Republikens president Tarja Halonen vid Naisjuristit - Kvinnliga jurister ry:s 60-årsjubileumsseminarium i Helsingfors universitet 11.11.2005

Detta år har flera organisationer firat sitt 60-årsjubileum. Att många föreningar grundades snabbt efter de senaste krigen var ett tydligt tecken på medborgarsamhällets livskraft, människors andliga styrka och känsla av samhörighet med sikte på skötseln av gemensamma angelägenheter. Finland stod då i likhet med hela Europa inför en ny era och ett nytt liv.

Förändringens vindar och en möjlighet att påverka kände också de 32 kvinnliga jurister, som grundade Justitiaklubben, vilken under årens lopp utvecklades till föreningen Naisjuristit – Kvinnliga jurister, som i dag firar sitt jubileum. Detta skedde i själva verket rätt sent emedan det nästa år har förflutit hundra år sedan den första kvinnan avlade juridisk slutexamen i Finland. Efter Agnes Lundell var de årligen utexaminerade kvinnliga juristernas antal litet under flera årtionden. År 1945, då Justitiaklubben grundades, fick sex kvinnor sin examen vid Helsingfors universitets juridiska fakultet. Dagens unga kvinnor har gått över från minoritet till majoritet: i fjol fick nästan 450 jurister sin examen, av vilka över hälften var kvinnor.

Män och kvinnor etablerar sig inte jämnt på arbetsmarknaden. Detta syns även bland juristerna. En stor del av dem som avlagt juridisk examen arbetar i statens tjänst. För kvinnorna är staten en viktig arbetsgivare.

När man ser på situationen i dag är det svårt att tro att riksdagen, så gott som på dagen för åttio år sedan, i november 1925, behandlade regeringens proposition till lag om kvinnas behörighet till statstjänst. Lagen ansågs behövlig eftersom offentlig verksamhet enligt då rådande uppfattning var en manlig angelägenhet, även om gällande lagstiftning inte nekade kvinnor tillträde till statliga tjänster. Kvinnor hade ”utan hinder av sitt kön” genom dispensförfarande utnämnts till ordinarie tjänster. Dock hade dispens inte beviljats för domartjänster eller tjänster som var förenade med utövning av domaremakt.

Kvinnans behörighet för domarämbetet var en central tvistefråga under behandlingen av propositionen i riksdagen. Regeringen föreslog nämligen att kvinnor inte skulle vara behöriga för domartjänster i vilka ingick skyldighet att leda ordet vid offentliga rättegångar.

Riksdagledamot Miina Sillanpää kritiserade propositionen i fräna ordalag. Enligt henne ville man utestänga kvinnorna från domartjänsterna utifrån overkliga uppfattningar om kvinnans natur, känslighet, ringa omdömesförmåga och brist på logiskt tänkande.

Tyvärr kan jag inte påstå att de då rådande skeptiska attityderna helt dött ut. De ord Miina Sillanpää yttrade i riksdagen om att den allmänna opinionen behöver ändras i mycket innan kvinnan i Finland erkänns vara jämlik inte bara i teorin utan också i praktiken, håller i allra högsta grad streck ännu i dag trots att vårt land hör till världstoppen när det gäller jämställdhet mellan könen.

* * *

Men inte heller hos oss motsvarar kvinnornas andel av beslutsfattarna i samhället ännu kvinnornas andel av befolkningen, och den står inte på långt när i rätt proportion till kvinnornas utbildningsnivå och kompetens. Denna ojämlikhet är inte bara fel mot individen, den är också ett slöseri med våra nationella resurser. Det behövs effektiva åtgärder från myndigheterna och civilkurage och aktivitet från medborgarna för att rätta till detta missförhållande, som har rått länge men som ändå är synnerligen aktuellt.

Statsminister Matti Vanhanens regering antog för knappt ett år sedan ett jämställdhetsprogram vars mål är att öka antalet kvinnor inom det ekonomiska och politiska beslutsfattandet. Finlands framgångar baserar sig på att vi utnyttjar våra resurser effektivt inom alla samhällssektorer. Här ingår att kvinnor kan delta på lika grunder som män i samhälleligt och ekonomiskt beslutsfattande såväl inom politiken, den offentliga förvaltningen och den privata sektorn som i intresseorganisationer.

