Republikens president Tarja Halonens tal vid riksdagens jo-institutions 85-årsseminarium 8.2.2005

Skyddandet av de mänskliga rättigheterna i en allt mer globaliserad värld

Vår allt mer globaliserade värld är en utmaning och samtidigt en möjlighet för förverkligande av de mänskliga rättigheterna. Umgänget människor emellan förutsätter att man åtminstone i viss mån följer gemensamma beteendenormer. Det internationella umgänget kräver ett ännu starkare förtroende, eftersom människorna inte har en gemensam kultur som bas för sina beteendenormer. Inom den internationella handeln och diplomatin inleddes denna växelverkan genom att man enades om regler för endast den egna verksamhetssektorn. Snart insåg man att detta inte räcker.

I och med globaliseringen har detta behov av gemensamma regler och beteendenormer ökat i snabb takt. Dagens människor reser mycket till olika länder, och det blir allt vanligare att vi bosätter oss utomlands för en kortare eller en längre tid. Vidare har det uppstått multinationella organisationer, multinationella företag etc. Jag har tyckt mig märka att det allt oftare på olika håll framförs önskemål om förutsägbara, på sätt och vis gemensamma beteendenormer.

Å andra sidan ökar också kraven på individens rätt att bete sig som hon vill, oberoende av den mänskliga gemenskapens allmänna normer. Gemenskapen har blivit mångkulturell, och därför har behovet av att finna kärnan i det korrekta beteendet blivit allt mer angeläget.

Kraven på förutsägbarhet, ett korrekt beteende och ett jämlikt bemötande banar väg för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat samt god förvaltning. Det internationella umgänget utvecklar också medvetenheten, vilket i sin tur stärker människans krav i fråga om de egna rättigheterna.

Globaliseringsutvecklingen erbjuder betydande nya möjligheter för främjande av de mänskliga rättigheterna i globalt perspektiv. I och med att informationsförmedlingen har blivit global är det omöjligt att hålla fast vid de uppfattningar från feodalismens tidevarv som innebar att individen skulle underkasta sig den absoluta makten, oberoende av om den var jordisk eller andlig till sin karaktär. Trots att denna process har pågått under endast några generationer, är raserandet av diktaturer och andra varianter av auktoritär maktutövning en process som inte kan hejdas.

En av globaliseringens stora frågeställningar handlar också om staternas ställning. Den traditionella uppfattningen, enligt vilken världen består av stater som genom internationella fördrag eller sitt eget faktiska agerande beslutar om innehållet i den internationella rätten, täcker inte längre problematiken i dess helhet.

De multinationella storföretagen och internationella finansiella instituten kan numera vara nästan lika viktiga internationella aktörer som de enskilda staterna. Globaliseringen har inneburit att de inhemska företagen inte längre gynnas som förut, dvs. att protektionismen har minskat. Detta har i många sammanhang lett till en förbättrad situation för konsumenternas del. Men å andra sidan kan viljan att till vilket pris som helst locka investeringar till ett land leda till att arbets-, skatte- och miljölagstiftningen omprövas på ett sätt som kan innebära risker för arbetstagarna, invånarna och miljön.

Globaliseringen har försvagat nationalstaternas möjligheter att utöva tillsyn över företagen. Företagen kan röra sig snabbt från ett land till ett annat, och i praktiken gör de det också. För att inte tala om de blixtsnabba beslut inom den internationella finansvärlden som kan ha oerhört stor betydelse inte bara för enskilda människor och företag, utan också för hela stater – det framgick tydligt i fråga om t.ex. fallet Argentina.

De internationella finansiella instituten kan ha en liknande inverkan när de t.ex. ställer specialvillkor gällande legislativa och politiska avgöranden i länder som skall få finansiering.

Det finns olika sätt att lösa dessa problem. Nationalstaterna måste stödjas till att också i krissituationer respektera de mänskliga rättigheterna. Vi kan hjälpa stater att bygga sin ekonomi så att den tål olika risker. Detta är en viktig uppgift, och mycket återstår att göra. Som stöd för nationalstaterna behövs också regionalt och globalt samarbete.

Den internationella arbetsorganisationens (ILO:s) världskommission för globaliseringens sociala dimension var ett försök att dryfta samma frågor tvärvetenskapligt och över förvaltningsgränserna. Jag rekommenderar att ni tar del av kommissionens slutrapport, som FN:s generalförsamling i december genom ett enhälligt ställningstagande beslöt foga till de dokument som är avsedda att uppfylla målen i FN:s millenniemöte.

Förenta nationerna är ett mellanstatligt organ. Konventionerna om de mänskliga rättigheterna är i egenskap av internationella konventioner åtminstone tills vidare mellanstatliga konventioner. Därför har de internationella övervakningssystemen gällande dem, och ofta också själva bestämmelserna om mänskliga rättigheter, skrivits så att de hänför sig till stater. I framtiden kan situationen förändras också på nivån för människorättskonventioner – detta indikerar bl.a. det ökande stödet för att Europeiska unionen, vid sidan av stater, skall bli part i den europeiska människorättskonventionen.

