Tal av republikens president Tarja Halonen vid riksfesten i Ständerhuset 4.9.2004 till minnet av fortsättningskrigets slut

(med reservation för ändringar)

Högt ärade krigsveteraner,
Ärade åhörare,

I dag för sextio år sedan slutade fortsättningskriget, och en väg mot fred öppnades. Vapenstilleståndet med Sovjetunionen, Storbritannien och de övriga allierade var avgörande för vårt lands fortsatta självständighet. Finland besparades det öde som drabbade så gott som alla andra stater i Europa. Kriget svepte inte över hela landet, och Finland blev aldrig ockuperat. Trots att världskriget fortsatte kunde vi påbörja återuppbyggnaden och hålla fria riksdagsval redan i mars 1945. Allt skedde i demokratisk ordning enligt den grundlag som gällde då och ända fram till år 2000.

Finlands politiska ledning beslutade sensommaren 1944 att försöka nå fred. I detta syfte avgick president Ryti och marskalk Mannerheim utsågs till hans efterträdare. Då kunde ingen vara säker på utgången. Churchill, Roosevelt och Stalin hade vid Teherankonferensen i december 1943 diskuterat Europas och också Finlands öde. Man ifrågasatte inte vårt lands självständighet i sig, men det samförstånd som nåddes i Teheran lovade inte Finland någon särskilt lätt framtid. Den finska regeringens försök våren 1944 att lindra fredsvillkoren hade inte lett till resultat. Molotov hade kort svarat statsrådet Paasikivi, som framförde fredstrevaren, att vi får lov att finna oss i vår ställning som ett besegrat land.

När de västallierade i början av juni 1944 inledde sin många veckor långa landstigning i Normandiet, satte Sovjetunionen in en massiv storoffensiv mot Finland för att snabbt avgöra Finlands öde innan den egentliga attacken mot Berlin skulle börja.

Läget förändrades avsevärt i och med den finska avvärjningssegern i juni—juli. Avgörande var att röda armén stoppades i Tali-Ihantala. Även om fredsvillkoren ur finländsk synvinkel förblev oskäligt hårda ända till slutet, hade utgångspunkten för förhandlingarna förändrats på ett avgörande sätt. Finland bevarade inte bara sin yttre självständighet utan också sin nationella försvarsmakt och de övriga förutsättningarna för att kunna föra en självständig politik.

Denna bragd krävde stora uppoffringar, och för den står vårt land i evig tacksamhetsskuld till Er, ärade krigsveteraner!

Men uppoffringarna slutade inte här. Ännu återstod ett krig i Lappland för att driva ut de tyska trupperna, man skulle skaffa bostäder åt de evakuerade, överlåta Porkala och betala krigsskadestånd som kändes övermäktiga. Trots det började det ljusna vid horisonten, och återuppbyggnaden gav folket arbete. Målet var inte längre att återgå till det gamla, utan att skapa ett nytt, industrialiserat och rättvisare samhälle. I september 1944 var osäkerheten stor, men den framtidstro som så småningom segrade har fört oss långt.

I sina fredssträvanden satte den finska statsledningen som mål att bevara vårt lands självständighet och nå en neutral internationell position. Dessa mål förblev centrala för finländarna under de osäkra åren efter världskriget och under det kalla krig som därefter bröt ut.

Finland bevarade sin självständighet, men vapenstilleståndsavtalet kom på många sätt att begränsa landets handlingsfrihet långt in i framtiden. De största inskränkningarna hävdes när det fredsfördrag som undertecknades i Paris 1947 trädde i kraft. Då lämnade de allierades kontrollkommission, som i över tre år hade haft rätt att på olika sätt lägga sig i regeringens förehavanden, Finland. Det omedelbara målet var att förbättra relationerna till Sovjetunionen.

Innan läget normaliserades förutsatte Sovjetunionen ytterligare att det skulle ingås ett fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Finland upplevde detta krav som ett hot, i synnerhet som det kalla kriget just då höll på att bryta ut. Tack vare president Paasikivi fick VSB-pakten ändå en helt annan utformning än de VSB-pakter som ingicks med de ockuperade länderna i Östeuropa. Trots det satte den sin prägel på den finländska utrikespolitiken i över 40 år. Detta hindrade oss ändå inte från att självständigt utveckla vårt försvar eller bedriva en neutral utrikespolitik. Samtidigt bidrog paktens existens till att det växte fram ett mångsidigt samarbete mellan de två grannländerna. Detta samarbete kom också att ha en stor ekonomisk betydelse ända till slutet av 1980-talet.

