Tal av republikens president Tarja Halonen vid Lovisa Fredsforum i Lovisa den 3.8.2003

Bästa deltagare i Lovisa Fredsforum,

på Hiroshimadagen den 6 augusti samlas vi igen såväl i Finland som runtom i världen för att hedra minnet av offren för bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Människor på olika håll i världen vädjar om fred och en kärnvapenfri värld där massförstörelsevapen inte används. Tragedin får inte upprepas. På den punkten är även alla vi här i Lovisa överens.

Vårt mål är en mera demokratisk, mera jämlik värld i fred. Vi måste ta itu med både orsakerna till konflikter som uppkommer och sätten att lösa problem.

Konfliktanalys är dagens nyckelord i den internationella politiken. De bakomliggande orsakerna till konflikter är ofta fattigdom, en orättvis fördelning av resurser eller oenighet om användningen av naturtillgångar. För att uppnå en socialt, ekonomiskt och ekologiskt jämlikare värld måste vi utifrån våra egna resurser alla bära vårt gemensamma ansvar. Det är moraliskt rätt och ökar möjligheten till fred.

En annan allt vanligare orsak till användning av vapen är otrygghet eller en känsla av otrygghet. Denna fara verkar av tradition drabba lika väl starka som svaga stater och samhällen. De nya hoten utgörs inte längre av krig i traditionell bemärkelse och enligt militära experter bemästras de inte heller med vanliga metoder. Det finns således utrymme för och behov av ett nytt säkerhetspolitiskt tänkesätt.

Världen har krympt. Världen är vår och vi är i världen. En aktiv internationalism och samarbete utgör inga hot. Internationalismen bör i första hand ses som en möjlighet att påverka världen och den globala miljö som vi ohjälpligen utgör en del av.

Nya fenomen och frågan om livskompetens i en föränderlig värld är svåra saker. Trossamfunden och samarbetet mellan dem har en viktig roll när det gäller att skapa fred. Religionerna är ett sätt för människor att gestalta världen och livets mening. Religion kopplas ofta ihop med kriser och läggs också ofta medvetet till grund för extrema förhållningssätt. I det nuvarande världsläget skulle det vara viktigt för freden och tolenransen att samarbetet över gränserna mellan olika trossamfund stärktes. Det finns uppmuntrande exempel på ett sådant samarbete även i vårt eget land.

Det är en utmaning för fredsrörelsen att se framtidsutvecklingen över en lång period, betrakta jorden som en helhet och föreslå alternativa handlingssätt samt påminna om vikten av att konflikter förebyggs och om hur man kan skapa en stabilitet som inte grundar sig på skrämselmetoder eller utnyttjande av andra.

Fredsarbetet är också en konkret verksamhet här och nu: det handlar framför allt om fredsfostran, att påverka attityder och värderingar. Kulturen har också en viktig roll i arbetet, vilket är något vi även har fått erfara på fredsforumet under årens lopp.

Fredsrörelsen har en viktig uppgift i att få människor att hoppas och tro att en förändring är möjlig. Utan tro på en förändring tynar verksamheten bort. Fredsrörelsen måste själv - i enlighet med sitt tänkesätt – nu vara aktivare än någonsin även globalt. Om fredsrörelsen lyckas minska medborgarnas rädsla och misstänksamhet gentemot sådant som är annorlunda och få oss att öppna ögonen för det internationella samarbetets möjligheter har rörelsen gjort mänskligheten en stor tjänst.

***

Också vi finländare minns krigets fasor även om ett halvt sekel har förflutit sedan andra världskriget. Våra krigserfarenheter har överförts från generation till generation och bidragit till att lägga grunden för medborgaropinionen samt den politiska verksamheten för fred och stabilitet. Finland har arbetat aktivt för fred på många olika sätt och vid många internationella forum. Det skulle inte ha varit möjligt utan ett starkt stöd från medborgaropinionen.

De finska fredsbevararna och biståndsarbetarna har ett gott rykte utomlands. De utbildas till att arbeta med fredsbevarande verksamhet, konflikthantering och bistånd tillsammans med den lokala befolkningen. De utbildas till att vara medmänniskor.

Då det handlar om konflikter och återuppbyggnad måste man kunna möta människor som har förlorat sina hem och vars hela livsmiljö har slagits i spillror.

