Republikens president Tarja Halonens föredrag inför Slovakiens utrikespolitiska förening, Bratislava 19.4.2005

Finlands tio år av medlemskap i EU: erfarenheter och synpunkter

Det är en stor glädje och ära att få tala här i Bratislava i dag. Mitt besök i Slovakien har förlöpt utomordentligt väl. Mina diskussioner med presidenten och premiärministern var bra och givande, precis som samtal mellan jämlika medlemmar i samma europeiska familj bör vara.

När Slovakien tog sina första steg mot den europeiska integrationen våren 1993 var jag riksdagsledamot och medlem av Europarådets parlamentariska församling. Slovakien, som nyss hade blivit självständigt, lämnade in sin ansökan om medlemskap i Europarådet, och jag deltog intensivt i behandlingen av den i egenskap av rapportör till politiska kommittén. I dag kan jag också för egen del vara stolt över de framgångar som Slovakien har uppnått under de tolv senaste åren.

Slovakien har nu varit medlem i Europeiska unionen i ett års tid. I vår egenskap av unionsmedlemmar har vi gemensamma värderingar som bottnar i högaktandet av de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten. Dessutom har vi gemensamma politiska och ekonomiska intressen.

Finland har nyss firat tioårsjubileum som medlem i EU. De tio gångna åren innebär en förhållandevis god möjlighet att bedöma medlemskapets betydelse för Finland.

Den europeiska integrationsprocessen har varit divergerande i Europas olika länder. Finlands EU-medlemskap var ett logiskt steg i en lång process. Finlands ekonomiska integration med Västeuropa inleddes i början av 1960-talet, först i form av frihandelsarrangemang inom ramen för ett associerat medlemskap i EFTA och 1973 i form av ett frihandelsavtal med EEC. Målet var att skapa förutsättningar för industriell tillväxt och framväxten av nya industrisektorer och att samtidigt bygga upp ett samhälle som grundar sig på den nordiska välfärdsmodellen.

Upprättandet av den inre marknaden i slutet av 1980-talet och det kalla krigets slut förändrade situationen också för Finlands vidkommande. EFTA-länderna, Finland inberäknat, erbjöds inte fullvärdigt medlemskap i EG, utan Europeiska ekonomiska samarbetsområdet lanserades som tredje väg. Detta gav oss tillträde till den inre marknaden, men inte till något annat. Läget förändrades emellertid väsentligt innan EES-förhandlingarna hade slutförts. I den nya situationen valde vi att ansöka om fullvärdigt medlemskap i Europeiska gemenskapen i början av 1992. Den tredje vägen förblev ett alternativ för de EFTA-länder som slutligen inte ville ansluta sig till Europeiska unionen. Finland anslöt sig till unionen 1.1.1995 tillsammans med Österrike och Sverige. Norge stannade däremot efter en folkomröstning utanför EU. På grund av de intima relationer som hade föregått medlemskapet hade vi en mycket realistisk bild av den union som vi inträdde i.

Vårt beslut att gå med i Europeiska unionen var riktigt. Det var ett både politiskt och ekonomiskt beslut. Vi ville vara en fullvärdig medlem i en grupp vars värderingar och målsättningar vi delar. Vi har från första början velat delta i unionens verksamhet fullt ut och vara med om att utveckla unionen på ett fullödigt sätt. Medlemskapet i EU befäste också Finlands internationella ställning i det läge som rådde efter det kalla kriget.

Finländarnas vilja att gå med i EU mättes genom en rådgivande folkomröstning. Den föregicks av en synnerligen livlig och bred debatt om följderna av ett medlemskap, de förväntade positiva och negativa konsekvenserna. Ämnen som debatterades var, förutom den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen, bland annat välfärdsstatens framtid, jämställdheten och vårt kollektivavtalssystem. I folkomröstningen understödde 56,9 procent av dem som röstade en anslutning till EU. Valdeltagandet var 74 procent. Det är också värt att notera att arbetsmarknadsorganisationerna – på både arbetstagar- och arbetsgivarsidan – kraftigt stödde ett medlemskap i unionen. Under de tio år som gått har inga stora förändringar inträffat i finländarnas attityder till EU. Den andel av befolkningen som är nöjd med medlemskapet har igen rentav stigit en aning under de senaste åren.

