Republikens president Tarja Halonens öppningsanförande vid det avslutande seminariet i föreningen Närståendevårdare och Vänner rf:s projekt Nära omsorg är bäst, i Helsingfors den 18 mars 2004

Vi människor lever i dag allt längre. Detta är ett tecken på att levnadsstandarden stigit och är i sig en positiv sak. Det faktum att födelsetalen sjunker i många länder leder till att befolkningens genomsnittliga medelålder stiger. Finland toppar EU-statistiken i detta hänseende. Under de närmaste trettio åren kommer andelen äldre personer av befolkningen att nästan fördubblas. Också jag kommer alltså att ha gott om jämnåriga. Den tanken kanske en del av er också har tänkt. Lyckligtvis bedöms vi vara friskare och mer funktionsdugliga än tidigare generationer. Eftersom allt flera av oss sannolikt blir över 80 år gamla ökar småningom också behovet av vård och omsorg.

Gott folk, denna förändrade åldersstruktur påverkar hela vårt samhälle. Den återspeglas exempelvis i de sociala tjänsterna, hälsovårdstjänsterna, boendeservicen, trafiktjänsterna och motionstjänsterna. Jag är övertygad om att dessa grå pantrar också tänker vara aktiva medborgare. De är ju dock vuxna människor.

Högklassig social- och hälsovårdsservice är en av hörnstenarna i vårt välfärdssamhälle. Under de senaste tio åren har de tjänster som tillhandahålls äldre personer redan genomgått en omfattande omstrukturering. Anstaltsboendet har till stor del ersatts av serviceboende. Människorna hoppas att de så länge som möjligt skall kunna bo självständigt i sitt eget hem. För att detta också skall vara ett tryggt alternativ krävs även social- och hälsovårdsservice med hög professionalitet. För detta krävs samarbete på många olika nivåer.

Den ledande tanken i det finska välfärdssamhället är omsorg om människor i alla åldrar. Omsorgsprincipen finns inskriven i vår grundlag, med stöd av vilken staten och kommunerna är skyldiga att ordna den service kommuninvånarna behöver. Det är förståeligt att man i och med att arbetsfältet inom äldreomsorgen vidgas visar allt större oro inför dess framtid. Detta gäller i synnerhet anstaltsvårdens kvalitet och tillgången till hemservice.

Denna uppmärksamhet reflekterar dels vårdpersonalens ansvar för sitt arbete, dels de närståendes oro för sina anhöriga. Detta är rätt och riktigt – men samtidigt måste vi se till att vi inte skapar mer ångest och avskräcker unga människor från att söka sig till vårdyrken. I framtiden kommer vi att behöva mer än 10 000 nya omsorgsarbetare för att ersätta de nuvarande arbetstagarna när dessa går i pension. Lyckligtvis är de unga i grunden intresserade av att arbeta i vårdyrken. Eftersom ett grundläggande intresse finns, måste vi se till att det får bra möjligheter att utvecklas.

I den nuvarande regeringens regeringsprogram har man berett sig på den framtida utvecklingen och de förändringar i fråga om servicebehoven som en allt äldre befolkning medför. Statsrådet har redan startat två viktiga riksomfattande program, det nationella hälsoprojektet och utvecklingsprojektet för det sociala området, vilka har som mål att på lång sikt förnya servicestrukturen och vårdpraxis.

Enligt regeringsprogrammet skall utbudet av öppen vård utökas och kvaliteten på den vård som ges åt äldre i anstaltsvård förbättras. Antalet anställda ökas och målet är den nivå som anges i den kvalitetsrekommendation som har givits för vård och tjänster för äldre. Också närståendevårdarnas ställning måste förbättras. I regeringsprogrammet uttrycks på vilket sätt närståendevården kan utvecklas på lagstiftningsväg och som en del av den helhet som servicesystemet utgör. Det kommer säkert ännu att föras omfattande diskussioner om dessa frågor.

Som fenomen betraktad är närståendevården lika gammal som människosläktet. Närståendevårdare finns i alla samhällen. Närståendevården är på det globala planet det sätt på vilket man främst bär omsorg om sina närmaste. I Finland togs systemet med stöd för hemvård i bruk först på 1990-talet.

Den finska lagstiftningen om närståendevård genomgår nu större revideringar än tidigare. Jag har med stort intresse följt med exempelvis diskussionen om servicesedlar. Det behövs nya lösningar som ger mer flexibilitet än tidigare, men man måste också följa upp i vilken omfattning målen nåtts.