Inom den europeiska unionen har Finland aktivt verkat för civilkrishantering. Nu då planerna håller på att förverkligas och utbildning på området inleds inom unionen, kan fredsrörelsen göra sin egen insats för utvecklandet av civilkrishanteringen.

Finland har som militärt alliansfri stat kunnat fungera som medlare i konfliktsituationer som krävt regional kännedom utan att på något sätt vara part i konflikten. Trovärdigheten hos en person som väljs för en sådan uppgift förutsätter således såväl en egen individuell förmåga som ett långsiktigt och konsekvent utrikespolitiskt arbete av bakgrundskrafterna.

Det senaste exemplet på förtroendet för finländare är FN:s generalsekretare Kofi Annas beslut att utse statsrådet Harri Holkeri till sin särskilde representant i Kosovo. Holkeris uppgift som chef för FN:s interimsförvaltning UNMIK kan också ses som en del av den fredsbevarande verksamhet och de insatser för stabilitet och återuppbyggnad på hela Västra Balkan som Finland har förbundit sig till under flera år.

***

Krigens karaktär har förändrats, men våldet och de våldsamma konflikterna har inte minskat utan tvärtom ökat.

Under historiens gång har nationalstaterna spelat en central roll som parter i krig, men också som fredsstiftare. I dag börjar väpnade konflikter ofta som interna konflikter, som lätt sprider sig till ett vidare område. Majoriteten av krigsoffren är ofta civila.

Fredsrörelsens styrka ligger i att den tänkte globalt redan i det skedet när många andra nätt och jämt börjat bli medvetna om globaliseringen. Senare var det i synnerhet miljöproblemen som fick människor överallt i världen att förstå att världen är en helhet, på gott och ont. Vi är beroende av varandra, oberoende av vilket hörn av världen vi är bosatta i. Medborgarorganisationerna har förenat sina krafter över gränserna. I dag är också ekonomin i allt högre grad globaliserad. Det ökade ekonomiska välståndet har inte lett till en jämn fördelning, varken nationellt eller internationellt. Kraven på ett humanare system som bättre tar hänsyn till människan och naturen i hela världen har ökat. För att uppnå en stabil och hållbar utveckling har man fått till stånd viktiga internationella överenskommelser, men det finns ännu mycket att göra.

I en värld som håller på att globaliseras finns många aktörer och fenomena som inte alltid kan kontrolleras av nationalstaterna eller som inte står enbart under deras inflytande.

Det är precis lika viktigt att stärka de internationella demokratiska institutionerna som demokratiseringsprocessen i nationalstaterna var en gång i tiden. Endast genom att stärka den globala demokratin kan vi trygga en jämlikare, rättvisare och stabilare värld.

Vi behöver ett starkt internationellt samarbete med gemensamma organ och en gemensam politik och värdegrund där vi kan skapa spelregler och ingripa vid brott mot de gemensamma normerna och reglerna. Grundandet av den internationella brottsdomstolen var ett viktigt steg för att man objektivt skall kunna utreda sådana brott mot de mänskliga rättigheterna som har begåtts under krig och döma de skyldiga.

Den absolut viktigaste och mest universella institutionen inom det internationella samfundet är Förenta Nationerna. Att stöda och stärka FN är i dag viktigare än någonsin. Fred måste dock byggas upp även regionalt och lokalt. Dagens största utmaningar möter oss i Afrika, Mellanöstern och södra Asien.

Europa och européerna kan ställa sina egna erfarenheter till förfogande. Två världskrig började i Europa, men nu har såren läkts och det kalla krigets murar rivits och lämnat väg för samarbete och integration.

KSSE och dess efterträdare OSSE, Europarådet och Europeiska Unionen erbjuder tillsammans med flera andra samarbetsforum en modell för hur man efter sekler av fientligheter kan inleda ett dagligt samarbete.

Det finns utmärkta exempel på modeller för konfliktlösning även på annat håll. Liksom det är viktigt att hjälpa och att dokumentera framgångar och misstag på Balkan är det viktigt att se samma processer på annat håll i världen. Latinamerika har under de senaste decennierna genomgått en djup samhällelig omvälvning. I många länder är det nu möjligt att bygga upp samhället på demokratisk väg efter årtionden av våldsamheter. Den historiska fredliga övergången från rasdiskriminering till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Sydafrika inger likaså hopp och framstår som ett levande exempel för det konfliktdrabbade Afrika.

Att upprätthålla och stärka denna tro är fredsrörelsens främsta uppgift.