Republikens president Tarja Halonens anförande vid Kyrkans Utlandshjälps diskussionsforum om svälten och globaliseringens rättvisedimension i Helsingfors Domkyrka 8.9.2004

(med reservation för ändringar)

Det internationella samfundet har gett många utfästelser för att avskaffa fattigdomen och svälten i världen. Den viktigaste utfästelsen är FN:s millenniedeklaration som utgör basen för ett antal konkret formulerade utvecklingsmål.

Millenniedeklarationen är det internationella samfundets åtagande i fråga om de gemensamma värdena: rättvisa, frihet, jämlikhet och gemensamt ansvar. Deklarationen betonar sambandet mellan trygghet samt fattigdom och rättvisa. Trygghet kan inte uppnås utan rättvisa och avlägsnande av fattigdomen – och utan trygghet kan fattigdomen inte övervinnas. Problemen i världen måste tacklas som en helhet där den enskildas agerande påverkar alla och allas agerande påverkar den enskilda.

Det första och mest kända utvecklingsmålet i millenniedeklarationen – att halvera den globala fattigdomen – tjänar för oss som en vägvisare när det gäller att övervinna det största gisslet i världen. Fattigdomen tar sig ofta uttryck i svält och törst, men också i en rad andra brister – bl.a. i avsaknaden av utbildning. Världen står inför problem och utmaningar som går att övervinna.

Utvecklingsmålen i millenniedeklarationen innebär förpliktelser för både utvecklingsländerna och industriländerna. Utvecklingsländerna har den primära rätten till och ansvaret för sin egen utveckling och de förbinder sig i deklarationen till dels betydande åtgärder för att minska fattigdomen, dels konkreta målsättningar för att förbättra situationen för bl.a. kvinnor och barn.

Industriländerna förbinder sig å sin sida att stödja utvecklingsländerna i dessas ansträngningar att uppnå målen. Bland de centrala målen kan här nämnas bl.a. ökade belopp inom utvecklingshjälpen, skuldlättnader, utvecklande av det internationella handelssystemet så att det bättre än förut tar hänsyn till utvecklingsländernas behov, bättre tillgång till läkemedel etcetera.

Millenniemålen är ambitiösa, vilket är helt rätt med tanke på att förändringar skall kunna ske. Det internationella samfundet har påtagit sig tillräckliga politiska åtaganden. Nu gäller det att verkställa åtagandena, och den uppgiften kräver allas insatser. Finland bör föregå med gott exempel och visa vad ett äkta engagemang innebär.

För förverkligande av målen krävs ekonomiska resurser. Finland borde sent omsider – i egenskap av ansvarskännande EU-medlem och som ett nordiskt land – i sitt utvecklingssamarbete nå upp till det mål som FN har formulerat, dvs. en andel på 0,7 % av bruttonationalprodukten. Jag stöder regeringens strävan att uppnå detta mål före utgången av 2010. Målet får inte äventyras. Likaså är det viktigt att de ökande anslagen används på ett förstklassigt och effektivt sätt. Vi kan, och måste givetvis, vara beredda att dryfta finansieringskanalerna, men det centrala budskapet är att pengar behövs. För det andra behövs en sådan ekonomisk politik och näringspolitik som minskar fattigdomen.

* * *

Mat är människans primära livsvillkor. Världens befolkningsmängd ökar och detsamma gäller behovet av mat. Man beräknar att behovet av mat kommer att fördubblas fram till år 2050. Var och hur skall den mat som behövs skaffas?

Det paradoxala är att industriländerna i princip skulle kunna producera den mat som behövs. Detta skulle visserligen bara öka utvecklingsländernas beroende. För närvarande är utvecklingsländerna delaktiga i ett system där en del av maten produceras med metoder fokuserade på intensivproduktion, samtidigt som en stor del av befolkningen i utvecklingsländerna lever med stöd av en egen knapphändig produktion – i sistnämnda fall beaktar industriländernas jordbruks- och handelspolitik sällan de sociala och produktionsmässiga förutsättningarna i länderna i fråga.

