Tal av republiken Finlands president Tarja Halonen vid Nordiska ministerrådets jubileumsseminarium i Reykjavik 24.9.2004

30 ÅR AV NORDISKT JÄMSTÄLLDHETSSAMARBETE (1974-2004) Var är vi – vart är vi på väg?

Jämlikhet i allmänhet och jämställdhet mellan kvinnor och män i synnerhet får i alla de nordiska länderna högt betyg i internationella jämförelser. Varje land har fått arbeta hårt för att uppnå detta. Det nordiska samarbetet har långa anor. Jag är övertygad om att detta samarbete mellan likasinnade varit en alldeles speciell drivkraft för jämställdhetsarbetet.

De gångna trettio åren av samarbete ger oss en god anledning till fest: vi har uppnått resultat som vi har all orsak att glädja oss över, och de som utfört arbetet förtjänar vårt tack och vår respekt. Och eftersom vi nu alla samlats här, har vi också ett ypperligt tillfälle att inspirera varandra till förtröstan och mod att fortsätta arbetet.

Vårt arbete behövs verkligen. En del av de gamla problemen är fortfarande olösta och vår föränderliga värld har fört med sig en hel mängd nya utmaningar. Lyckligtvis är vi i dag lite klokare än förut. Vi har identifierat bristerna i jämställdheten och funnit nya lösningar. Kvinnorörelsen och kvinnoforskningen har på ett skarpsynt sätt också ifrågasatt den jämställdhet mellan könen som vi redan trodde var förverkligad. I jämställdhetsarbetet deltar också flera människor än tidigare, inte bara kvinnor utan också en del män. Våra nordiska lösningar intresserar också andra, både nära och fjärran. Under de år som gått har jämställdheten mellan könen fått allt större värde i samhället. Den har lyfts in i diskussionen om mänskliga rättigheter.

Marilyn Monroe sjöng på sin tid att "Diamonds are a girl's best friend". Jag tror nog ändå att det är det nordiska välfärdssamhället som är kvinnans bästa vän. Jämställdheten och välfärdssamhället har ett nära samband. Vårt välfärdssamhälle grundar sig på jämlikhet, men har samtidigt också sina rötter i speciellt kvinnornas strävan att skapa större välfärd för kvinnor och barn – men också för män. Socialskyddet har delat den enskilda individens och familjens ansvarsbörda i tider av motgångar, såsom vid sjukdom eller arbetslöshet. Socialskyddet utgör också en bro mellan generationerna exempelvis när det gäller ålderspensioner eller familjestöd. Pålitlig offentlig service - i synnerhet barndagvård och hälsosam skolmat - men också handikappstjänster och äldreomsorg, har gjort det möjligt för kvinnor att delta i arbetslivet. Sammanjämkningen av arbetslivet och familjelivet har framför allt underlättats genom bestämmelser om föräldraledighet.

Diskriminering i arbetslivet på grund av kön är förbjudet i lag. Fackföreningsrörelsen och arbetarskyddsmyndigheterna har effektiverat tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna. Domstolarna har börjat döma ut straff för brott mot lagen. EU:s princip om lika lön skapar en attitydförändring i rätt riktning.

Kvinnor har hög utbildningsnivå, och utbildningsnivån har blivit mångsidigare. Aldrig tidigare har det lagts fram så många doktorsavhandlingar skrivna av kvinnor. I alla de nordiska länderna kan kvinnor bli präster. Yrkesförbud som baserar sig på kön har i praktiken försvunnit. Andelen kvinnor som deltar i det politiska beslutsfattandet har ökat.

Av dessa orsaker väcker de nordiska länderna beundran i resten av Europa, och den övriga världen tar exempel av oss. Även om många av er säkert drog efter andan redan då jag hunnit halvvägs i min lista, hoppas jag att ni kompletterar den, för man måste kunna glädja sig åt sina framgångar. På så sätt orkar vi också gå vidare mot kommande utmaningar.

Det finns emellertid också områden där det knappast skett någon utveckling alls. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ser åtminstone i Finland ut att kvarstå lika seglivat oförändrade år efter år. I själva verket förefaller löneskillnaderna rentav att öka, bland annat för att en stor andel av de utbildade kvinnorna utför deltidsarbete eller har korttidsanställningar.

Arbetsmarknaden är fortfarande könssegregerad. Männen arbetar oftare inom den privata och kvinnorna inom den offentliga sektorn. Kvinnor arbetar fortfarande oftare inom vård- och serviceyrken, medan männen söker sig till industrin och tekniska yrken. De olika branscherna har olika lönenivå, vilket i sig förklarar en del av löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Undersökningarna visar att alla löneskillnader inte kan förklaras av segregationen, utan att skillnaderna ofta är könsbetingade.

