Tal av republikens president Tarja Halonen vid Pohjola-Nordens seminarium ”Blir det jobb kvar i norden? Nordens roll i globaliseringen” den 15 november 2005

(med reservation för ändringar)

Det är en stor glädje för mig att få tala vid detta seminarium, som arrangerats av Pohjola-Norden. Seminariets tema är mycket aktuellt. Hela världen diskuterar globaliseringen och söker svar på globaliseringens utmaningar. Tack till Pohjola-Norden för ett aktuellt seminarium.

Med anledning av de förestående presidentvalen anordnas i Finland ständigt opinionsundersökningar i olika frågor. Enligt en sådan undersökning har människorna inte varit särskilt intresserade av globaliseringen. Men då jag läste undersökningsresultaten lite noggrannare, märkte jag att samma människor var mycket intresserade av sysselsättningen och övrig trygghet i vardagen. Människorna är även bekymrade över rättvisan i världen. Med andra ord är de intresserade av globaliseringens sociala dimension.

Oron över den ojämna och orättvisa utvecklingen i världen och de faror detta medför är fortfarande befogad. Men avregleringen av marknaderna och det omfattande ibruktagandet av ny teknik har påskyndat och komplicerat utvecklingseffekterna. Globaliseringen har medfört både vinnare och förlorare över hela världen. Sådana återfinns både bland enskilda länder och inom dem.

Det exempel på en vinnare bland utvecklingsländerna som oftast ges är Kina, där så mycket som 400 miljoner människor enligt vissa uppskattningar har förmått ta sig ur den extrema fattigdomen. De sociala spänningarna har dock samtidigt ökat.

Som ett extremt exempel på negativa följder framförs oftast Afrika söder om Sahara, som nästan helt blivit utanför globaliseringen, eller åtminstone dess fördelar.

Jag har upprepade gånger konstaterat att globaliseringen bär med sig stora löften om en bättre framtid, men att dessa löften hittills inte har infriats fullt ut.

Än Europa och Norden då? I globalt perspektiv har Europa, och särskilt de nordeuropeiska länderna, varit globaliseringens vinnare. Vi har förmått utnyttja avregleringen av världsekonomin och sälja varor och tjänster till hela världen. Till exempel i Finland har nationalinkomsten under de senaste tjugo åren ökat med nästan sextio procent. Som folk är vi mera förmögna än någonsin tidigare, och detta syns även i internationella jämförelser av nationalinkomsten. Men hur syns detta i vårt land?

Arbetslöshetsgraden i Finland har sedan recessionen senaste årtionde trots alla ansträngningar kört fast vid något under 10 procent. För närvarande är arbetslöshetsprocenten 7,1, trots att det i vårt land nu finns flera sysselsatta än någonsin tidigare. Samtidigt har inkomstskillnaderna ökat betydligt. Ett liknande fenomen förekommer även i den övriga Norden. Den genomsnittliga ekonomiska välfärden ökar, men den fördelar sig allt mer ojämnt, och en av de huvudsakliga orsakerna härtill är den omfattande arbetslösheten.

Trots att alla nordiska länder har sina egna särdrag, förefaller de, framför allt i utomstående betraktares ögon, vara ganska likadana. Detta torde föranledas av den så kallade nordiska välfärdsmodellen, där en stark demokrati och social rättvisa skapar stabilitet. Individens och samhällets intressen ser ut att sammanfalla på ett utmärkt sätt.

De nordiska länderna klarar sig väl i olika internationella jämförelser. Vi går i spetsen, oberoende om man mäter levnadsstandard, konkurrenskraft, hållbar utveckling, utbildning eller miljöns tillstånd. Även vår ekonomiska tillväxt har under de senaste åren varit skäligen stark. Det finns emellertid en jämförelse där vi befinner oss bland de sista, och det är vi stolta över. Denna jämförelse gäller naturligtvis korruptionen.

Det som är intressant är att vårt nordiska system fungerar i mycket varierande politiska och ekonomiska förhållanden. Finland, Sverige och Danmark är EU-medlemmar, Norge och Island är det inte; Norge har olja och gas, de övriga inte; Danmark är en betydande exportör av jordbruksprodukter, de övriga inte; Finlands valuta är euron, de övriga har sina kronor; den industriella traditionen varierar från land till land och våra nationalspråk hör under inga omständigheter till de stora världsspråken. Ni, ärade åhörare, kan säkert fortsätta på denna lista. Jag tycker att det vore ytterst intressant att mera detaljerat jämföra de olika nordiska ländernas strategier samt deras goda och dåliga sidor, så att vi alla för vår del kunde utvecklas.

Nordens internationella framgångar är enligt min åsikt ett bevis på det nordiska välfärdssamhällets styrka. Trots att det har byggts upp från olika utgångspunkter och tillämpas under varierande omständigheter erbjuder det fortfarande våra medborgare utmärkta möjligheter att leva ett gott liv. Vi bör hålla fast vid vår nordiska välfärdsmodell och vidareutveckla den.

