Republikens president Tarja Halonens anförande i U-Thant-föreläsningsserien vid FN-universitetet i Tokio den 22 oktober 2004

Mot en rättvis globalisering

Det är en stor glädje och en stor ära för mig att få hålla ett anförande i U-Thant-föreläsningsserien här vid FN-universitetet, i synnerhet som vi i dag också firar FN-dagen.

Jag vill tacka FN-universitetet för det utmärkta arbete ni utfört under alla dessa år. Ni gör en högt uppskattad insats när det gäller att finna lösningar på globala problem.

Jag vill också tacka den japanska regeringen för dess aktiva deltagande i det multilaterala samarbetet och för dess generösa bidrag till FN-universitetet.

* * *

Allt fler ser i dag kopplingarna mellan frågor som säkerhet, utveckling, social rättvisa och en hållbar utveckling som tar hänsyn till miljön.

Ett tecken på detta är den senaste tidens många politiska utfästelser inom ramen för FN, t.ex. Millenniedeklarationen, Monterreykonsensusen rörande utvecklingsfinansiering och Johannesburgdeklarationen om hållbar utveckling. Exempel finns också från andra internationella forum.

Det rör sig om aldrig tidigare skådade politiska viljeyttringar som uttrycker globala åtaganden. Som jag konstaterade i den allmänna diskussionen vid FN:s generalförsamling i år är Millenniedeklarationen det mest omfattande och långtgående politiska dokument som Förenta nationerna någonsin har godkänt.

Dessa löften måste vi nu i solidaritetens anda och inom ramen för de begränsade globala resurserna göra verklighet av.

I Millenniedeklarationen har vi antagit en utmaning och alla förbundit oss att arbeta för att globaliseringen skall bli en positiv kraft för världens alla människor. Globaliseringen erbjuder stora möjligheter, men både vinsterna av och kostnaderna för den är för närvarande mycket ojämnt fördelade. I dag gynnas alldeles för få av globaliseringen, och alldeles för många drabbas av eller lämnas helt utanför den.

Denna utmaning har varit en ledstjärna för verksamheten inom världskommissionen för globaliseringens sociala dimension, som Internationella arbetsorganisationen ILO tillsatte för två och ett halvt år sedan.

Jag hade äran att tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa vara ordförande för denna världskommission. Medlemmarna i kommissionen valdes så, att de representerade olika kontinenter och företrädde olika erfarenheter av globalisering. Vi hade bland oss medborgaraktivister, företagsledare, fackföreningsfolk, arbetsgivarrepresentanter, forskare och två sittande presidenter. Från Japan deltog Taizo Nishimuro från företaget Toshiba. Jag vill tacka herr Nishimuro – eller Taizo, inom kommissionen duade vi ju varandra – för hans utomordentligt värdefulla insats i världskommissionens arbete.

Världskommissionen ordnade flera regionala och nationella diskussioner eller informationstillfällen på olika håll i världen. Jag var särskilt glad över att kunna delta i bl.a. de asiatiska regionala diskussionerna i Bangkok i december 2002 och i den nationella diskussionen i Kina i Beijing i november 2002. Vi hörde också företrädare för de internationella organisationerna och fick många goda råd och värdefull information om Världsbanken, Internationella valutafonden IMF och Världshandelsorganisationen WTO.

Vår kommission har med fog kallats för en världskommission bestående av ”icke-likasinnade personer”. Trots att kommissionens medlemmar företrädde väldigt olika ståndpunkter och hade mycket olika bakgrund kunde vi enas om en gemensam rapport, som publicerades i februari under titeln A Fair Globalization; Creating Opportunities for All. Rapporten har som helhet betraktad fått ett gott mottagande ute i världen.

Temat för rapporten är förändring: förändring mot en äkta dialog, förändring mot en bättre framtid, förändring mot en rättvisare globalisering. För att vi skall kunna uppnå detta framför världskommissionen följande rekommendationer:

Människorna måste sättas i centrum. Hörnstenen för en rättvisare globalisering är beaktandet av människornas behov. Det är förbluffande hur ofta människornas behov och välfärd glöms bort i globaliseringsdebatten. Man har betonat avvecklingen av den ekonomiska regleringen, tillträde till marknaden och makroekonomiska åtgärder, vilka också i sig onekligen är viktiga. De är dock inte självändamål, utan medel för att förbättra människornas utkomst.

