Tal av republikens president Tarja Halonen på konferensen ”A Social Europe: Let’s Deliver” i Rotterdam 8.11.2004

Det är en stor glädje och ära för mig att få tala här i Rotterdam. Jag vill tacka Nederländernas regering och i synnerhet socialministeriet för att ni arrangerat denna verkligt aktuella konferens.

Den europeiska integrationens legitimitet är helt och hållet beroende av de europeiska medborgarnas stöd. Detta stöd är i sin tur till stor del beroende av om integrationen främjar människornas välfärd och sociala samhörighet. Den uppmaning som ingår i namnet på vår konferens kunde inte vara mer passande.

Det ämne jag huvudsakligen kommer att tala om i dag är globaliseringen och i synnerhet den verksamhet som världskommissionen för globaliseringens sociala dimension bedriver. För två och ett halvt år sedan grundade Internationella arbetsorganisationen ILO denna kommission, och jag fick tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa äran att fungera som dess ordförande.

Kommissionen har dock rötter längre tillbaka i tiden. Inom det internationella samfundet hade det redan i flera år varit tal om att polariseringen i globaliseringsdebatten borde ersättas med en dialog. Inom Internationella arbetsorganisationen hade det redan en tid varit tal om globaliseringens sociala dimension, och organisationen beslutade att inrätta en oberoende kommission i frågan.

Efter två års arbete ställde sig vår kommission av ”icke-likasinnade” samstämmigt bakom den rapport som i februari publicerades under namnet A Fair Globalization; Creating Opportunities for All. Den har i det stora hela fått ett mycket gott mottagande ute i världen. Ett av de centrala målen var att övergå från polarisering till dialog, något som vi lyckades med. Detta bekräftas om man tar en blick på vår kommissions sammansättning.

Vi förhåller oss kritiskt, men positivt, till globaliseringen. I många avseenden medför globaliseringen enorma möjligheter till förbättrad livskvalitet, men för närvarande uppfylls inte detta löfte. Alldeles för få kan dra nytta av globaliseringen, och alldeles för många blir lidande eller står helt och hållet utanför.

Vi försökte också undvika att gå i den fälla som slagordet ”bara en sanning” utgör. Det sätt på vilket människorna uppfattar globaliseringen varierar mycket enligt vars och ens personliga erfarenheter. Denna mångfald av åsikter och synsätt framträdde tydligt under de nationella och regionala diskussioner och andra evenemang som kommissionen anordnade.

Nationalstaterna hör fortfarande till de centrala aktörerna i globaliseringsprocessen. Individens förutsättningar och möjligheter att dra nytta av globaliseringen är i hög grad beroende av myndigheternas verksamhet i personens eget land. Nationalstaterna måste skapa en gynnsam miljö där människorna kan förverkliga sig själva, med början i demokratin, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Ländernas resurser kan användas effektivt och ändå med iakttagande av det traditionella kravet på jämlikhet. Till nationalstatens centrala uppgifter hör att upprätthålla en god förvaltning, social rättvisa och jämställdhet mellan könen. Korruptionen är trots allt utbredd och förorsakar allvarlig skada för näringsverksamheten. Den har särskilt förödande följder för de allra fattigaste och svagaste. Den breda inkomstklyftan försvagar samhället som helhet betraktat. I den globaliserade världen tillmäts mänskliga resurser allt större betydelse, och det är därför av yttersta vikt att också flickor och kvinnor får jämlika möjligheter i utbildningen och arbetslivet.

Nationalstaten ser också till att marknaden fungerar. Endast om adekvat lagstiftning och verkställande av författningarna stöder marknadsverksamheten kan marknaden vara till nytta för alla människor.

Förutom att nationalstaten erbjuder en miljö av möjligheter är den också en central tillhandahållare av social-, hälsovårds- och utbildningstjänster. Det privata serviceutbudet kan komplettera dessa tjänster, men inte ersätta dem.

I och med att världskommissionen tillsattes av Internationella arbetsorganisationen undersökte vi naturligtvis också särskilt på vilket sätt globaliseringen har påverkat sysselsättningen. Uppgiften visade sig vara knepig, som alltid när man behandlar statistisk information som kommer från olika håll av världen. Under de två senaste decennierna verkar den totala arbetslösheten ha ökat. Sysselsättningssiffrorna har dock varierat enligt område och land, också inom Europeiska unionen, och det är därför mycket svårt att dra exakta slutsatser om förhållandet mellan globalisering och sysselsättning.

Klara utvecklingstrender kommer dock till synes när det gäller sysselsättningen i globalt perspektiv. Produktionen har brett ut sig i geografiskt hänseende. I de globala produktionssystem som därmed uppstått har tillväxten varit som mest påtaglig inom högteknologibranscherna och i den arbetskraftsdominerade produktionen av konsumtionsvaror. Tillväxten blir allt kraftigare också inom servicebranscherna.