Närståendevårdarna är en stor – och för många osynlig – resurs i vårt samhälle. Det finns i Finland omkring 300 000 närståendevårdare, av vilka endast tio procent omfattas av stödet för närståendevård. Enligt en utredning av social- och hälsovårdsministeriet från år 2003 har närståendevården inte till alla delar utvecklats på önskat sätt. Stödet för närståendevård är ännu inte särskilt etablerat i kommunernas servicesystem. Hur närvårdarna orkar med sitt arbete och hur deras möjligheter att utnyttja sina lediga dagar tryggas är bl.a. frågor som man fäster för lite uppmärksamhet vid. En viktig utmaning är också att grunderna för beviljande av stöd för närståendevård samordnas i kommunerna. Lämplig service för tillfällig vård står inte heller till förfogande i tillräcklig utsträckning.

Flera utredningar, bland dem projektet Nära omsorg är bäst, visar att samhällets stöd till såväl närståendevårdarna som till de personer de sköter är otillräckligt. Vi vet också att närståendevårdarna upplever sig ha sämre fysisk hälsa än genomsnittet. Närståendevårdarna lider också ofta av ångest och isolering samt känner sig ofria. Här kunde samhället komma dem till mötes genom att ordna lagstadgad ledighet, vila, handledning, rådgivning, rekreation, motion, rehabilitering och stöd från andra som är i samma situation.

Jag har vid flera tillfällen påpekat att många närstående skulle vara villiga att i större utsträckning än för närvarande ta hand om sina åldriga släktingar, ifall man kunde garantera att det allmänna kommer emot och delar bördan och att de närstående vid behov får hjälp och handledning. Människorna är rädda för att ta emot ett alltför stort nytt ansvar utöver de ansvar de redan axlar.

Social- och hälsovårdsministeriet har tillsatt en utredare med uppgift att utarbeta förslag till en totalrevidering av närståendevården. Enligt uppgift offentliggör ministeriet resultaten av utredningen i slutet av mars. Målet är att närståendevårdarnas ställning skall förbättras och den lagstiftning som gäller stöd för närståendevård revideras. Jag förutspår att utredarens förslag kommer att ge upphov till en omfattande debatt. Jag hoppas att den är fördomsfri och uppbyggande.

Bättre förutsättningar för närståendevård inverkar också på arbetslivet. De utmaningar som arbetslivet står inför gäller tillgången till arbetskraft och hur man skall få arbetstagarna att stanna kvar i arbete. Samtidigt borde i arbetslivet utvecklas flexibla lösningar som skulle göra det möjligt för arbetstagaren att om han eller hon så önskar för en viss tid övergå till att arbeta hela eller halva dagar som närståendevårdare, exempelvis då en förälder närmar sig slutet av sitt liv.

Jag har själv i många olika egenskaper följt med arbetet bland äldre. Jag har varit beslutsfattare i samhället och aktiv i olika organisationer och har sett min egen mor arbeta bland äldre och aktivt verka i fackföreningsverksamhet. Jag har skött åldrande släktingars ärenden och står nu inför min egen och mina jämnårigas annalkande ålderdom. Jag tror att jag inser hur angelägen denna fråga är, men jag vet också att den omfattar många sakkomplex.

Ni har alla stor erfarenhet – de flesta mycket större än jag. Men ingen besitter all information. Därför behövs det samarbete.

Den offentliga servicen når inte alltid närståendevårdarna. I själva verket är för närvarande största delen av närståendevårdarna utan offentligt stöd. Därför anser jag medborgarorganisationernas arbete vara synnerligen viktigt. Ni synliggör detta arbete. Inom organisationerna bär man ansvar för sina medmänniskor. Organisationerna prövar och utvecklar dessutom nya serviceformer. Det projekt som nu avslutas är ett gott exempel på detta. Vidare verkar organisationerna som sakkunniga i utvecklandet av lagstiftningen. Vi måste upprätthålla en ständig dialog och ett kontinuerligt samarbete för att få till stånd en bättre framtid. För denna verksamhet vill jag tacka och lyckönska er.

Utvecklandet av närståendevården är vår gemensamma angelägenhet. Vem som helst av oss kan i framtiden vara närståendevårdare. Jag önskar föreningen Närståendevårdare och Vänner rf fortsatt lycka och välgång på detta krävande arbetsfält.