Vi är för en demokratisk och effektiv stat. Nationalstaterna hör alltjämt till de viktigaste aktörerna när det gäller globalisering. De måste skapa en gynnsam jordmån för människorna där de har möjlighet att förverkliga sig själv, med början i demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och social rättvisa, utrotning av korruptionen samt en hållbar utveckling av ekonomin.

Nationalstaterna är samtidigt viktiga aktörer också i internationella sammanhang. Deras engagemang då det gäller multilateralism och allmänt accepterade värderingar samt deras medvetenhet om de verkningar som deras åtgärder har utanför de egna gränserna har en avgörande betydelse för kvaliteten på globalisering och kontrollen över den.

Vi är för en hållbar utveckling. En utveckling ”som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov", som Världskommissionen för Miljö och Utveckling, även kallad Brundtlandkommissionen, definierade begreppet.

Utveckling behövs för att tillfredsställa människornas behov och förbättra deras livskvalitet. Ändå måste utvecklingen samtidigt vara förankrad i principen att samhällets alla nyttigheter, naturtillgångar och mänskliga och ekonomiska resurser – vilka är begränsade - måste utnyttjas på ett effektivt sätt som också värnar om miljön. I detta syfte behöver vi element i den ekonomiska och sociala utvecklingen som är kopplade till varandra och stärker varandra samt miljövårdsåtgärder på alla plan såväl inom de lokala samhällena som inom det globala styrningssystemet.

Vi är för jämlika internationella regler. Inom världsekonomin måste vi erbjuda alla länder lika möjligheter, ge tillträde och tillstå att resurserna och utvecklingsbehoven varierar från land till land. Regler som bara skenbart är jämlika ger inte ett rättvist slutresultat när aktörerna befinner sig på olika utvecklingsnivåer.

Detta gäller i synnerhet reglerna för den internationella handeln. De industrialiserade länderna har i decennier beslutat om handelspolitiken, och de har redan genom sin pondus och styrka kunnat diktera slutresultaten av förhandlingarna. Bakslaget i Cancún i fjol var ett bra exempel på att detta inte längre går an.

Jag hoppas verkligen att Doha-utvecklingsrundan håller vad den lovat och skapar en jämlikare världshandel där utvecklingsländernas behov och intressen beaktas.

De regler som gäller handeln och kapitalströmmarna måste kompletteras med rättvisa regler som gäller människornas rörelse över gränserna. Alla länder drar nytta av en systematisk och välskött internationell flyttningsprocess som förmår öka den globala produktiviteten och minska exploateringen.

Vi är för anständigt arbete för alla människor. Detta skall antas som ett globalt mål som konsekvent bör eftersträvas i det multilaterala systemet. En bättre sysselsättning är ett centralt mål både i utvecklings- och industriländerna, och viljan att arbeta förenar människorna i norr och söder.

Vi är för utvecklingssamarbete. Vårt gemensamma ansvar är att se till att majoriteten av världens länder och människor får ta del av den nytta globaliseringen för med sig. Industriländerna måste infria det löfte de gav för mer än 30 år sedan om att höja beloppet av biståndet så att det utgör 0,7 procent av BNP. Vi måste också fördomsfritt ta till oss nya och innovativa förslag om hur man kunde utöka utvecklingsfinansieringen bl.a. genom internationella skatter.

Vi är för ett fördjupat partnerskap. Många slags aktörer deltar i realiserandet av världsomspännande sociala och ekonomiska målsättningar. De representerar bl.a. internationella organisationer, regeringar och parlament, näringsliv, arbetstagare och medborgarsamhälle. Dialogen och partnerskapet dem emellan är ett viktigt demokratiskt redskap då man försöker skapa en bättre värld.

Vi är också för ett starkare och mer effektivt multilateralt system. Multilateralismen är ett viktigt redskap när det gäller att skapa en demokratisk, legitim och enhetlig ram för globaliseringen.

Mellan de internationella organisationerna finns det ett akut behov av ett bättre fungerande samarbete och enhetligare verksamhetsmetoder. De internationella organisationernas strukturer och förfaringssätt måste också snarast förnyas.