Det finns inte många kvinnor på ledande poster inom näringslivet. En större andel kvinnor på ledande poster skulle tillföra näringslivet mer mångsidiga resurser och sannolikt öka konkurrenskraften. Det ekonomiska beslutsfattandet har också en nyckelroll när man beslutar om välfärdssamhällets och därmed jämställdhetens framtid i våra länder. Jag har för min egen del försökt uppmuntra kvinnor att bli företagare och att också sikta på ledande poster inom företagsvärlden. Många kvinnor upplever att det i dag är speciellt svårt att sammanjämka arbetsliv och familjeliv i dagens hektiska atmösfär.

* * *

Jämställdheten börjar i hemmet. Barnen behöver både mammor och pappor, kvinnor och män, i sin näromgivning. Också de vuxnas livskvalitet skulle förbättras om männen i större utsträckning än för närvarande skulle utnyttja rätten till föräldraledighet. Diskrimineringen av kvinnor skulle minska, om arbetsgivaren ansåg det vara lika sannolikt att män tar ut familjeledighet som att kvinnor gör det. Männen skulle ges bättre möjligheter att stärka sin roll inom familjen. Kostnaderna för familjeledighet och barn borde äntligen fördelas rättvis också mellan arbetsgivarna.

Ur familjernas synvinkel – åtminstone i Finland – förklaras pappornas ovillighet att utnyttja familjeledigheten förutom av negativa attityder också av att pappan oftast är den förälder som förtjänar mest i familjen. Å andra sidan medför dessa traditionella val att skillnaderna i makarnas inkomster ökar ännu mer.

Jag är övertygad om att dagens unga är beredda att ta på sig ett mer jämställt ansvar för sina barn, bara familjerna erbjuds tillräckliga ekonomiska förutsättningar för det. Den isländska modellen för faderskapsledighet är därför mycket intressant. Här på Island tar männen ut sin föräldraledighet, vilket säkert stärker pappornas engagemang. Det faktum att ledigheten är förbehållen papporna och att den reglerats så, att inkomstnivån inte sjunker under föräldraledigheten, tycks bidra till att den utnyttjas flitigt. Pappamånaderna blir allt populärare också hos oss andra.

Det är betecknande för attityderna i arbetslivet att småbarnspappor utför mycket övertidsarbete, trots att föräldrar till små barn enligt undersökningarna värderar den tid familjen tillbringar tillsammans väldigt högt. Många kvinnor utför troligen en mängd gratis övertidsarbete, eftersom de är tvungna att arbeta deltid och i korttidsanställningar.

* * *

Våldet mot kvinnor är inte heller i Finland ett nytt problem. Man medger att sådant våld förekommer, vilket också innebär ett första steg mot en förändring. I de första reformerna ingick en skärpning av strafflagstiftningen, utbildning av myndigheterna och verksamhet för att stöda offren. Det återstår dock mycket arbete, i synnerhet när det gäller att ändra på mansrollen. Egna verksamhetsgrupper för män, i vilka man fördömer bruket av våld och försöker finna nya medel att lösa konflikter och kontrollera det egna beteendet, har visat sig vara effektiva.

I Finland genomfördes 1998-2002 ett projekt för förebyggande av våld mot kvinnor och prostitution. Problemets omfattning kom som en överraskning för oss. Också WHO:s rapport visar att dödsorsaken i Finland exceptionellt ofta är våld. I vår land utarbetas nu ett omfattande, tvärsektoriellt nationellt program för minskande av våld, där jämställdhetsaspekten särskilt betonas.

Våld mot kvinnor måste tas på allvar och tillräckliga medel måste riktas till förebyggande åtgärder. Medborgarorganisationerna och den tredje sektorn är viktiga, men staten bär huvudansvaret. Jag är övertygad om att vi kommer att göra vårt bästa på detta område.

Kvinnohandeln är en del av våldet mot kvinnor. Handeln med kvinnor och prostitutionen har ändrat karaktär i och med människornas större rörlighet. Vi har samarbetat med de nordiska länderna, de baltiska länderna och de övriga länderna i våra närområden. Vi ordnade bland annat år 2002 en gemensam kampanj mot kvinnohandeln, en kampanj där åtta länder deltog. Genom samarbete har vi i de baltiska länderna lyckats skapa olika former av verksamhet som motarbetar kvinnohandel. Modellerna för samarbetet mellan de nordiska och de baltiska länderna tillämpas nu också i Barentsregionen. Det s.k. NB8-samarbetet mellan de nordiska och de baltiska länderna har gett goda resultat, och det är skäl att fortsätta detta samarbete.