Det är inte enbart fråga om att tillräckligt mycket mat måste produceras, utan frågan gäller också vem som har råd att äta denna mat. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) anser ju att genteknologi inte behövs för bemästrande av hungersnöden, utan att man bör se närmare på tillgänglighetsaspekterna. Matproduktion nära konsumenterna är ett ekologiskt, socialt och kulturellt hållbart alternativ. Detta alternativ uppskattar också många finländare.

I de internationella handelsförhandlingarna är den stora frågan hur utvecklingsländernas matsäkerhet och behov av att utveckla sitt eget jordbruk och sin egen landsbygd kan möjliggöras och tryggas. Liberaliseringen av jordbrukshandeln orsakar olika följder beroende på människornas livssituationer i dels utvecklingsländerna, dels industriländerna. Det räcker inte att bara upplösa stödsystemen, utan det är här fråga om en större översyn.

När handelsförhandlingarna drar ut på tiden koncentreras matproduktionen inom världsekonomin till allt färre aktörer. I våra industrialiserade länder sker matdistributionen allt oftare via en internationell supermarketkedja. Storproduktionen och de stora distributionssystemen går hand i hand. De ombesörjer industriländernas matförsörjning på ett effektivt sätt, men de bryr sig inte om de fattiga och dem som saknar köpkraft. Samtidigt har riskerna med matproduktionen i allt högre grad övergått till småproducenterna i utvecklingsländerna, dvs. till personer som arbetar under svåra produktionsförhållanden och som är tvungna att konkurrera med de internationella jättarna eller att agera som dessas underleverantörer på villkor som bolagen i praktiken dikterar.

* * *

Svälten är en svår motståndare. Till svältproblematiken hänför sig, vid sidan av maten, många andra faktorer allt från krig till undermålig hälso- och sjukvård och från erosion till rättviseaspekter på inkomstfördelningen mellan människor och nationer. De fattigaste och hungrigaste i utvecklingsländerna är också de sjukaste och mest utslagna.

Men angår svälten och fattigdomen i världen också oss? Mitt svar är JA. Inställningen till svält och fattigdom är en moralisk fråga. Alla människor har rätt till ett drägligt liv. Det är inte fråga om snällhet, utan om rättvisa och självaktning. Vi glömmer ofta bort att svält och fattigdom också är nära kopplade till ekonomiska frågor och trygghetsaspekter. När någon är fattig och hungrig försvagar detta andras välbefinnande och trygghet. Vi lever bokstavligen i en gemensam värld.

Hunger innebär undernäring och svält som systematiskt fråntar människan förutsättningarna för ett normalt liv. Tillvaron präglas av sjukdomar, svaghet, invaliditet och oförmåga att ta hand om sig själv och barnen. Undernäring är den största dödsorsaken i världen – hårdast drabbade är människorna i Afrika söder om Sahara. Framför allt kvinnorna och barnen lider svårt av hunger.

I de mest flagranta fallen utnyttjas hungern och svälten som ett politiskt slagträ i kriser mellan olika länder och inom enskilda länder.

Avskaffandet av svälten förutsätter att man påverkar de bakomliggande orsakerna. Det är viktigt att stödja utvecklingsländernas jordbruk, men andra åtgärder krävs också. Det går att påverka de bakomliggande orsakerna genom att bl.a. främja den ekonomiska och sociala utvecklingen, satsa på utbildning och nya arbetsplatser, förbättra de mänskliga rättigheterna, främja demokrati och god förvaltning samt öka rättvisan i fråga om det internationella systemet.

* * *

Utvecklingsbiståndet står för endast en liten del av de belopp som kanaliseras till utvecklingsländerna. Man vet att t.ex. emigranterna sänder åtminstone en och en halv gång mera pengar till sina forna hemländer än vad det officiella utvecklingsbiståndet når upp till. Det går inte att avskaffa fattigdomen och svälten i världen enbart genom att öka utvecklingsbiståndet. Det behövs betydligt mer övergripande åtgärder än så, och dessa åtgärder är inte alltid helt okomplicerade.

Också betydande utvecklingsansträngningar kan visa sig ineffektiva om industriländerna – inklusive Finland – undergräver ansträngningarna genom att agera hänsynslöst inom andra sektorer. När det handlar om frågor kring fattigdom och svält kan t.ex. industriländernas jordbruks-, fiske-, migrations- och handelspolitiska beslut ha avgörande betydelse för utvecklingsländernas situation.

