Republikens president Tarja Halonens tal vid seminariet ”Åter till Beijing” den 22 november 2005

Konferensen i Beijing för tio år sedan var FN:s fjärde världskonferens för främjande av kvinnors ställning. Den var den klart största konferensen hittills - i den deltog ju nästan alla FN:s medlemsstater, och det sammanlagda antalet deltagare var närmare 50.000.

Beijingkonferensen har karaktäriserats som ett slags stort sammandrag, eller en kodifiering, där resultaten från andra konferenser sammanfattades, förstärktes och kompletterades. Därför utgör det dokument som antogs i Beijing en mycket bred och omfattande plan som syftar till att ge kvinnor större inflytande och se till att ett könsperspektiv tillämpas på alla områden.

I Beijing gjordes först en bedömning av världsläget ur ett kvinnoperspektiv, varefter man fastställde tolv centrala problemområden för vilka strategiska mål, jämte förslag till åtgärder för att uppnå målen, ställdes upp. När regeringarna godkände handlingsprogrammet åtog de sig att genomgående i all politik och planering och i allt beslutsfattande tillämpa ett könsperspektiv.

Säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter går hand i hand och utgör nyckelfaktorer i utvecklingen mot en rättvisare värld. Finland är allt fastare anknuten till världssamfundet, och världshändelserna har återverkningar också på våra liv. Det är allt skäl att vi är med och ser till att man tar vara på de möjligheter globaliseringen erbjuder med tanke på uppnåendet av målen i handlingsprogrammet från Beijing och FN:s mycket viktiga Millenniemål.

Det tredje målet i Millenniedeklarationen är att öka jämställdheten och förbättra kvinnors ställning, särskilt genom utbildning. Främjandet av kvinnors och flickors rättigheter är en förutsättning också för uppnåendet av Millenniedeklarationens övriga mål. Millenniemålen kan inte nås innan handlingsprogrammet från Beijing genomförts.

Bättre villkor för kvinnor är dock inte bara ett av Millenniemålen, utan en väsentlig del av deklarationens samtliga mål, vare sig det gäller att utrota fattigdom eller värna om miljön. De utgör också en grund för sysselsättning och ekonomisk tillväxt. Därför är åtagandet att följa handlingsprogrammet från Beijing inte bara en formalitet för de tio påföljande åren utan en viktig och väsentlig del också av Finlands jämställdhets- och utvecklingspolitik.

Kvinnor är inte en minoritet, utan en majoritet. När resurserna hos en majoritet av jordklotets befolkning inte används till fullo är resursanvändningen ineffektiv. När det gäller genomförandet av handlingsprogrammet från Beijing återstår också efter tio år ännu mycket att göra, såväl på det internationella som det nationella planet. Kvinnors rättigheter, förebyggande av våld mot kvinnor och främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män är fortfarande viktiga och aktuella frågor. Fattigdomen har fortfarande mycket ofta en kvinnas skepnad, och bekämpningen av fattigdomen kan inte ge resultat förrän kvinnornas ställning har förbättrats.

Genomförandet av handlingsprogrammet från Beijing får tyvärr ingen större medvind just nu. Det internationella klimatet har blivit kärvare, vilket tydligt märkts också i den debatt om kvinnors rättigheter som förts i de internationella organisationerna. Vid många FN-konferenser har det från flera länders sida förekommit försök att bryta det tidigare samförståndet i vissa centrala frågor som avser kvinnors rättigheter - alltså trots att samtliga FN-medlemsländer förbundigt sig till handlingsprogrammet från Beijing.

Särskilt frågor som rör reproduktiv hälsa och sexuellt beteende har fått känna av det skärpta klimatet. Detta gagnar knappast arbetet med att förebygga HIV och AIDS, vilket förutsätter gräns- och sektoröverskridande samarbete. Finland måste se till att säkerställandet av hälsovård och rättigheter när det gäller reproduktion förblir en viktig fråga inom allt vårt utvecklingsarbete. Nationer som förbinder sig att särskilt främja kvinnors och flickors sexuella och reproduktiva hälsa kan också bättre bekämpa HIV och AIDS.