Den brottslighet som riktar sig mot kvinnor kan också ses i ett vidare perspektiv. Jag går inte i detta sammanhang närmare in på kvinnors och barns ställning i krig och i väpnade konflikter, eftersom detta problem är så allvarligt att det borde behandlas separat. Sexuell exploatering och förtryck av kvinnor och barn förekommer redan i samhällets vardag. Kvinnohandel och prostitution är ett globalt fenomen.

När det gäller kvinnohandel är de nordiska länderna mottagarländer. Kvinnorna kommer huvudsakligen från Östeuropa, Balkan och Asien. Kvinnohandel bedrivs i stor skala och är en form av gränsöverskridande organiserad brottslighet som exploaterar och förtrycker hundratusentals kvinnor och barn årligen. Handeln med kvinnor omsätter bara i Europa närmare tvåhundra miljoner euro per år.

* * *

I och med globaliseringen har företeelser som är mycket negativa, och som till vissa delar rentav redan ansågs besegrade, åter dykt upp. Handeln med kvinnor och sexturismen har ökat som en följd av människornas större rörlighet, men fenomenet beror framför allt på den stora skillnaden i levnadsstandard, på kvinnornas svaga ställning och på ren fattigdom. Om livsvillkoren är dåliga i hemlandet, är det förståeligt att man lättare lockas in till och med i prostitution. Väldigt många kvinnor lockas till sexarbete under falska förespeglingar om ett bättre liv. Att hänvisa till rätten att själv bestämma över sitt sexualliv och rätten att fritt välja ett yrke som sexarbetare i samband med denna form av modern slavhandel är verkligen grymt.

För att man skall kunna förebygga prostitution och människohandel och hjälpa offren behövs mellanstatligt samarbete. De kvinnor som transporterats över gränserna för att verka som prostituerade behöver hjälp både i destinationslandet och i sitt eget hemland. Eftersom det ofta rör sig om organiserad brottslighet, måste man särskilt beakta om den prostituerade tryggt kan återvända till sitt hemland.

På internationell nivå har man vidtagit olika åtgärder för att bekämpa handeln med kvinnor. Kvinnors och barns rättigheter tas upp i Förenta Nationernas konvention mot transnationell organiserad brottslighet och ett tilläggsprotokoll om människohandel från 2000 samt i Internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner. Också Europeiska unionens rambeslut om bekämpande av människohandel förutsätter att medlemsstaterna förenhetligar sin lagstiftning.

Den viktigaste åtgärden i förebyggandet av kvinnohandeln är att gräns- och polismyndigheterna effektiverar sin verksamhet i syfte att identifiera problemet i ett tidigt skede, och att man ingriper i de kriminella strukturerna. I Sverige kriminaliserades köp av sexuella tjänster 1999. I Finland har köp av sexuella tjänster av minderåriga liksom handel med sexuella tjänster på allmän plats redan kriminaliserats, och det förs diskussioner om en ännu mera omfattande kriminalisering. Det nordiska samarbetet är viktigt i detta svåra arbete. Koppleriet och prostitutionen organiseras i allt högre grad av internationella kriminella organisationer, och verkligt effektiva metoder krävs för att motarbeta dem. Alla de nordiska länderna är anslutna till EU:s Schengensystem som innebär fri rörlighet, men Schengensystemet måste ändå också kunna förknippas med säkerhet.

En sida av sexhandeln är själva sexköpet. Kriminaliseringen av sexköp har att göra med vår uppfattning om människovärdig behandling och respekt samt om kvinnornas ställning i samhället. Internationella lagar och överenskommelser måste följas och vårt lands lagstiftning måste vara à jour med utvecklingen. Samhällets bas utgörs alltid av gemensamt överenskomna etiska koder om vad som är rätt och fel, gott och ont. Jag hoppas att det nordiska samhällets tradition av respekt för demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstaten skall visa sig stark.

* * *

Hela samhället vinner på att kvinnor och män har lika rättigheter och möjligheter att utnyttja sin potential och sina resurser fullt ut. Både kvinnorna och männen behövs för att kunna förverkliga jämställdheten och bryta de traditionella könsrollerna.

Jag önskar detta seminarium lycka och välgång.