* * *

Världshandelsorganisationen WTO, Internationella valutafonden IMF och Världsbanken är alla viktiga organ, men det multinationella systemets hjärta är Förenta Nationerna.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan gav för ett år sedan en panel av sakkunniga med spetskompetens i uppdrag att dryfta vilka centrala hot och utmaningar den globala freden och säkerheten generellt sett står inför. Panelens uppgift är att ge rekommendationer om vilka omständigheter som bör beaktas i ett kollektivt ställningstagande. Finland ger generalsekreterarens initiativ sitt odelade stöd. Vi har stora förhoppningar när det gäller denna högt kvalificerade panels arbete.

Det är dags att bredda säkerhetsrådets medlemsbas så, att den i högre grad avspeglar dagens realiteter och är mer representativ för FN:s medlemmar. På så sätt stärks också säkerhetsrådets legitimitet ur den stora allmänhetens synvinkel. Finlands uppfattning är att det borde finnas flere både permanenta och icke-permanenta platser i säkerhetsrådet.

Som eventuella nya, permanenta medlemmar av säkerhetsrådet ger vi vårt stöd åt Japan och Tyskland. Vi anser att också Afrika, Latinamerika och Asien bör ha permanenta platser i säkerhetsrådet. Vi är dock inte övertygade om att dessa nya permanenta medlemmar borde ha vetorätt i beslutsfattandet.

Också säkerhetsrådets arbetsordning är i behov av en reform för att rådet skall kunna fungera effektivt. Medlemmarna av säkerhetsrådet och särskilt de permanenta medlemmarna måste också vara uppgiften vuxna och ha förmåga att ansvara för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.

Generalförsamlingens auktoritet måste förbättras. Därför krävs en rationalisering av förfarandena och eliminering av överlappande uppgifter när det gäller generalförsamlingens och dess kommittéers verksamhet.

Då jag arbetat med globaliseringsfrågor har jag blivit särskilt medveten om den roll FN:s ekonomiska och sociala råd ECOSOC har som samordnande organ. Rådets beslut borde verkställas i större omfattning i hela FN-systemet. Det ekonomiska och sociala rådet bör nu slutgiltigt ta den ställning som skisseras upp i FN:s stadga.

I detta sammanhang vill jag också nämna det arbete som utförts i anslutning till den s.k. Cardoso-rapporten. Rapporten lägger fram rekommendationer om att medborgarsamhället skall tas med i det globala beslutsfattandet. Dessa rekommendationer bör vi förverkliga.

* * *

När en rapport blivit färdigställd är det viktigt att den också ger upphov till praktiska åtgärder. Därför har också medlemmarna i vår världskommission aktivt betonat vikten av rapport och de rekommendationer som ges i den. Det är också just det jag gör här och nu.

Processen har redan kommit i gång ordentligt inom Internationella arbetsorganisationen, där vår kommission hör hemma. En annan central arena är FN, där Tanzania och Finland för en månad sedan organiserade ett evenemang där världskommissionens arbete presenterades. Dessutom har vi inför den 59 generalförsamlingen lagt fram ett utkast till resolution där rekommendationerna i världskommissionens rapport kopplas samman med genomförandet av Millenniedeklarationen.

Ett liknande arbete har också påbörjats i andra internationella organisationer, bl.a. i ILO och Bretton Woods- institutionerna. På regional nivå har man gjort goda framsteg inom Afrikanska unionen och EU.

Helsingforsprocessen för globalisering och demokrati är ett centralt forum där världskommissionens arbete kan få en fortsättning. Inom Helsingforsprocessen söker man just nu nya och funktionella lösningar på problemen inom den globala styrningen, och processen ger möjligheter till en öppen och bredbasig dialog mellan de viktigaste intressentgrupperna.

* * *

Jag har hållit ett långt anförande. Tack för ert intresse och för ert tålamod.

Avslutningsvis vill jag tacka rektor för FN-universitetet, professor Hans van Ginkel, och hela personalen vid denna ärevördiga institution, för det värdefulla arbete ni utför här. Jag vill också tacka er för att ni inbjöd mig att tala här inför detta eminenta auditorium.