Nationalstaten är fortfarande den viktigaste aktören i globaliseringen. Vid sidan av det nationella ansvaret är ett effektiv multilateralt samarbete och multilateralt överenskomna regler centrala i utvecklingsarbetet. Vi måste se till att kvinnor garanteras möjligheter till deltagande och påverkan också i det multilaterala systemet. Vid FN:s toppmöte i september antogs både förslaget om inrättandet av en fredsuppbyggande kommission och om inrättandet av ett människorättsråd. Jag föreslog på Finlands vägnar att tillräckligt många kvinnor borde delta i arbetet i dessa nya organ. Förslaget är på god väg att realiseras.

Handlingsprogrammet från Beijing har varit en viktig milstolpe i jämställdhetsarbetet och ett bra verktyg för kvinnor världen över. Jag är övertygad om att ett ännu effektivare verkställande av handlingsprogrammet kommer att vara en viktig drivkraft också för uppnåendet av Millenniedeklarationens utvecklingsmål.

När Finland om ett knappt år axlar EU-ordförandeskapet ligger den årliga granskningen av handlingsprogrammet från Beijing på vår agenda. Under EU-ordförandeskapet är vi måna om att hålla handlingsprogrammet framme och att främja dess mål. Koordineringen av samarbetet EU-länderna emellan i FN:s ekonomiska och sociala råd kommer att höra till de första frågor som behandlas under vårt ordförandeskap.

Enligt EU-fördraget är främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män en genomgripande princip i unionens verksamhet. Utöver detta har EU på ett förtjänstfullt sätt använt handlingsprogrammet från Beijing som arbetsredskap. Sedan Finland senast innehade ordförandeskapet har EU arbetat med att utveckla indikatorer som mäter hur jämställdheten framskrider på de områden som enligt handlingsprogrammet skall prioriteras.

Den sociala dimensionen har i och med den ökade globaliseringen fått en allt större betydelse när det gäller att säkerställa en positiv och socialt hållbar utveckling. Genomförandet av den sociala dimensionen förutsätter liksom integreringen av könsperspektivet ett tvärsektoriellt samarbete.

Vid sidan av regeringssamarbetet och det internationella samarbetet regeringarna emellan har medborgarorganisationerna en ytterst viktig roll när det gäller att trygga välfärden för världens folk. Utan aktiva medborgarorganisationer som kräver allt bättre resultat av sina regeringar skulle vi inte ens ha nått så långt som vi gjort i dag. Jag vill därför redan nu rikta ett varmt tack till de många aktivister som är på plats också i dag.

* * *

Bristen på jämställdhet tar sig olika uttryck i samhället. I sin mest extrema form ger den upphov till människohandel, prostitution och sexturism, vilka huvudsakligen drabbar kvinnor. De grundläggande orsakerna till att kvinnor faller offer för kvinnohandel är ofta klyftor i levnadsstandarden mellan olika regioner, kvinnornas svaga ställning och direkt fattigdom. Om livsvillkoren är dåliga i hemlandet kan kvinnor med falska löften om ett bättre liv lockas in i prostitution och i arbeten som kan jämställas med slaveri.

Den viktigaste åtgärden i förebyggandet av kvinnohandeln är att gräns- och polismyndigheterna effektiverar sin verksamhet så, att de kan identifiera problemet i ett tidigt skede och få ledarna inom den organiserade brottsligheten dömda till straff. Man måste också ingripa i orsakerna till brottsligheten. Därför är åtgärder som minskar risken för att kvinnor faller offer för sådan brottslighet i ursprungsländerna och som syftar till att minska efterfrågan i målländerna i en nyckelställning när det gäller att bekämpa brottsligheten.