Även om nämnda branscher styrs av olika krafter uppvisar de några mycket likartade drag. Arbetsplatser går förlorade på ett håll och uppstår på ett annat. Arbetstagare utan utbildning riskerar att förlora mest, men inte heller utbildade arbetstagare kan vara fullständigt säkra på sin egen ställning i den globala konkurrensen. Detta är tyvärr verklighet också i de flesta EU-länder. Det är likaså ett faktum att arbetstagarnas förhandlingsposition i förhållande till arbetsgivarna har blivit allt svagare.

Sysselsättningsläget torde vara en av de mest centrala faktorer som påverkar människornas uppfattning om globaliseringen, såväl i söder som i norr. Acceptansen i fråga om globaliseringen beror därför också i hög grad på globaliseringens effekter på sysselsättningen. Det är ingen tillfällighet att man i Kina upplever globaliseringen som något positivt, medan begreppet globalisering på annat håll ofta har en negativ klang.

Regeringarna och Europeiska unionen borde fästa större uppmärksamhet vid den ekonomiska politikens och handelspolitikens sysselsättningseffekter. Kortvariga arbetsplatsförluster verkar vara oundvikliga. I sådana fall borde myndigheterna ta till aktiva medel, såsom sysselsättningsfrämjande utbildning och främjande av företagsamheten, för att på så vis skapa nya arbetstillfällen. Jag vill betona vikten av preventiva åtgärder - såväl inom inrikespolitiken som på regional nivå - det må sedan vara fråga om utbildning, ekonomi eller social trygghet. Det är alltid svårare att i efterhand vidta korrigerande åtgärder.

Nationalstaten skall bedriva en sund ekonomisk politik som syftar till en hållbar utveckling. Särskild vikt bör fästas vid att främja sysselsättningen. EU:s Lissabonstrategi är ett gott exempel på ett regionalt försök som går ut på att förena konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och förbättrad sysselsättning - låt vara att genomförandet av strategin har avancerat långsamt.

Den färska rapport som högnivågruppen gett ut under ledning av Wim Kok är ett viktigt bidrag till genomförandet av strategin. Såsom det konstateras i rapporten kräver en bättre ekonomisk tillväxt och högre sysselsättning ett starkt, engagerat och övertygande politiskt ledarskap för att den europeiska samhällsmodellen skall kunna bevaras.

Det pågår en allt hårdare kamp om utländska direktinvesteringar. Den upptrappade skattekonkurrensen är en följd av detta. Resultatet kan bestå i bättre riktade resurser, men i värsta fall kan man råka in i en osund situation där de kostnader som uppstår i samband med att man lockar till investeringar blir större än nyttan.

Detta har man på lokalnivå erfarenhet av i Finland, där de kommunala myndigheterna på 90-talet försökte locka investeringar genom att erbjuda nya företag verksamhetslokaler och industrihallar. Många av dessa företag flyttade sedan snart till annan ort, där de erbjöds ännu bättre utrymmen och förmåner. En motsvarande utveckling har skett, och sker, också inom Europeiska unionen i synnerhet efter den senaste utvidgningen.

I vilket fall som helst bör syftet med utländska direktinvesteringar vara att främja en hållbar ekonomisk tillväxt och utveckling. Att locka till investering är visserligen förenligt med regeringens intresse, men detta bör ske inom gemensamt överenskomna ramar som gagnar hela samhället.

I dagens värld rör sig kapital, varor och tjänster obehindrat runt jorden på ett aldrig tidigare skådat sätt. Så är dock inte fallet i fråga om människornas rörlighet över statsgränserna. Parallellt med de jämlika reglerna för handel och kapitalets rörlighet behövs jämlika regler för hur människorna skall kunna röra sig mellan länderna.

Alla länder kan dra nytta av de lindrade villkoren för arbete utomlands och av en kontrollerad och smidig internationell flyttningsrörelse som förmår öka den totala produktiviteten och minska exploateringen. Det är inte lätt, men ingenting blir heller lättare av att man bara väntar. Det att befolkningen åldras borde få alla EU-länder att inse hur viktig frågan är.

Avregleringen av handeln är med fog en av de mest omtvistade sidorna av globaliseringen. Det internationella samfundet har efter andra världskriget kontinuerligt avvecklat regleringen av den internationella handeln. Tidigare förde man handelsförhandlingar om en sänkning av tullavgifterna för färdiga produkter, men nu har området utvidgats till att också omfatta handeln med tjänster och frågor som i traditionell bemärkelse inte kan anses vara rena handelsfrågor.

Incitamentet för avregleringen av handeln har varit främjandet av ekonomisk tillväxt och sysselsättning, med andra ord en förbättrad materiell välfärd för människorna. Avregleringen av handeln har i många avseenden onekligen varit lyckad, men det är också klart att fördelarna med den fria handeln har fördelats ojämnt såväl mellan som inom länder.

Det finns en uppsjö av uppgifter att ta itu med och problem att lösa. De industrialiserade länderna har i decennier beslutat om innehållet i de internationella handelsförhandlingarna, och de har genom sin pondus och styrka kunnat diktera slutresultaten av förhandlingarna. Många utvecklingsländer upplever att arrangemangen kring den internationella handeln gynnar industriländerna.

