Tal av Republikens President Tarja Halonen vid den uppföljande konferensen "Johannesburg + 1" i Ständerhuset den 17 september 2003

Genomförandet av åtagandena från Johannesburg

Vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg för ett drygt år sedan den 4 september 2002 avgav vi en gemensam politisk förklaring och godkände ett handlingsprogram för hållbar utveckling. I denna politiska förklaring uppställer vi höga mål för vårt samarbete. Enligt förklaringen är vårt gemensamma mål att rädda vår planet och i detta syfte förbinder vi oss att tillsammans verka för att främja mänsklig utveckling och sträva efter att uppnå globalt välstånd och global fred.

I förklaringen betonas vidare att de ekonomiska, sociala och ekologiska målen inte kan skiljas åt eller rangordnas ifall målet är en hållbar utveckling. Ansvaret för att dessa mål uppnås fördelar sig på alla nivåer: lokalt, nationellt, regionalt och globalt.

Dessa högtidliga linjedragningar grundar sig på en konkret uppmaning: dags att handla! ("Making It Happen"). Denna uppmaning gäller oss alla: vi hoppas att de internationella organisationerna, regeringarna, näringslivet, det vetenskapliga samfundet, konsumenterna, medborgarorganisationerna och de enskilda medborgarna nu sluter upp kring detta tema!

De viktigaste av de utmaningar för en global hållbar utveckling som togs upp under mötet i Johannesburg var utrotandet av fattigdomen, tryggandet av naturresurserna för kommande generationer samt främjandet av en hållbar produktion och konsumtion. På så sätt kompletterades målen i den millenniedeklaration vi antog för ett par år sedan så, att målen i fråga om utrotandet av fattigdomen och en förändring av produktionen och konsumtionen stöder varandra. Att fattigdomen inte är miljövänlig är uppenbart.

Det kanske mest betydande nya beslut som fattades i Johannesburg var att man utarbetade ett tioårigt FN-program som syftar till att förändra produktions- och konsumtionsmönstren. Om vi inte är beredda att anpassa vår produktion och vår konsumtion så att de hålls inom gränserna för en hållbar hushållning med naturresurserna kan vi inte heller på ett trovärdigt sätt tala om utrotande av fattigdomen. Vi måste verka för en skälig levnadsstandard även för de fattiga i världen.

****

Regeringarna har ett centralt ansvar när det gäller att främja en hållbar utveckling. Den finska regeringens engagemang i denna sak framgår av att främjandet av en hållbar utveckling går som en röd tråd genom hela regeringsprogrammet. Även i vår utrikes- och säkerhetspolitik är detta ett mål.

I de övriga kapitlen i regeringsprogrammet definieras i samma anda åtgärder som ingår i det handlingsprogram som utarbetades i Johannesburg. Särskilt viktiga åtgärder är åtagandena att öka det offentliga biståndet och inleda beredningen av ett nationellt program som syftar till att förändra produktions- och konsumtionsmönstren.

Regeringens roll i varje land är central, men det är även parlamentets. En god förvaltning behövs för verkställandet av goda politiska beslut. Vikten av att rättsstatsprincipen iakttas har som en följd av globaliseringen ökat. I arbetet för att främja en hållbar utveckling behövs alla det demokratiska samhällets aktörer.

***

Det är möjligt att förändra produktionen och konsumtionen. Vi har redan goda erfarenheter av detta i Finland. Utsläppen i luften och i vattendragen har i Finland under de senaste tjugo åren minskat. Vi har lyckats stabilisera nivån då det gäller utsläpp av klimatgaser till nästan 1990 års nivå samtidigt som vår produktion ökat och samhällsekonomin stärkts. Genom att vi använt renare och mer effektiva produktionsmetoder har vi lyckats med att åtminstone till en del skilja den ekonomiska tillväxten från de skadliga miljökonsekvenser den har.

Finland har också i många internationella jämförelser fått höga betyg både när det gällt ekonomi, miljövård och utbildning och frånvaron av korruption inom förvaltningen. I fråga om ekonomisk konkurrenskraft och miljöindikatorer som gäller hållbar utveckling ligger Finland på topplats.

Vi måste seriöst gå in för att anta den utmaning som formulerades i Johannesburg och enligt vilken industriländerna måste ta ledningen och föregå med gott exempel när det gäller att förändra produktions- och konsumtionsmönstren. Detta erbjuder oss också en fast grund för främjandet av det internationella samarbetet.