Inte heller har målet med lika lön för lika arbete uppfyllts. Vi ligger ännu lång från det att kvinnor får lika lön för samma arbete som män. De ogrundade löneskillnaderna mellan kvinnor och män är ett centralt jämställdhetsproblem i arbetslivet. De genomsnittliga skillnaderna i kvinnors och mäns löner har relativt sett länge hållits på samma nivå. I själva verket har skillnaderna i euro mätt t.o.m. ökat sedan slutet av 1990-talet. En del av löneskillnaderna kan förklaras med könssegregationen i arbetslivet, en del med andra faktorer medan en del inte kan förklaras.

Riksdagen godkände förra våren en totalrevidering av jämställdhetslagen. Förutom med hjälp av jämställdhetslagen strävar man hos oss till lika lön för lika arbete med hjälp av ett program för lika lön. För att uppnå målet arbetar man nu för första gången på trepartsbasis tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna. Dessa åtgärder är mycket viktiga med tanke på jämställdheten.

För att nå slutresultaten behövs också förändringar på individnivå. I situationer där det gäller att fatta beslut om rekrytering, utnämning och befordring kunde beslutsfattaren försäkra sig om att de båda könen behandlas lika genom ett litet tankeexperiment: vill personen att hans maka eller eget barn behandlas enligt de principer vilka nu ligger till grund för det beslut han står i beråd att fatta. Mången far har via sin dotter blivit en stark förkämpe för jämställdhet.

Bristen på jämlikhet mellan könen syns också på många andra sätt. Ett exempel på extrem ojämlikhet mellan könen är våldet mot kvinnor. I Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning ”Suomalaiset väkivallan uhreina 1980 – 2003”, som publicerades i augusti i år, görs en omfattande utredning av våldet i samhället med hjälp av en befolkningsundersökning.

Undersökningen är synnerligen intressant och ger orsak till allvarliga överväganden. Enligt undersökningen ser det ut som om familjevåldet mot kvinnor minskat under de senaste decennierna. Särskilt familjevåld som leder till fysisk skada verkar ha minskat. Detta vore ett fint framsteg.

Ändå har utvecklingen kanske inte varit så entydigt positiv som det första intrycket ger vid handen. Forskarna har dryftat orsakerna till den eventuella förändringen. De frågar om de finska männen har minskat på sitt våldsamma beteende under ett par decennier. Har familjelivet förändrats så, att det inte förekommer lika mycket konflikter som tidigare? Eller har strukturerna i människors vardagsliv utvecklats så att det ges färre tillfällen till familjevåld eftersom allt fler finländare bor ensamma, varvid det är möjligt att denna förändring är en förklaring till det minskade familjevåldet?

Forskarna drar slutsatsen att mäns våldsamma beteende mot kvinnor inte har minskat i någon särskilt betydande grad. Finländska kvinnor möter fortfarande i vardagen män som slår och misshandlar dem. En del kvinnor sällskapar eller bor med en sådan man, men allt färre kvinnor gifter sig eller bildar familj med en våldsam man; och allt fler kvinnor väljer att inte stanna kvar i en sådan människorelation.

Förr menade man att kvinnans plats var mellan knytnäven och spisen. I dag strävar allt fler kvinnor efter att undvika våld i en parrelation genom självständiga lösningar. Emellertid tycks kvinnorna inte helt kunna komma undan våldet genom mera självständiga livsval. Enligt ovan nämnda undersökning har nämligen våldet mot kvinnor flyttat från hemmen till arbetsplatserna. Arbetsplatsvåld har under de senaste 20 åren blivit den allmännaste formen av våld kvinnor råkar ut för.

Arbetslivet är uttryckligen ett centralt område när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Förutom att man inte nått framsteg i fråga om jämlik lön ser det ut att finnas även andra allvarliga hot mot jämställdheten i arbetslivet. Våldet mot kvinnor har i internationella människorättsdokument och i statsminister Matti Vanhanens regeringsprogram erkänts som ett jämställdhetsproblem mellan könen. Dessa tillsammans ger orsak att förvänta sig att man i det nationella programmet för minskande av våld inkluderar klara mål och konkreta åtgärdsförslag för minskande av våld mot kvinnor.

Jag tror själv att vi också annars med alla medel måste sträva efter att lösa konflikter mellan människor utan användande av våld. Detta skulle bidra både till att minska våldet mot kvinnor och hindra att flickor och kvinnor tar till sådana kraftmedel som män traditionellt har använt.