Diskussionen om EU och de frågor som behandlas i unionen har fortsatt att vara livlig i Finland under hela vårt medlemskap. I denna diskussion medverkar dels proffsen, dels i stor utsträckning också arbetsmarknadsorganisationerna, medborgarorganisationerna och enskilda medborgare. En viktig roll spelar också Europainformationens kontor, som arbetar i hela landet och som bland annat via vårt täta biblioteksnätverk informerar om sådant som är aktuellt inom EU och ordnar diskussionsträffar på olika håll i landet. Även om en del finländare fortfarande är negativt eller likgiltigt inställda till unionen finns det ingen kraftig polarisering mellan dem som försvarar och dem som motsätter sig medlemskapet. Vårt medlemskap har hittills förlöpt utan större dramatik. Stödet från medborgarna är nödvändigt också i fortsättningen för tryggande av unionens handlingskraft.

Även i Finland har det förekommit rädsla för att den nationella identiteten skall utplånas i och med medlemskapet i EU, men den farhågan har inte besannats. Finska språket har överlevt och kommer att göra det också i framtiden, trots ett växande inflytande från engelskan. Jag skulle tro att detsamma gäller också slovakiskan. L'udovit Stur som skapade ert skriftspråk kan alltså vila i frid. Faktum är att den finska identiteten under vårt medlemskap snarare har stärkts, eftersom vi har haft bättre möjligheter än förr att lära känna de andra medlemsstaterna. På så sätt lär man sig vad som är gemensamt för oss alla och vad som är typiskt enbart för finländarna.

Den samlade bedömningen av vårt medlemskap är klart positiv för såväl vår som unionens del. Själva har vi på många sätt dragit nytta av att höra till unionen. Ända från medlemskapets början stod det klart för oss att vi aktivt vill ge vårt eget bidrag till unionens utveckling.

***

En av de största framgångarna som EU har haft består i upprättandet av den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital i hela EU. När Finland gick med i unionen hade vi redan tagit oss ur en djup ekonomisk kris och den ekonomiska tillväxten hade kommit i gång. En positiv utveckling hade alltså startat redan före medlemskapet. Tillträdet till den gemensamma marknaden var givetvis viktigt för vårt näringsliv, och anslutningen hade en positiv inverkan på den ekonomiska tillväxten i Finland. Under hela vårt medlemskap har vi kunnat njuta av ekonomisk tillväxt, och särskilt slutet av det föregående årtiondet var för Finland en tid av ekonomiska framgångar. Å andra sidan har arbetslösheten, som nådde sin kulmen under den ekonomiska krisen, inte gått tillbaka riktigt som väntat – arbetslösheten har nog sjunkit, men är alltjämt på en hög nivå.

Skapandet av den ekonomiska och monetära unionen var ett viktigt steg för integreringen av medlemsländernas ekonomier. Det var en naturlig och logisk fortsättning på den inre marknaden. EMU förde med sig en gemensam penningpolitik och prisstabilitet. Finland gick från början med i den gemensamma valutan, euron, som samtidigt innebar en ny valutakursregim och en disciplinerad gemensam penningpolitik i euroområdet.

Finlands beslut att genast från starten delta i etapp tre av valutaunionen föregicks emellertid av en viktig nationell debatt, där såväl de politiska partierna och arbetsmarknadsorganisationerna som andra aktörer i samhället bedömde Finlands framtid som medlem i EMU. Man ställde frågan vilka konsekvenser för Finlands ekonomi och sysselsättning ett gemensamt valutaområde skulle ha. Det uttrycktes oro beträffande hur penningpolitiken och den allmänna ekonomiska utvecklingen i euroområdet skulle inverka på en liten samhällsekonomi som Finlands. Bland arbetsmarknadsorganisationerna diskuterade man hur det skulle vara möjligt för den vittomfattande, centraliserade och resultatrika kollektivavtalspolitiken i Finland att bestå i en omvärld där penningpolitiken var gemensam.

Under de tio senaste åren har det varit typiskt för utvecklingen på arbetsmarknaden och för den ekonomiska utvecklingen i Finland att man velat uppnå ett brett samförstånd inför stora avgöranden. Så var fallet också när det gällde medlemskapet i EMU. Först enades arbetsmarknadsorganisationerna om att fortsätta sin välfungerande samarbetsbaserade avtalsverksamhet också om Finland blev medlem i EMU. Sedan kom regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna överens om nationella arrangemang som gör det möjligt att gardera sig inför möjligheten att den ekonomiska utvecklingen i euroområdet går i otakt.