I situationer där de mänskliga rättigheterna har kränkts är det viktigt att utreda om staten i fråga genom sina åtgärder hade kunnat förhindra kränkningarna, och om staten därför kan anses bära ansvaret för att kränkningarna skett. Vid sidan av denna analys bör man dock diskutera dels vilket ansvar företagen och de övriga icke-statliga aktörerna för sin del har när det gäller de mänskliga rättigheterna, dels vilka mekanismer aktörerna kan tillämpa för att axla detta ansvar. Jag har en stark känsla av att vi återkommer till detta tema under dagens seminarium.

Också näringslivet har signalerat ett stort intresse för det här temat. Den s.k. Global Compact-diskussionen baserar sig på tanken att de internationella storföretagen frivilligt skall ta ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i deras verksamhet. I bästa fall kan de multinationella företagen således agera som föregångare när det gäller modern arbetslagstiftning, miljörätt och givetvis också frågor med anknytning till de traditionella mänskliga rättigheterna. Internationella Handelskammaren, ICC, främjar projektet inom ramen för Global Compact och många internationella företag, bl.a. Nokia, ABB och Nestlé, har förbundit sig att tillämpa den princip som projektet arbetar för.

Men precis som när det gäller nationell reglering eliminerar ett frivilligt och riktigt beteende tyvärr inte heller inom den internationella rätten behovet av normerande regelverk. Om uppmärksamheten fokuseras på icke-statliga aktörer på internationell nivå, inverkar detta också på den begreppsmässiga substansen i de mänskliga rättigheterna.

Låt oss ta ett exempel. Numera betraktas extrem fattigdom i sig som en kränkning av de mänskliga rättigheterna, och detta leder till att de aktörer som bär ansvaret för kränkningen och avhjälpandet av situationen utpekas.

Den som inte är jurist tycker säkert att det finns exempel på situationer där en dylik kränkning av de mänskliga rättigheterna inte alltid orsakas av endast landet i fråga, utan av andra aktörer. Extrem fattigdom sedd som en kränkning av de mänskliga rättigheterna visar att de icke-statliga aktörernas åtgärder ofta kan hänföra sig till mänskliga rättigheter på det ekonomiska, sociala eller kulturella planet.

Redan de nuvarande konventionerna ger anledning att betona att ansvaret för de mänskliga rättigheterna utifrån dessa konventioner inte är enbart nationellt. Konventionerna kan medföra rättigheter och skyldigheter med betydligt större räckvidd än vad som gäller ansvaret mellan befolkningen i ett visst land och en stat som styr över samma land. I exempelvis de övergripande internationella konventionerna om mänskliga rättigheter från 1966 ingår en gemensam artikel 1, i vilken staterna generellt förpliktas att främja folkens självbestämmanderätt i världen – med andra ord också utanför staterna egna territorier.

Dessutom innehåller den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter en passus i artikel 2 enligt vilken varje konventionsstat förpliktar sig att genom såväl egna åtgärder som internationellt bistånd och samarbete säkerställa att ESK-rättigheterna förverkligas. År 2003 publicerade organisationen International Council on Human Rights Policy sin forskningsrapport “Duties sans Frontières” (skyldigheter utan gränser), i vilken skisseras linjer för sådana förpliktelser rörande mänskliga rättigheter som gäller över statsgränser. Rapporten anses vara en bra allmän översikt av diskussionen om det ansvar som andra stater har när det i ett enskilt land sker kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Jag tror ändå att rapportens största förtjänst består i att den breddar diskussionen till att utöver juridiska aspekter gälla också den etiska dimensionen.

En betoning av den etiska plattformen för de juridiska människorättsförpliktelserna ger förpliktelserna ökad tyngd som bas för de politiska beslutsfattarnas agerande. Samtidigt får det internationella på mänskliga rättigheter baserade ansvaret ökad acceptans hos det s.k. vanliga folket.

Jordbävningen och den därpå följande flodvågskatastrofen i Asien på julannandagen visade oss alla konkret att vi lever i en och samma värld. Tragedin drabbade medborgare från många länder, inte minst från det avlägsna Finland. Den förde katastrofen nära oss finländare och gav upphov till en aldrig tidigare skådad beredskap att ekonomiskt stödja de lokala offren. Uppgiften kommer att vara gigantisk och den kommer att pågå länge i bl.a. det värst drabbade området, provinsen Aceh i Indonesien. Återuppbyggnadsarbetet handlar också om mänskliga rättigheter: rätten till bostad, utbildning, hälsa och mycket mer. Omfattningen av Asienkatastrofen och finländarnas skrämmande stora andel av offren bidrar till ökad förståelse för det globala ansvaret när det gäller mänskliga rättigheter, oberoende av om ansvaret baserar sig på etiska, religiösa eller juridiska argument.

