringen. Mer än fyra femtedelar av det utländska kapital som utvecklingsländerna får är privat. För närvarande är det bara ett fåtal utvecklingsländer - länder som anses höra till kategorin mest lovande i ekonomiskt hänseende - som har nytta av dessa kapitalströmmar. Det gäller att inom ramen för utvecklingssamarbetet hjälpa framför allt de minst utvecklade länderna att skapa sådana förhållanden att också dessa länder skall kunna attrahera privata investeringar och finansieringsalternativ.

Det är Världshandelsorganisationens uppgift att liberalisera handeln, men också att skapa ramar för rättvis handel. I WTO-avtalet beaktas utvecklingsländernas och framför allt de minst utvecklade ländernas särbehov på många olika sätt. Detta är en bra utgångspunkt när man går vidare med att utveckla ett rättvist handelssystem.

I Doha-deklarationen betonas vikten av det tekniska bistånd och kapacitetsbyggande som erbjuds utvecklingsländerna inom handel och investeringar. När det gäller programmen för tekniskt bistånd höjer Finland sitt stöd ytterligare samt uppmanar det internationella samfundet att snabbt realisera åtgärderna enligt Doha-deklarationen.

Ingen hjälp räcker om inte utvecklingsländerna får ta del av fördelarna med globaliseringen. Utvecklingsländerna måste i fråga om sina produkter och tjänster ges marknadstillträde i industriländerna.

I enlighet med Europeiska unionens beslut "Everything But Arms" har produkterna från de minst utvecklade länderna tullfritt tillträde till EU:s marknad. Finland hoppas att också andra länder skall följa EU:s exempel.

Ett lands mest självklara handelspartner finns ofta helt i grannskapet. Samtidigt som handeln liberaliseras globalt är det viktigt att också handeln mellan utvecklingsländerna utökas.

Eliminerandet av fattigdomen förutsätter också annat än ekonomisk tillväxt. Vi behöver dessutom demokrati, en mer rättvis inkomstfördelning och utbyggda socialtrygghetssystem.

När det gäller att bekämpa fattigdomen är utbildningen en central metod. Framför allt de investeringar som görs för att utbilda flickor och kvinnor är ägnade att främja utvecklingen och minska fattigdomen. De som är utbildade har större möjligheter att själva förbättra levnadsförhållandena för både sin egen och för samhällets del.

Globaliseringen erbjuder en stor potential när det gäller att bredda möjligheterna, höja välståndet och främja utvecklingen. Globaliseringen kan vara en resurs, ett instrument för åstadkommande av framsteg. Men samtidigt som välståndet förbättras, ökar också klyftorna både länderna emellan och inom de enskilda länderna.

För att vi skall kunna hantera globaliseringen bör de internationella organisationerna, de internationella finansiella instituten, de nationella aktörerna och medborgarsamhället bedriva ett allt närmare samarbete och umgänge. Här spelar FN-systemet en central roll.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) har tillsatt en internationell kommission om de sociala verkningarna av globaliseringen, och jag har äran att dela ordförandeskapet i denna kommission med Tanzanias president, Benjamin William Mkapa. Kommissionen skall lägga fram dels förslag om på vilket sätt så många individer, folk och länder som möjligt skall kunna beredas möjlighet att ta del av fördelarna med globaliseringen, dels förslag om vad som borde göras för att så få människor som möjligt skall bli lidande av nackdelarna med globaliseringen. Kommissionen kan inte utföra sitt arbete på egen hand. Jag räknar med att ni alla bidrar med hjälp och stöd i dessa våra gemensamma ansträngningar.