För begränsande av marknadsstörningar och andra negativa följder av ekonomisk instabilitet beslöt vi att utöka pensions- och arbetslöshetsförsäkringsfonderna med så kallade buffertfonder. De fylls på när ekonomin och sysselsättningen växer och tillgrips när ekonomin och sysselsättningen behöver stimuleras. Mekanismen har fungerat bra och har tillfört vår ekonomi ytterligare stabilitet och trygghet, trots att buffertfonderna inte är enormt stora.

Inrättandet av buffertfonder och den gemensamma vilja att sköta landets angelägenheter till gagn för alla som inrättandet är ett uttryck för ledde till att vi med stor enighet kunde gå med i EMU. Ömsesidigt förtroende är en viktig tillgång för en liten nation. Det har bidragit till att vår ekonomiska utveckling på senare år har legat på en god nivå med europeiska mått mätt. Ökad stabilitet och ekonomisk trygghet har varit en bra grund för en innovativ och dynamisk ekonomisk utveckling.

Vi såg också allvarligt på skyldigheten att tillämpa en finanspolitik som stöder gemensamma intressen och åtog oss att strikt följa principerna för stabilitets- och tillväxtpakten. Problem som hänfört sig till iakttagandet av stabilitets- och tillväxtpakten har tyvärr naggat unionens trovärdighet i kanten. Detta går att rätta till, om vi beslutsamt håller oss till de centrala målsättningarna för pakten. För EU:s trovärdighet skulle det vara viktigt att så fort som möjligt få till stånd ett politiskt beslut om unionens framtida ekonomiska ram.

* * *

I Lissabon uppställdes för fem år sedan ambitiösa mål och planer för att Europa skulle bli "världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning". Det praktiska genomförandet av Lissabonbesluten har emellertid inte motsvarat förväntningarna. Vi släpar allvarligt efter målsättningen. Verkställigheten av beslut som skall stödja tillväxten och sysselsättningen samt den sociala dimensionen och en hållbar utveckling vilar främst på medlemsländerna. Kommissionen bör för sin del stödja ett effektivt genomförande av Lissabonstrategin. Vi befinner oss nu i ett skede där vår förmåga att klara oss i en global ekonomi prövas. Vi är tvungna att lyckas och att kunna trygga våra medborgares välstånd också i framtiden.

Finland har klarat av att bibehålla en hög konkurrenskraft – alldeles som Sverige och Danmark – utan att behöva avstå från den traditionella nordiska välfärdsmodellen. För att klara oss ur den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var vi tvungna att ta till omstruktureringar som lade grunden för en förbättrad konkurrenskraft. Öppnandet av marknaderna och en intensiv satsning på forskning och utveckling har visat sig vara lyckade beslut. Inom EU är det viktigt att fortsätta att öppna marknaderna.

Vi har utgått från att ekonomisk tillväxt inte kan vara hållbar utan en ekologiskt och socialt hållbar utveckling och utan tryggande av arbetstagarnas rättigheter. Det har varit en källa till tillfredsställelse för oss att se att vi enligt många bedömningar placerar oss i täten vid mätningar av konkurrenskraften, miljöns tillstånd, skolsystemet eller avsaknaden av korruption. Medlemskapet i EU och den gemensamma valutan har stött en hållbar ekonomisk utveckling och gjort det möjligt att upprätthålla välfärdsstaten. Den nordiska välfärdsstatsmodellen har visat sin livskraft och sin förmåga att förändras.

Den demografiska utvecklingen utgör en viktig utmaning såväl för oss som för de andra EU-länderna. Medelåldern för befolkningen i Finland stiger snabbt. År 2030 kommer befolkningen i Finland att vara EU:s äldsta. Inom flera delområden av samhället har man satt in krafter på att gardera sig mot följderna av den demografiska utvecklingen, bland annat genom att minska den offentliga skulden och revidera den sociala tryggheten, hälso- och sjukvården samt pensionspolitiken. Genom tväradministrativt samarbete har en positiv utveckling uppnåtts också i fråga om den åldrande befolkningens sysselsättningsgrad. Enligt europeiska mätningar har Finland under de senaste åren lyckats höja den åldrande befolkningens sysselsättningsgrad mest, men ännu är vi inte på samma nivå som de medlemsstater som har varit framgångsrikast. Den demografiska förändringen har vittomfattande konsekvenser också på EU-nivå. Medlemsländernas egna val, beslut och åtgärder är av avgörande betydelse. För egen del vill vi, för att kunna trygga välfärdsstatens framtid, anta de utmaningar som åldersstrukturen för med sig.