Också i nödens stund är det viktigt att betona att människorna har rättigheter. Därför är det i återuppbyggnadsarbetet efter Asienkatastrofen inte fråga enbart om humanitär nödhjälp, utan också om förverkligande av mänskliga rättigheter. Den bärande tanken i detta arbete bör vara människans rätt att delta i beslut som gäller henne själv. Katastrofen lärde oss också att hjälpens effekt påverkas av såväl givarnas som mottagarnas vilja och förmåga.

***

Finland både gav och tog emot hjälp i samband med Asienkatastrofen. På samma sätt har Finland varit både givande och tagande part i förverkligandet av mänskliga rättigheter i vårt eget land och på annat håll, både när det har handlat om enskilda länder och när det gällt större helheter.

JO-institutionen är en unik lösning som hänför sig till särdragen i Sverige-Finlands rättsordning. Institutionen har också kommit att bli en viktig exportvara – allt fler länder tar modell av JO-institutionen när de skapar nya system eller ser över sina existerande strukturer inom laglighetsövervakningen.

Dagens jubilar är således att gratulera – låt mig passa på att önska JO-institutionen ett långt och aktivt liv!

Vårt land kan också lämna andra bidrag till den internationella debatten. Reformen av de grundläggande rättigheterna år 1995 och vår nya grundlag, som trädde i kraft år 2000, är en givande källa till impulser för de länder som vill modernisera sin förteckning över grundläggande rättigheter. När det gäller att börja tillämpa internationella människorättskonventioner inom ramen för den nationella rätten kan Finlands konsekventa linje likaså tjäna som förebild för andra – inte minst för våra nordiska grannländer, som tidigare ville dra en mycket klar skiljelinje mellan den nationella rättsordningen och statens folkrättsliga förpliktelser.

Det är å andra sidan tänkbart att Finland för närvarande är mottagande part i den internationella dialogen om skyddssystem gällande rättigheterna. Förenta nationernas högkommissarie för mänskliga rättigheter betonar i allt högre grad betydelsen av nationella institutioner för mänskliga rättigheter, s.k. nationella MR-institutioner, och stödjer aktivt olika länder som skapar egna grundlags- eller lagbaserade strukturer för det nationella skyddet av mänskliga rättigheter. FN:s generalförsamling har år 1993 antagit de s.k. Parisprinciperna som utgör normativ måttstock för de nationella MR-institutionerna. Grundtanken i inrättandet av nationella MR-institutioner är att på nationell nivå skapa ett oberoende ämbetsverk eller att utse någon annan aktör som övervakar och främjar förverkligandet av de internationella människorättskonventionerna i landet ifråga. Av de nordiska länderna har Danmark och Norge tagit detta steg genom att förklara sina nationella institut för mänskliga rättigheter
vara sådana nationella MR-institutioner som FN avser samt genom att anvisa dem resurser för bl.a. övervakningen av att den nationella lagstiftningen stämmer överens med människorättskonventionerna. I Finland har Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi 2002 utrett förutsättningarna att inrätta en nationell MR-institution i Finland.

Följande fråga faller inte direkt inom området för presidentens befogenheter, men har desto mera att göra med dagens tema. Det vore nämligen kanske motiverat att i vårt land ytterligare grundligt dryfta behovet av en nationell MR-institution. Trots att människorättskonventionerna är en del av den rätt som tillämpas i domstolarna, skulle det behövas mera förebyggande arbete fokuserat på bl.a. upplysande verksamhet, information och utbildning. Behovet av att vid skyddet av mänskliga rättigheter tillgripa domstolsförfarande som sista utväg på nationell nivå skulle därmed minska. Inrättandet av Europeiska unionens byrå för mänskliga rättigheter kommer också att öka behovet av att på nationell nivå skapa en aktör av motsvarande slag.

Det faller sig naturligt att utgå ifrån att en finsk modell för inrättande av en nationell MR-institution - om man beslutar att gå vidare på den linjen – skulle stödja sig på den tradition som riksdagens justitieombudsman i egenskap av oberoende laglighetsövervakare företräder. Jag hänvisar här till den undersökning som Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi står för och till JO-institutionen, som nu firar sitt 85-årsjubileum och som kompletterad med en delegation för mänskliga rättigheter och universitetens forskningsverksamhet kunde vara en bra utgångspunkt.

Det förebyggande arbetet är också i detta sammanhang mest fördelaktigt både för människorna och ur ekonomisk synvinkel. Jag tycker att det framför allt i frågor som gäller minoriteters rättigheter fortfarande återstår mycket att göra. Finland har i fråga om sin kultur varit ett tämligen homogent land. Vår inställning till samer och romer eller andra traditionella minoriteter håller helt klart måttet i internationella jämförelser, men felfri är den inte. Redan nu kan man konstatera att det när större kulturella skillnader föreligger krävs betydligt mer arbete bland både majoritetsbefolkningen och minoriteterna.