Republikens presidents Tarja Halonens tal vid Romklubbens årsmöte i Helsingfors 12.10.2004

Det är med stor glädje jag vänder mig till Romklubbens årsmöte. Det är en ära för Finland att stå värd för Romklubben, och jag hoppas att ert möte blir framgångsrikt.

Det har gått över 30 år sedan Romklubben 1972 publicerade sin revolutionerande rapport ”Tillväxtens gränser”. Tiden går. Rapporten publicerades vid en tidpunkt då den rådande referensramen var en kritiklös tro på en oavbruten tillväxt.

Det är inte konstigt att rapporten väckte mycket uppmärksamhet och fick mycket kritik. Diskussioner har förts ända sedan dess. Till de mest betydelsefulla inläggen i den senaste tidens debatt hör den i början av året utkomna boken ”The Limits to Growth: The 30 Year Update” som skrivits av Donnella Meadows, Jorgen Randers och Dennis Meadows.

De värsta prognoserna i den ursprungliga ”Tillväxtens gränser” har lyckligtvis inte blivit verklighet, åtminstone inte ännu. Till sina väsentliga delar håller Romklubbens varningar dock ännu streck.

Naturresurserna har i vissa avseenden krympt. Exempelvis fiskbeståndet i världen har till betydande delar utsatts för rovfiske, delvis kanske med oåterkalleliga effekter.

De senaste åren har det exceptionellt ofta inträffat naturkatastrofer som en följd av väderleksförhållandena. Både forskare och politiker diskuterar hela tiden omfattningen av klimatförändringen. Näringslivet, i synnerhet försäkringsbranschen, torde dock redan göra beräkningar angående huruvida det längre går att idka affärsverksamhet i vissa delar av världen.

”Tillväxtens gränser” uppmanade mänskligheten att omvärdera den skövlande inställningen till människor och naturtillgångar. Underlåtenheten då det gäller utökandet av utvecklingsbiståndet eller annat slag av bistånd förtäljer om de så kallade industriländernas egoism. Det finns egentligen inga tecken på att de rikaste länderna och människorna i världen skulle ta fasta på varningarna i ”Tillväxtens gränser”.

Man har dock hört och noterat väckningssignalen i ”Tillväxtens gränser”. Medvetenheten om vikten av att förebygga miljöförstöring är mycket bättre nu än för trettio eller bara tio år sedan. Det finns också allt större förståelse för de nära kopplingarna mellan säkerhet, utveckling, social rättvisa och en hållbar utveckling av miljön. Ett tecken på detta är den senaste tidens många politiska utfästelser inom ramen för FN, t.ex. Millenniedeklarationen, Monterreykonsensusen rörande utvecklingsfinansiering och Johannesburgdeklarationen om hållbar utveckling. Exempel finns också från andra internationella forum.

Det är fråga om historiska förbindelser som gäller vårt jordklot. Som jag nyligen konstaterade i FN är Millenniedeklarationen det mest omfattande och långtgående politiska dokument som Förenta Nationerna någonsin har godkänt.

Den praktiska utmaningen är nu att göra verklighet av dessa löften i solidaritetens anda och inom ramen för de begränsade naturtillgångarna i världen.

Ett konkret uttryck för viljan att realisera Millenniedeklarationen och andra utfästelser är den världskommission för globaliseringens sociala dimension som Internationella arbetsorganisationen ILO tillsatte för två och ett halvt år sedan.

Jag hade äran att tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa vara ordförande för denna av ”icke likasinnade personer” bestående världskommission. Trots de vitt skilda åsikterna i kommissionen kunde vi nå samförstånd om en gemensam rapport, som publicerades i februari under titlen ”A Fair Globalization; Creating Opportunities for All”.

Temat för rapporten är förändring: förändring mot en äkta dialog, förändring mot en bättre framtid, förändring mot en rättvis globalisering. För att uppnå detta ger kommissionen följande rekommendationer:

Människorna måste sättas i centrum. Hörnstenen för en rättvisare globalisering är beaktandet av människornas behov. Det är förbluffande hur ofta människornas behov och välfärd glöms bort i globaliseringsdebatten. Man har betonat avvecklingen av den ekonomiska regleringen, tillträde till marknaden och makroekonomiska åtgärder, vilka också i sig onekligen är viktiga. De är dock inte självändamål, utan medel för att förbättra människornas utkomst.

Vi är för en demokratisk och effektiv stat. Nationalstaterna hör alltjämt till de viktigaste aktörerna när det gäller globaliseringen. De måste skapa en gynnsam jordmån för människorna där de har möjlighet att förverkliga sig själva, med början i demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och social rättvisa, utrotning av korruptionen samt en hållbar utveckling av ekonomin.