En av de viktigaste förändringarna under det senaste decenniet har ägt rum inom jordbruket. En faktor i sammanhanget är EU-medlemskapets konsekvenser. Också utvecklingen inom jordbruksbefolkningens åldersstruktur har påskyndat strukturomvandlingen. Antalet gårdar har minskat med hälften under de tio senaste åren, och trenden fortgår alltjämt. I ett land som Finland, som är glesbefolkat men uppvisar den femte största ytan i Europa, är det viktigt att säkerställa landsbygdens livskraft också med tanke på kommande generationer. I detta ingår möjligheten att bedriva jordbruk. Hittills har vårt jordbruk anpassat sig tämligen väl till unionens jordbrukspolitik. Förutom egna åtgärder behöver vi dock också i fortsättningen stöd från EU för att utveckla vår landsbygd, särskilt i de mest perifera områdena i östra och norra Finland. Unionens strukturfonder främjar en utjämning av regionala utvecklingsskillnader i medlemsstaterna. Samtidigt måste vi se till att EU:s jordbrukspolitik anpassas till globaliseringsutmaningarna. För livsmedelsproduktionen i världen är det väsentligt att vi i framtiden kan bedriva ekologiskt hållbart jordbruk globalt.

* * *

Genom medlemskapet i EU har Finland i många avseenden blivit ett öppnare samhälle än förr. Rörligheten är obehindrad, det må sedan vara fråga om arbete, studier eller turism. Tack vare Schengenavtalet har de inre gränserna avskaffats och det är lätt för medborgarna att förflytta sig mellan länderna. Fördelarna av medlemskapet i Schengen kommer att gagna också slovakerna om några år. Tiotusentals finländska studerande har utnyttjat möjligheten att studera vid något annat EU-lands universitet. Och det har varit glädjande för oss att minst lika många ungdomar från andra EU-länder har valt att studera i Finland. Vårt intresse för våra EU-partners historia, kultur och medborgare har hela tiden ökat. På samma gång som vi är finländare känner vi intensiv samhörighet med Europa och det europeiska. Kommissionär Ján Figel har på ett synligt sätt lyft fram den betydelse som kännedomen om kulturer och språkstudier har för stärkandet av den europeiska identiteten.

När EU utvidgades för ett år sedan togs i Finland i bruk en övergångstid för arbetstagarnas fria rörlighet. Nästa år gäller det att avgöra om vi skall förlänga övergångstiden efter de två åren eller inte. Det slutliga beslutet fattas förstås av riksdagen. Regeringen samarbetar intimt med arbetsmarknadsorganisationerna i frågan. Varken medlemskapet i EU eller utvidgningen har lett till att arbetstagare från andra medlemsstater sökt sig till Finland i stora skaror. Från exempelvis Slovakien har bara några tiotal arbetstagare kommit. Jag hoppas att rörligheten mellan våra länder tilltar efter att övergångstiderna för arbetskraftens fria rörlighet har gått till ända.

Den fria rörligheten för personer är också förknippad med problem. En utmaning består därför i att utveckla EU-lagstiftningen och samarbetet i rättsliga och inrikes frågor på så sätt att vi hela tiden avancerar beträffande målen gällande frihet, säkerhet och rättvisa, men på samma gång kämpar effektivt mot terrorism och gränsöverskridande brottslighet. Inom EU gäller det också att öppet och i positiv anda diskutera invandringen från länder som inte är med i EU samt integreringen av invandrare, med hänsyn till medlemsstaternas utgångspunkter och lagstiftning.

Vi har kraftigt understött EU:s utvidgning, och till det har Finlands egna positiva erfarenheter bidragit. Kriterierna för medlemskap har dock inte förändrats. De måste fortfarande uppfyllas och verkställas före en anslutning till EU. Köpenhamnskriterierna har inte förlorat sin betydelse. För unionens trovärdighet är det helt väsentligt att hålla fast vid de centrala värderingarna: mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen.