Under ledning av president Kekkonen började Finland målmedvetet stärka sin internationella ställning. Vårt land deltog i synnerhet i det nordiska samarbetet och i Förenta Nationernas verksamhet. Värdskapet för KSSE på 1970-talet bidrog till att stärka respekten för vår ökande internationella aktivitet och skingra den återstående misstron visavi vår utrikespolitiska rörelsefrihet. Valet av Mauno Koivisto till president och den integration i det europeiska samarbetet som skedde under hans ledning befäste Finlands väg mot dess nuvarande internationella ställning. När det kalla krigets murar började falla i slutet av 1980-talet frigjorde vi finländare oss snabbt från återstoden av de efterkrigstida bördorna. De militära inskränkningarna från fredsfördraget i Paris upphävdes, i stället för VSB-pakten förhandlade man fram ett vanligt bilateralt samarbetsavtal med Ryssland, och Finland gick med i Europarådet och Europeiska unionen.

I dag bygger vi broar av samarbete, vi arbetar för säkerhet och välmående i vår egen världsdel på ett sätt som vi bara kunde drömma om för ett halvt sekel sedan. Detta har utgjort en god grund för min företrädare Martti Ahtisaari och mig och gjort det lättare för oss att fortsätta vårt aktiva deltagande i det internationella samarbetet.

Bästa åhörare,

På det hela taget är vårt lands sextio år långa väg från det besegrade land som Molotov beskrev till dagens Finland en riktig framgångshistoria. De farhågor som vi själva hade och de dystra utsikter som utländska observatörer målade upp slog aldrig in. I stället vände vi vår svåra situation till vår fördel. Vi försöker fortfarande se till att våra egna angelägenheter är i ordning, men vi känner också ansvar för vår gemensamma värld: vi deltar i arbetet för att göra Europa och resten av världen till en bättre plats att leva i. Det är säkerhetspolitik av idag.

Också Europa har under de gångna 60 åren blivit en bättre plats att leva på, trots regionala oroligheter. Världen som helhet har under dessa årtionden fått uppleva mycket framgång men också fattigdom, våld och krig där miljoner människoliv har gått förlorade.

Ökade kunskaper, teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt skulle genom samarbete kunna utplåna många av orsakerna till otrygghet. Men detta har ännu inte hänt, tvärtom: i vår globaliserade värld har den positiva utvecklingen ofta varit långsammare än vi hade önskat, och nya hot har uppkommit som medför otrygghet i hela världen.

Även om vi har varit med om en framgångshistoria, försätter globaliseringen även oss i en alldeles ny situation. Många av de grundvärden som rotat sig i vårt samhälle efter krigen blir utsatta för prövning.

Ibland tycks vi finländare ha svårt att tro att vårt eget kunnande och vårt sätt att leva verkligen är livskraftigt, trots att flera globaliseringsexperter, t.ex. spanjoren Manual Castells och finländaren Pekka Himanen, har vår modell som sin ledstjärna. Nyligen uppställde den kända amerikanska ekonomiska experten Jeffrey Sachs den nordiska samhällsmodellen som exempel för världens alla stater, stora som små, i 2000-talets krävande förhållanden. Han anser att de fem nordiska länderna hör till de främsta i världen enligt vilken social mätare som helst — nationalinkomst per capita, hälsa, demokrati, ekonomisk konkurrenskraft, miljömedvetenhet, ärlighet. Sachs listade särskilt tre områden som vi har stött vår utveckling på. Det första är utbildning, forskning och vetenskap. Det andra är en social trygghet som inte lämnar någon landsman utanför. Och det tredje är en livskraftig privat företagsamhet som har varit grogrund bl.a. för företag som Ericsson och Nokia. De nordiska länderna har inte byggt sina framgångar på naturresurser utan på medborgarnas kunnande.

Bästa åhörare,

Jag är övertygad om att vi också i detta läge måste förlita oss på samma framtidstro och ömsesidiga gemensamma ansvar som blev vår räddning för 60 år sedan. Vi har ett gott arv. Med finsk sisu och gemensamt ansvar för vi det vidare också till kommande generationer.