Politiken skall skärskådas som en helhet. Man måste ta reda på hur besluten här hemma eller på EU-nivå inom t.ex. jordbruket eller handelspolitiken påverkar realiseringen av våra andra åtaganden och mål.

I Finland dryftar vi för närvarande - och med allt fog - hur vi bäst kan lyckas i dagens och morgondagens globalisering. Vår framgång är på vårt eget ansvar och vi måste själva vinnlägga oss om detta. Vi måste dock samtidigt tänka på hur vi kan leda in globaliseringen på ett rättvisare spår.

Åtminstone på längre sikt utesluter dessa tankegångar och åtgärder inte varandra, utan är att betrakta som ofrånkomliga villkor för varandra. Vi kan inte vara framgångsrika och främja vår egen välfärd om majoriteten av världens människor mår dåligt, lever i fattigdom och svälter.

* * *

Uppgiften att i två år tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa vara ordförande för den av Internationella arbetsorganisationen (ILO) tillsatta Världskommissionen för den sociala dimensionen av globaliseringen var för mig en bra lärokurs om globaliseringens mångfasetterade uttrycksformer i olika delar av världen.

Världskommissionen hade en exceptionell sammansättning. I allmänhet är det ju så att grupper som hyser samma åsikt försöker åstadkomma någonting tillsammans. Men i Världskommissionen valde man med avsikt in personer som med säkerhet hade olika, rentav helt motsatta, åsikter om globaliseringen. I kommissionen medverkade mycket olika människor – från norr, söder, öster, väster, industriländerna, utvecklingsländerna etcetera. Mången har sagt att det var en prestation i sig att vår kommission lyckades åstadkomma en gemensam rapport.

Världskommissionens arbete visade hur viktigt det är att kunna diskutera och att lyssna. Fastän våra utgångspunkter och även våra intressen är mer eller mindre olika, kan vi vara ense i många frågor och för egen del beredda att arbeta för en positiv förändring. Samtidigt kan jag ändå försäkra att kommissionens ledamöter idag är precis lika äkta företrädare för sina egna grupper som de alltid har varit. De har visserligen lärt sig att lyssna på motsatta åsikter, vilket i den värld vi lever i sannerligen inte är av ondo. I den meningen kan kommissionens metoder rekommenderas också för andra.

* * *

Avslutningsvis vill jag anknyta till den fråga som ställdes i början: angår dessa frågor oss finländare och vad kan vi göra?

Statsmakten har sina egna uppgifter – dem har jag redan talat mycket om i det föregående. I egenskap av president gör jag mitt bästa för både Finland och världen, och jag uppmuntrar regeringen och riksdagen till detsamma. Företagen har skyldighet att agera ansvarsfullt överallt i världen. Kyrkan är inflytelserik och det är också medierna. Tack för att ni arrangerat den här diskussionsserien. Genom våra egna privata köpbeslut kan vi påverka skeendet genom att gynna produkter som är producerade på ett socialt och ekonomiskt hållbart sätt.

Finländarnas stöd när det gäller att arbeta för en rättvisare värld är både starkt och handgripligt. Detta framgår dagligen i enskilda medborgares, medborgarrörelsers, intresseorganisationers och företags samt även myndigheternas arbete och målsättning. Finländarna är mycket medvetna om hur människorna blir allt mer beroende av varandra – det må sedan gälla arbetsplatser och produktion eller hotbilder orsakade av fattigdom som förekommer på annat håll.

Finland betraktas allmänt som en av de stora vinnarna när det gäller globaliseringen. Därför är det speciellt anmärkningsvärt att finländarna samtidigt vill att vårt land skall anstränga sig allt mer en bättre värld till fromma. Detta visar också olika opinionsundersökningar. Medborgarnas vilja är den drivkraft med vars hjälp också de frågor vi idag har dryftat kan ges en ny och rättvisare riktning. Detta är något som gagnar alla.

Andra människors fattigdom och svält är en fråga som angår finländarna. Vår moral och etik tillåter inte att vi stillatigande bevittnar andras nödställdhet. En seger över fattigdomen och svälten ligger också i vårt eget intresse.