Till följd av utvidgningen sträcker sig den politiska stabiliteten, säkerheten och välståndet över en allt större del av vår kontinent. Detta är en viktig förutsättning för en gynnsam ekonomisk tillväxt, för företagens verksamhetsbetingelser och för upprätthållandet av välstånd över huvud taget. När den inre marknaden utvidgas öppnas nya marknader för företagen, något som också företagen i Finland har tagit vara på. Den outvecklade potentialen är ännu stor här.

Det är ännu alltför tidigt att bedöma alla konsekvenser som utvidgningen haft. Det återstår att se om utvidgningen förändrar EU mer än någon enskild föregående utveckling. Tills vidare har utvidgningen löpt mycket väl. De tio nya medlemsstaterna har utomordentligt snabbt kört in sig i EU:s verksamhet.

* * *

När vi anslöt oss till unionen godtog vi de riktlinjer beträffande försvarspolitiken och ett gemensamt försvar som hade skrivits in i Maastrichtfördraget. Sedan dess har världen emellertid förändrats snabbt, och säkerhetshoten har antagit nya former. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik har varit en av de frågor i EU som har utvecklats mest dynamiskt. Finland har deltagit aktivt i utvecklingsarbetet. När jag var utrikesminister lade jag tillsammans med min svenska kollega Lena Hjelm-Wallén fram ett initiativ till utvecklande av EU:s krishanteringsförmåga som godtogs också av andra och skrevs in i Amsterdamfördraget. Den krishantering som instiftades i Amsterdam och den truppmålsättning som det beslöts om i Helsingfors har varit viktiga framsteg inom utvecklandet av den militära krishanteringen och, vid sidan av den, också den civila krishanteringen. Beredskap behövs också vid naturkatastrofer, det bevisades klart och tydligt av den flodvåg som drabbade Asien vid årsskiftet.

I egenskap av unionsmedlem deltar Finland fullödigt i den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Presidenten, regeringen och riksdagen fastställde i fjol på nytt riktlinjerna i Finlands säkerhets- och försvarspolitik. Finlands linje stöder sig på ett trovärdigt nationellt försvar, ett fungerande samhälle och en konsekvent utrikespolitik samt på en stark internationell ställning och ett aktivt medlemskap i Europeiska unionen. Ett medlemskap i Nato är inte aktuellt för oss, även om det förblir en möjlighet. En stor majoritet av finländarna stöder denna politik.

Finland deltar också i fortsättningen fullt ut i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken och tar initiativ för utvecklande av den. Finland har beslutat delta i två snabbinsatsstyrkor. Jag är tillfreds med att dessa styrkor är mångnationella. Vi måste alltjämt förbättra unionens resurser och intensifiera samarbetet mellan EU och Nato.

Finlands, liksom de andra medlemsstaternas, yttre förbindelser sköts i allt större utsträckning via EU. Ett gott exempel utgör skötseln av relationerna till Ryssland. Vi har goda och fungerande bilaterala relationer till Ryssland. Finland har naturligtvis uppenbara intressen i fråga om utvecklingen i Ryssland. För EU är Ryssland en viktig strategisk partner. Slovakien och Finland kan genom sin egen aktivitet och sitt eget kunnande tillföra utvecklandet av relationerna mellan EU och Ryssland ett mervärde. EU måste agera samstämmigt och konsekvent vid utvecklandet av relationerna till Ryssland. Genom att unionen utvidgades till Nordeuropa började också nordeuropeiska angelägenheter tas upp på EU-agendan. Den nordliga dimensionen är ett av de viktigaste finska initiativ som har realiserats. Den måste i fortsättningen kopplas ännu fastare till samarbetet mellan EU och Ryssland.

Traditionellt har också ekonomiska frågor intagit en central plats i EU:s yttre förbindelser. Handelspolitiskt sett är EU obestridligen en stormakt. Också inom utvecklingssamarbetet kan EU betraktas som en stormakt. Över hälften av alla utvecklingssamarbetsmedel i världen härrör från EU och dess medlemsländer. Genom effektiv utvecklingspolitik och effektivt samarbete är det möjligt att ingripa i orsakerna till kriser, bland vilka fattigdomen är den centralaste. EU måste ägna ännu större uppmärksamhet än hittills åt bemästringen av globaliseringen inom handelspolitiken och utvecklingssamarbetet och åt att dra försorg om koherensen mellan sina olika verksamheter. Också de internationella organisationerna borde arbeta tillsammans intensivare och konsekventare än hittills. Detta föreslogs ju också av den världskommission för globaliseringens sociala dimension som jag hade äran att vara ordförande för tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa. Konsekvens och koherens kommer också att vara framstående teman i höst, när vi gör oss redo att delta i FN-toppmötet i september och att följa upp genomförandet av millenniedeklarationen.