Ändå är detta seminariums frågeställning: ”Blir det jobb kvar i Norden?” provokativt aktuell. Nyheterna berättar dagligen om arbetsplatser som gått förlorade. Även om vi beaktar att tio förlorade arbetsplatser är en mera spännande nyhet än femtio nya arbetsplatser som samtidigt uppstår, är vissa tecken i tiden enligt mig oroande.

Finlands framgångshistoria har uttryckligen byggt på kompetens. Finland investerar fortfarande relativt mycket i undervisning och forskning, trots att siffrorna minskar något. Trots det är vår situation mycket god jämfört med de flesta andra EU-länderna. Finland borde följaktligen öka både sina egna satsningar och på något sätt få EU-parterna att intressera sig för frågan. Alla vi Västeuropas länder kan endast klara oss med hjälp av kvalitet, vilket även konstaterats i EU:s Lissabonstrategi. Uttryckt i seglingstermer skulle jag önska att skeppet Finland var i prima skick i en bättre EU-flotta än för närvarande.

Ett gott forskningssamarbete mellan den privata och den offentliga sektorn har garanterat att innovationer snabbt har kunnat införas på marknaden. Om det inte finns forskning och produktutveckling finns det heller inga nya produkter. Dessutom kräver framtidens tillämpade forskning att det i dag bedrivs grundforskning. Forskning är dyrt, och det är därför nödvändigt med samarbete både inom Norden, med det övriga Europa och med Förenta staterna. Likaså kunde samarbetet även med mera avlägset belägna parter stärkas.

I offentligheten talas det mycket om skattekonkurrens. Enligt de uppgifter som jag har fått är den huvudsakliga orsaken till de investeringar som går till länder utanför Norden emellertid inte alltid beskattningen, utan en samverkan mellan flera faktorer: tillgången på råvaror, närheten till marknaden och en kunnig arbetskraft till ett rimligt pris är viktiga aspekter. Jag tror att en del av arbetsplatserna i hopp om lägre produktionskostnader och större marknader ofrånkomligen kommer att flytta, först till Sydostasien och Latinamerika, och senare eventuellt till Afrika. Således är det inte lönt att så mycket dryfta hur vi skall kunna behålla arbetsplatser utan snarare hur vi skall skapa nya arbetsplatser. Jag tror att det är möjligt att skapa nya, bra arbetsplatser, men detta förutsätter förmåga och vilja till samarbete.

Globaliseringen och de frågeställningar som hänger samman med den har under de senaste månaderna accentuerats på olika håll i världen. Ett exempel på detta är G8-ländernas toppmöte, där huvudtemat var efterskänkningen av de fattigaste ländernas skulder. Det så kallade världsförbättrandet är realpolitik i dagens värld, eftersom en mera rättvis värld är en tryggare värld.

I nyheterna har man med fog fäst stor uppmärksamhet vid de förhandlingar för avreglering av handeln som förs vid Världshandelsorganisationen, den så kallade Doha-utvecklingsrundan. Förhandlingarna har inte framskridit på önskat sätt. Handelsförhandlingarna har enligt min åsikt trots allt framskridit bättre än förhandlingarna om människors fria rörlighet. Dock är det i dag ett faktum att människor rör sig över gränserna mellan länder. Vi ser det här i Norden likväl som annanstans. Motivet till rörlighet och migration är ofta mycket enkelt; ett bättre liv för en själv och barnen.

Det är allt svårare att göra skillnad mellan flyktingskap i egentlig mening och övriga skäl till migration. Detta skapar även en grund för olagliga arrangemang, dvs. så kallad människosmuggling. Det borde snarare skapas ett världsomfattande arrangemang eller internationella regler för människors rörlighet över gränser. Ett sådant arrangemang borde på ett rättvist sätt gagna alla parter; invandrare, mottagarländer och ursprungsländer.

Vi är mycket medvetna om att vi bör ingripa i de orsaker som leder till att människor har ett behov av att flytta från sin hemort. Om arbete i nationella och internationella bedömningar görs lika viktigt som en samhällsekonomisk tillväxt, räntor eller inflation gör detta globaliseringen mera mänsklig. Ett ordentligt arbete (decent work) är en grund för ett ordentligt liv – i norr såväl som i söder.

Världen förändras snabbt. Förändring har blivit ett bestående tillstånd. Det är på inget sätt enkelt att kontrollera den. Här i Norden finns dock goda förutsättningar för att leva ett tryggt och bra liv som länder, folk och människor även i framtiden. Vi måste utnyttja vår styrka och åtgärda våra svagheter i detta hänseende.

Låt oss vara realister. Världen är en bättre och tryggare plats med rättvisa regler. Även vi klarar oss bäst i en värld som är rättvis. Varför inte kombinera våra krafter med övriga likasinnades krafter? Det är exakt detta det är fråga om när man talar om en ändring av globaliseringen.