EU måste i det kommande arbetet ta på sig en ledande roll bland industriländerna. Unionen kan genom aktivt arbete verka som en vägvisare, och den måste vara aktiv även på det globala planet. En hållbar utveckling bör vara den grundläggande principen i EU:s förbindelser med tredje länder och områden.

Den kommande utvidgningen utgör en utmaning och en möjlighet för EU att främja en hållbar utveckling i vår egen världsdel och i våra grannländer. De blivande medlemsländerna förväntar sig för sina medborgares del ett bättre liv både i ekonomiskt och socialt hänseende, men också när det gäller miljön. Detta är särskilt angeläget här i Östersjöområdet. Alla kuststaterna bär ansvar för Östersjöns dåliga tillstånd, och alla länder har anledning att förbättra sina ansträngningar när det gäller att skydda detta hav. Jag tror att Estlands, Lettlands, Litauens och Polens medlemskap i EU kommer att ge oss ännu bättre förutsättningar att skydda vår kära Östersjö.

Ett genuint åtagande om att främja en hållbar utveckling är en nyckelfråga. När industriländerna axlar sitt eget ansvar kan utvecklingsländerna – med industriländernas stöd - följa deras exempel. Transport av giftigt avfall eller överflyttande av förorenande industri till utvecklingsländerna i hopp om kortsiktiga ekonomiska vinster är förkastligt, och tjänar inte heller industriländernas intressen. Jag är övertygad om att man även i utvecklingsländerna genom gemensamma åtaganden kan få till stånd ekonomisk tillväxt utan att dessa länders naturresurser utarmas och miljön tar skada.

***

Jag har själv under de senaste 18 månaderna lärt mig mycket om betydelsen av en gemensam vilja och ett gemensamt ansvar. I Världskommissionen för den sociala dimensionen av globaliseringen, som tillsatts av den internationella arbetsorganisationen ILO, och vars ordförandeskap jag delar med Tanzanias president Benjamin Mkapa, har vi fört många diskussioner om hur utvecklingsländerna i högre grad än för närvarande kunde ha nytta av globaliseringen. Vår gemensamma uppfattning är att globaliseringen i sin nuvarande form varken är etiskt godtagbar eller står på en i politiskt hänseende hållbar grund.

En central utmaning i strävan att uppnå en mer rättvis globalisering är samverkan mellan nationella och internationella åtgärder. Även i en globaliserad värld är det de nationella regeringarna som i första hand ansvarar för sina medborgares välfärd. Centrala principer för skötseln av denna uppgift är respekt för demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Det är dock sant att ett internationellt system som är orättvist kan försvåra de nationella regeringarnas förmåga att sköta sin uppgift. Internationella regler som bara skenbart är lika för alla garanterar inte alltid en "jämn spelplan", för att inte tala om ett rättvist resultat.

I arbetet inom vår kommission har som ett exempel på sådana regler tagits upp internationella handelsavtal, i vilka industriländernas intressen beaktas bättre än utvecklingsländernas. Detta förhållande togs särskilt upp vid den nyss avslutade WTO-konferensen i Cancún, där många utvecklingsländer motsatte sig förslaget att utvidga handelsavtalen till att omfatta regler om exempelvis konkurrens och investeringar.

Frihandel är inte detsamma som rättvis handel. Även i det handlingsprogram som lades fram i Johannesburg fästes uppmärksamhet vid reglerna för den internationella handeln. Enligt handlingsprogrammet skall vi sträva efter att gradvis slopa sådana stöd som hämmar en hållbar utveckling och som utgör ett hinder för utvecklingsländernas tillträde till marknaden.

Enligt en bedömning som Världsbanken gjort skulle en ökning med en procent av utvecklingsländernas andel av världshandeln öka dessa länders inkomster med ca 70 miljarder dollar. Detta är mer än värdet av det totala årliga utvecklingssamarbetet och visar hur viktig en revidering av handelns strukturer är med tanke på den internationella utvecklingen.

****

Avslutningsvis vill jag särskilt rikta mig till de finländska deltagarna i denna konferens. Finland är ett bra land att leva i. Vår uppgift är att se till att Finland förblir ett sådant land. Den uppmaning till handling som uttalades i Johannesburg är en sporre för oss alla. Det förberedande arbete Finland utförde inför och i samband med mötet i Johannesburg baserade sig på ett sektoröverskridande deltagande. Sida vid sida arbetade representanter såväl för näringslivet som för olika organisationer. Jag hoppas att detta goda samarbete och ansvarsfördelningar av detta slag ökar i framtiden.