Republikens presidents uttalande för anteckning i statsrådets protokoll vid presidentföredragningen den 14 maj 2010 – Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av Finlands grundlag

I samband med överlämnandet av regeringens proposition vill jag uttala följande för anteckning i protokollet:

Grundlagens ställning som utgångspunkt för den övriga lagstiftningen och hela samhällssystemet är en allmänt accepterad princip. Av denna anledning bör den ha ett så brett stöd som möjligt både i riksdagen och bland befolkningen i övrigt. Detta garanterar även en stabil samhällsutveckling.

Vid beredningen av den grundlagsreform som trädde i kraft år 2000 eftersträvades ett brett politiskt stöd för ändringarna. Ett av målen var att grundlagen skulle vara hållbar. Det har endast gått tio år sedan reformen infördes. Jag har varit den enda presidenten under denna grundlag. En längre tid och erfarenheter av flera presidenters ämbetsperioder skulle ge ett bättre perspektiv att bedöma ändringsbehoven.

Den beredning som nu har gjorts präglas av en brådska som inte härrör från grundlagen. Det har inte framkommit några sådana juridiska problem som inte kunde ha lösts genom sådan god samverkan som grundlagen förutsätter. Vid sidan av partiernas egna politiska målsättningar är det skäl att notera det intresse som befolkningen har för presidentvalet, presidentens verksamhet och systemet som helhet.

Enligt regeringens proposition kvarstår 93 § i grundlagen (behörighet i internationella frågor) i sin tidigare form. Enligt grundlagens 93 § 1 mom. leds Finlands utrikespolitik av republikens president i samverkan med statsrådet.

Genom den föreslagna ändringen av 58 § (presidentens sätt att fatta beslut) påverkas dock de möjligheter republikens president har att leda utrikespolitiken i själva verket avsevärt. Ledningen av utrikespolitiken förutsätter nära samverkan mellan presidenten och statsrådet. När den nuvarande grundlagen stiftades förutsattes att presidenten och statsrådet sköter om att de på ett lämpligt sätt och i tid håller varandra underrättade om frågor som är betydelsefulla för skötseln av utrikespolitiken (RP 1/1998 rd, s. 146/I).

Så har också i regel skett. Det är naturligtvis inte endast fråga om paragrafer, utan även om vilja. De ändringar som nu föreslås i grundlagen ställer ännu större krav på hur samverkan mellan republikens president och statsrådet sker. I den ingår också beredningen och formuleringen av ståndpunkter i fråga om Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. En bättre samverkan är fortsättningsvis ett bra mål, men de föreslagna ändringarna verkar inte förtydliga formerna för denna samverkan.

Även om det i motiveringen till ändringspropositionen kort hänvisas till samverkan mellan presidenten och statsrådet, behandlas detta närmast bara i samband med militära krishanteringsinsatser. Jag anser att den faktiska samverkan i praktiken ska dryftas i fråga om hela utrikes- och säkerhetspolitiken, och hellre i lagen än enbart i motiveringen.

Formuleringarna och motiveringarna i fråga om den i propositionen föreslagna 58 § (presidentens sätt att fatta beslut) och 66 § (statsministerns uppgifter) verkar inte heller till alla delar motsvara varandra. Formuleringen av det nya 2 mom. i 66 §, enligt vilket statsministern företräder Finland i verksamhet inom Europeiska unionen, bör motsvara motiveringen och bestämmelsen bör vara utformad så, att den inte i praktiken försämrar Finlands möjligheter att agera inom unionen eller i förhållande till tredjeländer.

Verkställigheten av grundlagens 93 § 1 mom. om ledningen av utrikespolitiken bör konsekvent tryggas. I annat fall kan de ändringar som föreslås i olika delar av grundlagen skada vår utrikespolitiks konsekvens och långsiktighet, som republikens president för sin del ska säkerställa.

Den föreliggande regeringspropositionen skulle basera sig på en bedömning av hur grundlagen, som trädde i kraft 2000, fungerar. Detta skulle även ha möjliggjort en mera omfattande granskning av hur de grundläggande rättigheterna för de människor som bor i Finland tillgodoses.

I praktiken har bedömningen av hur grundlagen fungerat koncentrerats till republikens presidents maktbefogenheter och särskilt ledningen av utrikespolitiken. Även de inskränkningar av presidentens maktbefogenheter som jag inte har tagit upp här är i praktiken ägnade att stärka regeringens, inte riksdagens, beslutanderätt.

Jag hoppas att riksdagen utöver parlamentarismens roll i en modern demokrati även grundligt överväger vilken betydelse rättsstaten och en god förvaltning har i detta avseende.

Samtidigt vill jag i tillämpliga delar hänvisa till det utlåtande om betänkandet från kommittén för en översyn av grundlagen som republikens presidents kansli den 8 mars 2010 gett till justitieministeriet, och även få det antecknat i protokollet.

Helsingfors den 14 maj 2010

Tarja Halonen
Republikens president