Tal av republikens president Tarja Halonen vid koncernen Pohjois-Karjalan Kirjapainos fest i Joensuu 1.10.2004

I början av hösten har vi dragit oss till minnes fortsättningskrigets slut för 60 år sedan. I dag ser situationen helt annorlunda ut. Den är i avgörande grad bättre. Det har varit fred en rekordartat lång tid. Dessutom är också det kalla kriget efter andra världskriget förbi, och den internationella integrationen har på ett hållbart sätt inneburit en lösning på många svåra europeiska problem.

I dag har vår uppfattning om säkerhet breddats. Hotet om ett traditionellt krig har minskat, men människornas vardag tycks äventyras av många andra hot, allt från terrorism, internationell brottslighet och nya sjukdomar som sprider sig snabbt till miljökatastrofer och klimatförändringar. Det intensifierade internationella umgänget och globaliseringen har gjort säkerheten till en gemensam utmaning för mänskligheten.

För att kunna värna om vår säkerhet måste också vi finländare samarbeta med andra stater, i synnerhet med våra europeiska grannar. Det gäller att påverka hoten på de platser där de uppkommer. Vi kan stärka demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstaten samt stöda social rättvisa och en hållbar utveckling på alla håll. För oss har FN, EU och europeiskt samarbete i övrigt liksom Europarådet och OSSE etablerats som välbekanta kanaler för att påverka.

Samtidigt är det just vi som skall sörja för detta lands och folks, Finlands och finländarnas, säkerhet. Vi glömmer inte historiens lärdomar, men samtidigt måste vi kunna bedöma förändringarna i världen.

* * *

Det säkerhetspolitiska klimatet har vanligen förändrats så småningom. Ett undantag var terrorattackerna i New York och Washington den 11 september 2001. Bara några veckor tidigare hade statsrådet hos oss gett en säkerhetspolitisk redogörelse, och en livlig debatt pågick. Tysklands förbundspresident Johannes Rau med maka befann sig på besök hos mig i Helsingfors. Till skillnad från planerna avslutades besöket med en gemensam sorgefest där president Rau förutspådde att världen inte längre kommer att vara sig lik efter den dagen - och visst hade han rätt.

De chockerande händelserna hade en avgörande inverkan på utvecklingen i hela världen och i synnerhet i Förenta staterna. Verkningarna sträckte sig till Afghanistan, Irak och Mellanöstern. De påskyndade många omstruktureringar inom Nato och i Nato-länderna och även i Sverige som inte hör till Nato. De bidrog också utan tvivel till den snabba intensifieringen av säkerhets- och försvarspolitiken inom EU de senaste åren.

För en vecka sedan gav statsrådet riksdagen en redogörelse om Finlands säkerhets- och försvarspolitik. Redogörelsen hade beretts med gemensamma krafter. I det 167 sidor långa dokumentet analyseras Finlands säkerhetspolitiska omvärld och förändringarna i den efter den förra redogörelsen, dvs. under en treårsperiod. Redogörelsen är vårt finländska svar på utmaningarna under det nya seklet.

Finlands säkerhetspolitiska linje tar sikte på att främja vårt lands självständighet och de grundläggande värderingarna i vårt samhälle samt finländarnas säkerhet och välfärd. Vi når målet genom att bedriva en konsekvent utrikespolitik, sörja för ett trovärdigt försvar och aktivt ta del i det internationella samarbetet.

Redogörelsen har en övergripande utgångspunkt i två bemärkelser. För det första är säkerheten geografiskt odelbar i dagens värld. I redogörelsen nämns regionala kriser som den sannolikaste hotbilden. Verkningarna av kriserna kan sträcka sig även till Finland, trots att kriserna ibland äger rum till och med långt utanför våra riksgränser.

För det andra är säkerhetsbegreppet i redogörelsen övergripande också i den bemärkelsen att alla faktorer som påverkar säkerheten har sammanfattats till en helhet. Här avses allt från användning av militära maktmedel till naturkatastrofer. Också vår säkerhetspolitiska metodarsenal ses som en helhet som sträcker sig från hälso- och sjukvård och oljebekämpning till väpnat försvar.

De grundläggande säkerhets- och försvarspolitiska utredningarna för vårt land har aldrig tidigare lika konsekvent baserat sig på ett övergripande säkerhetsbegrepp.

* * *

Finlands egen säkerhet har stärkts under detta decennium. Vår geografiska närmiljö har blivit stabilare. Det behövs dock fortfarande insatser inom både det multilaterala och det bilaterala samarbetet. Till exempel gränsöverenskommelserna med Ryssland samt Estland och Lettland här ännu inte trätt i kraft.

Internationella jämförelser har visat att vår inre säkerhet är av toppklass. Arbetet fortgår dock, eftersom den i sig positiva tekniska och ekonomiska utvecklingen har gjort att också vårt samhälle har blivit allt sårbarare. Det största hotet mot finländarnas säkerhet antas dock komma utifrån våra riksgränser.

Förebyggande arbete är det primära inom vår säkerhetspolitik, såväl här i vårt eget land som på det internationella samarbetsfältet. Ingetdera arbetet handlar om skenhelig världsförbättring, utan det är fråga om praktiskt inriktat och klartänkt arbete för att höja också vår egen säkerhet.

Finland har varit medlem i Europeiska unionen i tio år. Under denna tid har unionen blivit den viktigaste samarbetskanalen för vår förebyggande säkerhetspolitik. Finland ger också sitt kraftiga stöd till Förenta nationerna som ett instrument för globalt samarbete.