Ett exempel på detta är att framstegen när det gäller avregleringen av handeln med jordbruksprodukter har varit mycket blygsamma. Många länder genomför kännbara begränsningar i fråga om utländska jordbruksprodukters inträde på den egna marknaden och stöder det egna landets produktion och export på ett sätt som snedvrider handeln.

Det står klart att Doharundan inte kan fullföljas utan grundlig behandling av jordbruksfrågorna. Fjolårets bakslag i Cancún påminde oss så väl om detta.

Vi måste ta oss framåt genom att stegvis röja undan handelshindren. Jag hoppas verkligen att Doharundan håller vad den lovat och skapar en jämlikare världshandel där utvecklingsländernas behov och intressen beaktas.

Globaliseringen har en kraftig inverkan på Europeiska unionen, och EU är å sin sida också en viktig aktör i globaliseringen. Unionen erbjuder en tillräckligt stor hemmamarknad på många livsområden, samarbetet gör att medlemsstaterna har bättre framgång i den globaliserade världen och tillsammans kan vi mycket bättre påverka utvecklingstrenderna inom globaliseringen.

Den europeiska integrationen och Europeiska unionen utgör ett stort fredsprojekt som innebär mycket mer än bara frånvaro av krig, t.ex. genuint samarbete baserat på frivillighet.

Det första skedet var att övergå från polarisering till att fokusera på gemensamma intressen. Utvecklandet av det ekonomiska samarbetet har utgjort en viktig del av detta.

Parallellt med det ekonomiska samarbetet har andra samarbetsformer gradvis utvecklats, och utvecklas fortfarande. Denna utveckling av samarbetet är inte alltid lätthanterlig, för att inte tala om att den skulle vara snabb inom alla sektorer. De nationella särdragen och traditionerna är, med goda skäl, seglivade. Det är lättare att komma överens om underlättande av ekonomisk samverkan än om t.ex. harmoniseringen av utbildningskrav.

Samarbetet utvecklas trots allt kontinuerligt. Att integrationen går allt djupare in på många sektorer verkar inte hindra samarbetet från att spridas till nya områden. Detta syns tydligt i den dagliga EU-verksamheten. Integrationen får dock inte enbart innebära nya högtravande deklarationer - det vore många gånger viktigare att verkställa de beslut som man redan tidigare har fattat.

Integrationens motiv och utgångspunkter måste vara tydliga. Utgångspunkten är att människorna i medlemsländerna har en gemensam vilja och att medlemsstaterna behandlas jämlikt och rättvist. Samtliga medlemsstater måste få sin röst hörd och sina ståndpunkter framförda i det gemensamma beslutsfattandet. Direktorat kan inte anses höra till den europeiska integrationen.

Unionens interna samarbete grundar sig på ett demokratiskt beslutsfattande i medlemsstaterna, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen samt en fungerande marknadsekonomi. Europeiska unionens kriterier för antagandet av nya medlemsländer fastställdes under Europeiska rådet i Köpenhamn år 1993. Dessa kriterier bör följas. Vi måste stå fast vid vårt löfte om att de europeiska länder som uppfyller kriterierna kan bli medlemmar av unionen. Detta gäller också Turkiet.

Respekten för de mänskliga rättigheterna, inbegripet ett fortsatt stärkande och utvecklande av de sociala och kulturella rättigheterna, utgör en central del av det aktiva samarbetet. I unionens nya konstitutionella fördrag har dessa rättigheter en mer framträdande plats än tidigare.

Samma tema har också lyfts fram i Lissabonstrategin, där följande mål uppställts: ”EU ska bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning.” Det är viktigt att inse att den sociala sammanhållningen och de arbetsplatser som uppstår till följd av samarbetet inom utbildningen och ökningen i mänskligt kapital utgör en central del av Europas konkurrenskraft. Tyvärr verkar genomförandet av Lissabonstrategin till alla delar avancera för långsamt.

Europeiska unionen vill vara en trovärdig global aktör. Denna trovärdighet förutsätter en stark ekonomi och starka sociala strukturer. Vi måste föregå med gott exempel.

Ett globalt hållbart samarbete kan endast byggas på gemensamma värden - demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Vi behöver rättvisa och jämlikhet.

Ekonomiskt samarbete är det första steget mot samarbete av annat slag. Den utveckling som Europeiska unionen själv genomgår är ett bevis på detta. Samarbetet kan gradvis utvidgas också till andra livsområden.

Globalt samarbete förutsätter konsekvens. Unionen bör i sin externa verksamhet följa samma värden som i den interna verksamheten. Unionen bör samtidigt fästa särskild vikt vid att dess externa verksamhet är följdriktig och eftersträvar samma mål. Det är lätt att säga detta, men mycket svårare att genomföra. Vi är alla medvetna om motsägelsen mellan unionens utvecklingspolitik och dess handelspolitik. Jag tror dock att vi genom målmedvetet arbete gradvis kan öka konsekvensen i unionens externa verksamhet.

Europeiska unionen får inte vara en fästning som utesluter och motarbetar andra. Unionens egen utveckling visar hur fruktbart och nyttigt samarbete kan vara. Då vi betonar betydelsen av samarbete och integration i den interna verksamheten måste vi följa samma principer också i vår externa verksamhet.