En annan form av brottslighet, som kräver aktiva åtgärder för att jämställdheten mellan könen och de mänskliga rättigheterna skall förverkligas, är människohandeln. Den europeiska integrationen och öppnandet av de östeuropeiska gränserna samt mycket stora ekonomiska skillnader mellan länderna har möjliggjort en blomstrande och ekonomiskt synnerligen lönsam organiserad internationell brottslighet, vars huvudsakliga offer är barn och kvinnor.

De finska myndigheternas verksamhet och vår lagstiftning har kritiserats. Vi har förnyat vår strafflag så att den bättre än tidigare svarar mot internationella förpliktelser. Också myndigheterna har höjt sin beredskap att bekämpa människohandeln. Men av olika skäl finns det i dag fler prostituerade än tidigare som arbetar på den organiserade brottslighetens villkor i vårt land. Dessutom rör sig offer för kvinnohandel genom vårt land till andra länder. Vi har ett särskilt ansvar när det gäller att bekämpa denna brottslighet och därför måsta man ingripa i människohandel och prostitution med effektiva medel. De straffrättsliga medlen är nödvändiga, men inte de enda eller tillräckliga.

Statsrådet godkände i augusti i år ett handlingsprogram för bekämpning av människohandel, i vilket man för första gången föreslår heltäckande åtgärder i Finland mot människohandel. Den centrala utgångspunkten i handlingsprogrammet, som uppgjorts ur människorättssynvinkel, är en snabb identifiering av och hjälp till offren.

Det är inte lätt att identifiera människohandeln. Offren som är objekt för handeln vet inte nödvändigtvis då resan inleds att de måste prostituera sig eller hamnar i arbete som kan liknas vid slavarbete. Offren för människohandel bör erbjudas hjälp utifrån individuella behov. Fortfarande har vi också bristfälliga kunskaper om människohandel som riktar sig till Finland samt om organiserad prostitution och organiserat koppleri som utövas i vårt land.

Jag tror att mången av oss kände sig kränkt och misstänkte att det var fråga om ett misstag när vårt land nämndes i internationella rapporter. Bekämpning av människohandel och prostitution förutsätter ett fungerande internationellt samarbete myndigheter och andra aktörer emellan. Bekämpningsarbetet och hjälpandet av offren försvåras av olika faktorer, av vilka en är att det inte alltid är klart om det är fråga om illegal inresa eller människohandel. Man hjälper inte heller nödvändigtvis ett offer för människohandel genom att omgående sända hem personen i fråga.

I nyckelställning när det gäller att bekämpa denna typ av brottslighet är åtgärder genom vilka man minskar riskerna att bli offer i avreseländerna och genom vilka man minskar efterfrågan i målländerna. Det har, måhända, varit förvånande att det i ett nordiskt välfärdssamhälle som strävar efter jämställdhet finns så stor efterfrågan på betalda sextjänster. Dagens situation avspeglar på sitt sätt hur lång väg vi ännu har till jämställdhet mellan könen. Vi måste alltså försöka påverka attityder och göra det klart att det finska samhället fördömer sexuellt utnyttjande av människor.

* * *

Jag är ledsen om jag förstört någon av de närvarandes feststämning då jag uppehållit mig så mycket vid de utmaningar som ännu står i vägen för jämställdheten mellan könen. Detta var inte min avsikt, ty det finns även orsak till glädje och även lite stolthet över de framsteg som nåtts såväl i vårt land som ute i världen.

Naisjuristit – Kvinnliga Jurister är ett starkt exempel på kvinnliga nätverk. Formerna för och målen med nätverken har förändrats med tiden. Det innebär att kvinnoorganisationerna måste hålla sig ajour för att kunna möta de behov och utmaningar som är verklighet för dagens kvinnor.

Föreningens syfte är att främja kvinnliga juristers samarbete, kompetensutveckling och ekonomiska intressebevakning och en förbättring av kvinnors jämställdhet och ställning i samhället. Dessa mål är högst aktuella också detta jubileumsår.

Jag vill dock påminna om att förväntningarna på dagens unga kvinnliga jurister, då de nu har blivit i majoritet från att ha varit i minoritet, är mycket större. Jag tror att det att juristkåren nu har en mer balanserad könsstruktur även skapar möjligheter att förnya bilden av juristen i allmänhet. Detta kan stärka uppkomsten av en ny juristgeneration och en ny juridik. Den globala världen behöver en jordemoder som hjälper till att föda fram ett förbund mellan en rättsstat med känsla för verkligheten och ett internationellt samfund till försvar för människan och naturen.

Jag önskar föreningen all lycka och dess förtroendevalda ledning och alla medlemmar framgång i skötseln av våra gemensamma frågor.