Om arbetet för att förebygga kriser misslyckas, gäller det att kontrollera kriserna så att de inte får desto vidsträcktare konsekvenser. Också i sådana fall är militära krishanteringsmetoder en sista utväg som alltid är temporär. Också inom eftervården efter kriser prioriteras medling och civila krishanteringsmetoder. Men om brandkåren behövs måste den snabbt nå fram till platsen och handla professionellt.

Under nästan ett halvt sekel har Finland varit en stormakt inom FN:s fredsbevarande verksamhet. De senaste åren har vi också deltagit i Nato-ledda krishanteringsoperationer. I proportion till befolkningen har vi deltagit aktivare än många Nato-länder. EU håller som bäst på att utveckla sin egen krishanteringsförmåga, och Finland deltar i arbetet i linje med sina traditioner.

Finlands förstärkta krishanteringsförmåga stöder i avgörande grad vår förmåga att försvara vårt land. Det regionala försvaret som baserar sig på allmän värnplikt kvarstår alltjämt som ryggraden i vår trovärdiga försvarsförmåga.

Också i jämförelse med de nordiska länderna är våra försvarsanslag njugga. Trots det förmår vi kostnadseffektivt utbilda en internationellt sett stor reserv och ständigt hålla försvarsmakten med en tidsenlig utrustning. Samtidigt har vårt utbildningssystem skapat en sådan grund för frivillig värvning av högklassig personal för internationella krishanteringsuppdrag som visat sig vara bra.

I dag och framöver kan vi lita på att vår försvarsmakt förmår fylla sin uppgift såväl när det gäller att försvara det egna landet och folket som när det gäller att delta i krävande internationella operationer.

* * *

I samband med redogörelsen beslutades det också att Finland upphör att använda infanteriminor och tillträder Ottawakonventionen från år 1999. Genom konventionen förbjöds sådana antipersonella minor som hade orsakat och fortfarande orsakar enorma skador och lidanden för civilbefolkningen i krisområden på alla kontinenter i världen.

Trots att Finland inte ännu i slutet av det förra decenniet var berett att underteckna Ottawakonventionen gick vi redan 1997 in för att stöda själva målsättningen, totalförbud mot infanteriminor. Likaså förband Finland sig tillsammans med de övriga EU-länderna vid att inte förnya befintliga antipersonella minor. Vi fattade också beslut om att klarlägga hur minorna kan ersättas med andra vapensystem och vad det kommer att kosta.

I 2001 års redogörelse uppställde vi som mål att Finland skall tillträda konventionen 2006 och förstöra minorna före 2010, utan att göra avkall på sin trovärdiga försvarsförmåga. Jag var själv med om att fatta beslutet och jag hoppades att man skulle ha kunnat framskrida i enlighet med det.

Med stöd av utredningar har vi nu beslutat att Finland skall tillträda Ottawakonventionen 2012 och använda de fyra år som konventionen tillåter för att förstöra minorna.

Det viktigaste är att det tydliga beslut som nu fattats garanterar både en trovärdig utrikespolitik och ett trovärdigt försvar. Nya vapensystem som ersätter minorna börjar stegvis tas i bruk redan 2009. Det beslut som nu fattats innebär att Finlands försvarsförmåga inte kommer att försämras, snarare tvärtom. Om minorna hade börjat ersättas först när de slutgiltigt börjat bli föråldrade, dvs. i medlet av nästa decennium, skulle vår försvarsförmåga mycket väl ha kunnat försämras. Den långa förberedelsetiden gör det också möjligt att anpassa kostnaderna till övriga budgetkrav.

* * *

Den redogörelse som nu getts tillhandahåller en stabil grund för en långsiktig utveckling av vår säkerhets- och försvarspolitik. Den viktigaste uppgiften består i att på ett bra och effektivt sätt samordna den militära och den civila krishanteringen.

Vi har redan flera decenniers erfarenhet av militär hantering av internationella kriser. Deltagandet i uppbyggandet av EU:s snabbinsatsstyrkor för krishantering är en stor uppgift under de närmaste åren. Vi befinner oss fortfarande bara i startgroparna när det gäller utvecklingen av den civila krishanteringen, som inbegriper polisen, gränsbevakningen, räddningsmyndigheterna och övriga myndigheter. Vi måste bygga upp en för Finland och finländarna naturlig och ansedd samlad profil inom arbetet för internationell fred.

Riksdagen har inlett en mycket livlig debatt om redogörelsen. Redan under remissdebatten hölls sammanlagt 209 anföranden. Också den länge förberedda lösningen i fråga om antipersonella minor behandlades grundligt i remissdebatten, vilket vi också har kunnat läsa om i tidningen Karjalainen.

Det är positivt att debatten är livlig. Det är ett tecken på att vår utrikes- och säkerhetspolitiska kultur slutgiltigt har frigjorts från stelheten under åren för det kalla kriget. Riksdagens svar på redogörelsen kommer att ange riktlinjerna för arbetet under de följande åren.

* * *

I mitt tal har jag tangerat aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor i Finland. I detta sammanhang vill jag dock påminna om det annalkande kommunalvalet. Gå upp och rösta!

Jag vill framföra mina bästa lyckönskningar till tidningarna inom den jubilerande koncernen Pohjois-Karjalan Kirjapaino och tillönska tidningarna och via dem hela den finländska regionala pressen en livskraftig framtid i yttrandefrihetens tjänst.