Jag brukar också ofta påpeka hur förvånande det är att det i ett nordiskt välfärdssamhälle som eftersträvar jämställdhet finns en så stor efterfrågan på kommersiell sex. Den situation vi ser i dag visar på sitt sätt hur långt vi ännu är från verklig jämställdhet. Vi måste alltså försöka påverka människornas attityder och göra det klart att det finska samhället fördömer sexuellt utnyttjande av andra människor.

Jämställdheten mellan kvinnor och män och kvinnors ställning kan inte undgå att påverkas av det ökade utbudet av sex och våld i kultur, media och underhållning. Detta fenomen kan kraftigt inverka på särskilt barns och ungas attityder. Vi ser dock en ökad medborgarverksamhet som syftar till att få till stånd en förändring. Exempelvis i Sverige har man börjat bojkotta reklam som har drag av pornografi.

Idealet om den jämställda kvinnan har inte inneburit att kvinnorna måste förneka sin kvinnlighet eller överge sin familj. Tvärtom kan kvinnoidealet i den finska jämställdheten förverkligas så, att kvinnan har utbildning, arbete, familj och möjlighet att delta i den samhälleliga verksamheten och det samhälleliga beslutsfattandet. Vi har byggt upp ett välfärdssamhälle där ett sådant mål är eftersträvansvärt. Kvinnor har hög utbildningsnivå, och det finska skolsystemet är i internationell toppklass. Kvinnornas sysselsättningsgrad är hög samtidigt som nativiteten i Finland är hög enligt europeiska mått. Många färska internationella jämförelser anger också att en samhällsmodell som det nordiska välfärdssamhället som främjar jämställdhet både ur samhällsekonomisk synvinkel och med tanke på företagens konkurrenskraft är den mest välfungerande och tillväxtfrämjande modellen. Många EU-länder har den nordiska kvinnans ställning som förebild.

En förutsättning och också en följd av denna förändring har varit att kvinnor har fullständiga politiska rättigheter och deltar på alla nivåer och områden i det samhälleliga livet. Jämställdhetsutvecklingen har rört sig i en spiralrörelse, och har ofta genomgått betydande brytningsskeden. Förändringar såsom utvecklandet av systemet med familjeledigheter har förbättrat också männens ställning. Det är också glädjande att se att männen i allt högre grad börjat delta i jämställdhets- och könsrollsdebatten.

Vi står inför stora utmaningar. De ekonomiska och tekniska framstegen har lett till global ekonomisk konkurrens. Strävan efter ökad produktivitet i arbetet och snabba affärsekonomiska vinster utgör ett hot mot kvinnors och mäns anställningsvillkor. Delar av en hel generation kvinnor har hamnat in i det osäkra läge som snuttjobben för med sig. Arbetstempot är hektiskt och det ser ut som om man också i de utvecklade länderna i Europa strävar efter ekonomisk framgång genom att hela tiden skärpa anställningsvillkoren. Den ekonomiska framgången måste kunna kopplas till en hållbar utveckling i fråga om arbetstillfällen och arbetsmiljö. Jag tror att det för förändring och kreativitet krävs vilja att möta utmaningar, men det krävs också arbetsfred och tro på att arbetet ger lön för mödan.

Att kvinnor och män behandlas rättvist i arbetslivet är en globalt viktig fråga. Den nyligen reviderade jämställdhetslagen ger oss effektivare verktyg än tidigare att skapa en god arbetsmiljö. En konkret utmaning just nu är utarbetandet och genomförandet av jämställdhetsplaner på arbetsplatserna. Jämställdhetsplanen ger oss en möjlighet till innovationer i vardagen när det gäller sammanjämkningen av arbete och familj, främjandet av lika lön och skapandet av ett fördomsfritt samarbete där mobbning inte förekommer.

Jag minns själv de förhoppningsfulla stämningarna vid Beijing-konferensen. Jag hoppas att vi med gemensamma krafter skall få förändringens vindar att blåsa igen!