Nationalstaterna är samtidigt viktiga aktörer också i internationella sammanhang. Deras engagemang då det gäller multilateralism och allmänt accepterade värderingar samt deras medvetenhet om de verkningar som deras åtgärder har utanför de egna gränserna har en avgörande betydelse för kvaliteten på globaliseringen och kontrollen över den.

Vi är för en hållbar utveckling. Vi behöver element i den ekonomiska och sociala utvecklingen som är kopplade till varandra och stärker varandra samt miljövårdsåtgärder på alla plan.

Vi är för jämlika internationella regler. Inom världsekonomin måste vi erbjuda alla länder lika möjligheter, ge tillträde och tillstå att resurserna och utvecklingsbehoven varierar från land till land.

Detta är särskilt påtagligt när man talar om reglerna för den internationella handeln. De industrialiserade länderna beslöt i decennier om handelspolitiken, och de dikterade slutresultaten av förhandlingarna redan genom sin pondus och styrka. Bakslaget i Cancún i fjol var en bra påminnelse om att detta inte längre är möjligt.

Jag hoppas verkligen att Doha-utvecklingsrundan håller vad den lovat och skapar en jämlikare världshandel där utvecklingsländernas behov och intressen beaktas.

De regler som gäller handeln och kapitalflödena måste kompletteras med rättvisa regler som gäller människornas rörelse över gränserna. Alla länder drar nytta av en systematisk och väl skött internationell förändringsprocess som förmår öka den globala produktiviteten och minska exploateringen.

Vi är för anständigt arbete för alla människor. Detta skall antas som ett globalt mål som konsekvent bör eftersträvas i det multilaterala systemet. En bättre sysselsättning är ett centralt mål både i utvecklingsländerna och industriländerna, och viljan att arbeta förenar människorna i norr och söder.

Vi är för en solidarisk globalisering. Vi har ett gemensamt ansvar för att hjälpa länder och människor som inte får del av globaliseringens fördelar. Industriländerna måste införliva sitt mer än 30 år gamla löfte om att höja utvecklingsbiståndet till 0,7 procent av BNP. Vi måste också vara öppna för en granskning av nya och innovativa förslag till ökad finansiering för utvecklingen, inklusive internationell beskattning.

Vi är för ett fördjupat partnerskap. Många slags aktörer deltar i realiserandet av världsomspännande sociala och ekonomiska målsättningar. De representerar bl.a. internationella organisationer, regeringar och parlament, näringsliv, arbetstagare och medborgarsamhälle. Dialogen och partnerskapet dem emellan är ett viktigt demokratiskt redskap då man försöker skapa en bättre värld.

Vi är också för ett effektivt FN. Ett starkare och effektivare multilateralt system är ett viktigt redskap när det gäller att skapa en demokratisk, legitim och enhetlig ram för globaliseringen.

Mellan de internationella organisationerna finns det ett akut behov av ett bättre fungerande samarbete och enhetligare verksamhetsmetoder. Tiden är mogen för en genomgripande reform av FN, som i sin tur leder till att också det ekonomiska och sociala rådet ECOSOC får den ställning som skisseras upp i FN:s stadga.

Ni vet lika väl som jag att rapporter som inte följs upp inte leder till någonting i det verkliga livet. Därför har medlemmarna i vår kommission aktivt betonat vikten av rapporten och de rekommendationer som ges i den. Det är också just det jag gör här och nu.

I denna verksamhet är FN ett centralt forum. Tanzanias och Finlands regeringar har för den 59:e generalförsamlingen lagt fram ett förslag till resolution där rekommendationerna i världskommissionens rapport kopplas samman med genomförandet av Millenniedeklarationen.

Ett liknande arbete har också påbörjats i andra internationella organisationer, bl.a. i ILO och Bretton Woods-institutionerna. På regional nivå har man gjort goda framsteg inom Afrikanska unionen och EU.

Till sist vill jag tacka mötets arrangörer och rikta ett tack till Romklubben. Ni har genom åren bedrivit forskning och ökat vetskapen om faktiska och kontroversiella tvistefrågor. Jag uppmuntrar er innerligt att fortsätta ert arbete på samma utmärkta sätt, och jag hoppas att också globaliseringen finns kvar på er dagordning. Jag och min kollega i världskommissionen för globaliseringens sociala dimension är redo att delta i diskussionen om hur globaliseringen kan utvecklas så att den blir rättvisare och hållbarare.