Republikens president Tarja Halonens tal vid en middag i presidentens slott den 13 april 2000 för de i Finland ackrediterade beskickningscheferna

Den långa finska vintern lider mot sitt slut och våren står för dörren. Som vanligt när det gäller vårt land kommer våren med små steg; emellanåt skiner solen och emellanåt snöar det. För dem av Er som har tillbringat sin första vinter i Finland torde det vara uppmuntrande att märka att vintern med sitt mörker inte varar för evigt, utan att ljuset kommer med våren.

För mig och min make är det speciellt trevligt att se Er som våra gäster här i dag. Under mina fem år som utrikesminister var jag ofta i kontakt med den i Helsingfors ackrediterade diplomatkåren, och ännu blir Ni inte av med mig, eftersom jag har för avsikt att även i fortsättningen hålla kontakt med Er också i mitt nya ämbete.

De senaste åren har varit intressanta för oss finländare, men säkert också för Er som har till uppgift att för Era regeringar rapportera om vad som händer i Finland och om utvecklingen här. Inom ett drygt år har vi här i vårt land haft riksdagsval, Europaparlamentsval och presidentval. I höst har vi kommunalval. Den politiska aktiviteten har varit livlig och det kommer den att vara även i fortsättningen.

Förutom valen utgjorde Finlands roll som ordförandeland i EU under den senare delen av 1999 en krydda i sitt slag. Ordförandeperioden var säkert mycket arbetsdryg för Er, men jag kan intyga att den var det också för oss finländare.

Många bedömningar och analyser av vår ordförandeperiod har framförts. Jag torde inte tippa helt fel om jag konstaterar att många av Er som är närvarande här har gjort sin bedömning av den för sin egen regering.

Ordförandeperioden var för Finland en riktig högskola i EU-frågor. Det har sagts att ett land blir verklig medlem av EU först när det har varit ordförande. För Finlands del är det helt klart att vi nu är en aktivare - och förhoppningsvis också en inflytelserikare - medlem i Europeiska unionen.

Inom EU:s krishanteringsarbete har man i enlighet med de beslut som fattades i Helsingfors framskridit raskt, och det är bra. Huvudvikten har hittills varit lagd på utvecklandet av den militära krishanteringskapaciteten. Det är också bra att det på senaste tid har arbetats aktivt även för civil krishantering. Därför vill jag framföra ett speciellt tack till EU:s nuvarande ordförande Portugal, som förra veckan ordnade ett seminarium i ämnet i Lissabon.

Den senaste tidens kriser i Kosovo, Östtimor och Moçambique visar klart och tydligt hur viktig den civila krishanteringen är. Militära aktioner behövs för att lugna ner situationen och för att uppnå någon form av grundläggande stabilitet. Det krävs civilt agerande för att bygga och utveckla ett samhälle.

Utvecklandet av resurserna för civil krishantering fordrar mycket arbete. I Kosovo var det möjligt att relativt snabbt inleda en krishanteringsoperation med tiotusentals soldater. Däremot har det varit en så gott som övermäktig uppgift att hitta några tusen poliser att skicka till Kosovo. Vi kan inte tolerera en situation som denna, vi måste kunna göra bättre ifrån oss.

I civil krishantering behövs samarbete mellan alla parter. FN och dess fackorgan spelar här en viktig roll. De europeiska aktörerna, dvs. EU, OSSE och Europarådet, måste kunna hitta en fungerande inbördes arbetsfördelning. EU behöver inte göra allt själv, det finns andra aktörer på fältet.

I Finland gäller sedan början av mars en ny grundlag, enligt vilken Finlands utrikespolitik fortfarande leds av Republikens president. Samtidigt betonar den nya grundlagen samarbetet mellan presidenten och regeringen. Jag kan med min korta erfarenhet konstatera att samarbetet fungerar utmärkt.

Jag vill på mina egna och på min makes vägnar tacka den i Helsingfors ackrediterade diplomatkåren för ett gott samarbete och höjer en skål till Er ära.