Finland har aktivt arbetat och kommer att arbeta för att Europeiska unionens roll skall stärkas i frågor som hör ihop med de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna samt välståndet och säkerheten. Europeiska unionen måste också i fortsättningen utvecklas som en gemenskap för både medlemsländer och medborgare. Europeiska unionens yttre verksamhet och internationella roll bör utvecklas så, att unionen på ett sätt som är ekonomiskt och socialt rättvist kan handla för att stärka den internationella säkerheten, främja miljövården och garantera en stabil ekonomisk tillväxt.

Finland uppmärksammar i synnerhet kvinnors, barns och minoriteters rättigheter, eftersom det fortfarande alltför ofta händer att dessa gruppers rättigheter tillgodoses sämre än andras. Tillgodoseendet av minoriteternas rättigheter är en viktig prövosten för ett demokratiskt samhälle. Det är viktigt att också företrädare för minoriteter har reella möjligheter att delta i fattandet av beslut som angår dem själva. Det romska forum som har inrättats i anslutning till Europarådet är inställt just på detta: att också på det internationella planet ge romerna en röst i frågor som angår dem.

Det är viktigt att vidareutveckla EU:s arbete för främjande av de mänskliga rättigheterna. Det väsentliga är emellertid att EU:s utveckling grundar sig på befintliga normer, och därför är det viktigt att EU tillträder Europarådets människorättskonvention så snabbt som möjligt.

* * *

Verksamheten i EU har blivit allt mer fylld av utmaningar, eftersom unionens besluts- och handlingskultur håller på att genomgå stora förändringar. Det finns en risk för att beslutsfattandet i EU försvåras och verksamheten splittrats upp. Under vårt medlemskap har vi hunnit vara med om att bereda tre fördrag. När det gäller det senaste av dem, det konstitutionella fördraget, hade vi ett nära samarbete också med Slovakien. För ett litet land är det viktigt att unionen agerar helgjutet och att dess institutionella system är effektivt och handlingskraftigt. Vi har talat för jämlikheten mellan medlemsstaterna, den interinstitutionella jämvikten och gemenskapsmetoden samt betonat vikten av att kommissionen har en självständig ställning och spelar en central roll. Dessa principer kommer vi att stödja också i framtiden. Samtidigt har också de bilaterala relationernas betydelse ökat. Det är viktigt att känna partnerna väl och att samarbeta aktivt.

Med tanke på unionens handlingskraft måste vi särskilt se till att unionen med sina 25 medlemsstater arbetar effektivt och helgjutet. Det mervärde som integrationen och utvidgningen har medfört motsvarar ännu inte EU:s internationella konkurrenskraft och politiska ställning. Ett av de viktigaste målen på kort sikt består i att stärka EU:s internationella roll. Säkerställandet av EU:s internationella handlingsförmåga och befästandet av EU:s globala roll kommer att betonas särskilt under Finlands period som ordförandeland nästa år.

Vi anser att Finland under sitt medlemskap har haft goda chanser att påverka de beslut som fattas i EU. Det faktum att vi har ett fungerande nationellt system för samordning av EU-frågor har i stor utsträckning bidragit till detta. I systemet deltar hela statsförvaltningen – regering, riksdag och president. Riksdagen deltar i den nationella beredningen av beslut som fattas i EU, och dess roll i EU-frågor är därför större än den roll som många andra länders folkrepresentationer spelar. Också arbetsmarknadsorganisationerna och medborgarorganisationerna medverkar i det omfattande beredningssystemet. Vårt system gör det möjligt för Finland att ha en grundligt beredd, samordnad och koherent ståndpunkt. Till följd av samordningssystemet har Finland en enhetlig politik.

Europeiska unionen är en unik skapelse vars starka sidor är dess karaktär av värdegemenskap, bredden hos de tillgängliga instrumenten och samarbetets djup. Unionens handlingskraft är avgörande för stabiliteten i Europa. Europeiska unionen är aldrig färdig, utan vi har alla mycket att göra också i fortsättningen. Det ligger i allas intresse att utveckla unionens verksamhet. I detta arbete behövs alla medlemsstaters och alla européers intensiva engagemang. Vi finländare lovar att dra vårt strå till stacken.