Republikens presidents festföredrag vid Helsingfors universitets Alumnifest tisdagen den 6 november 2001 i Gamla studenthuset

(med reservation för ändringar)

ÄR INTERNATIONELLT SAMARBETE MÖJLIGT?



När vi för ett år sedan samlades i tecknet av Alumnifesten hade knappast någon av oss kunnat bedöma vilka säkerhetsrisker som skulle finnas idag. Givetvis var vi eniga om att något traditionellt krig inte längre hotade vår världsdel, utan att det i stället dykt upp komplicerade konflikter, där olika etniska, religiösa, kulturella, ekonomiska och sociala element flätas samman. När dessa konflikter blir väpnade, kopplas till dem drag som hör ihop med inbördeskrig och terrorism. Men, ärade åhörare, allt detta skulle ju ske på annat håll.

Terrorattackerna mot USA den 11 september fick i praktiken hela världen att stanna. Verkningarna av dessa dåd - tusentals människors död - framstår klart för oss alla. Men vad dessa fruktansvärda dåd i hela sin vidd har lett eller kommer att leda till kan vi ännu inte vara helt på det klara med.

Händelserna den 11 september medförde en risk för att USA skulle sluta sig inom sitt skal och gå in för att reducera sitt internationella umgänge. Lyckligtvis gick det inte så. President Bush meddelade nästan omedelbart att USA enligt hans uppfattning inte kan eliminera terrorismen med enbart egna krafter. För att kampen mot terrorismen skall lyckas krävs internationellt samarbete. En gallup som gjordes för några veckor sedan visar att en klar majoritet av amerikanerna stöder en politik som baserar sig på internationellt samarbete.

I aktionerna mot terrorismen finns två verksamhetsområden. För det första gäller det att finna åtgärder genom vilka förövarna av de fruktansvärda dåden kan ställas till svars. För det andra måste man dryfta vad som kan göras för att världen skall förskonas från terrorism i framtiden.

På initiativ av USA beslöt Nato redan den 12 september att Natos medlemsländer, ifall terrordåden var styrda utifrån, betraktar dessa dåd som ett angrepp mot alla medlemmar.

FN:s säkerhetsråd antog samma dag den av USA presenterade resolutionen (1368), där terrorismen fördöms kraftfullt och där säkerhetsrådets beredskap att med anledning av terrordåden vidta alla åtgärder enligt FN-stadgan samt varje lands rätt till självförsvar i enlighet med stadgan konstateras. Efter säkerhetsrådets resolution följde sedan en resolution som FN antog vid sitt möte samt säkerhetsrådets andra resolution (1373). Nato fattade också ett andra beslut, där det konstaterades att angreppet faktiskt var ett angrepp mot alla medlemsländer.

Manifestationerna om stöd och solidaritet följde slag i slag: besluten från Europeiska unionens råd för allmänna ärenden och Europeiska rådet, de islamiska ländernas beslut om fördömande av terrorism samt oräkneliga andra ställningstaganden från olika internationella samfunds sida. Praktiskt taget alla länder i världen - med undantag av Irak - fördömde terrorattackerna mot USA och uttryckte sin beredskap att medverka i gemensamma aktioner mot terrorismen. Rysslands samarbetsinriktade politik har väckt särskild uppmärksamhet. Sammanfattningsvis kan man säga att USA på ett markerat sätt efterlyste internationellt stöd och internationell solidaritet och att USA:s vädjan i sin tur väckte ett lika positivt och synligt gensvar.

USA har på sätt och vis fortsatt detta samarbete genom att besluta att betala sin skuld till FN. Före utgången av november kommer USA att betala in över 500 miljoner dollar på FN:s konto. USA har slopat sina sanktioner gällande Pakistan och Indien, och Indonesien har fått betydande handelsförmåner. Det är givetvis USA:s skyldighet att betala sina skulder till FN, och alla skulder blir inte ens i detta skede betalade. Men var och en vet hur svår denna fråga har varit under de gångna åren och vilken viktig gest USA:s utsträckta hand nu är för både FN och det internationella samfundet i allmänhet. Personligen hoppas jag att agerandet följs upp också inom avtalspolitiken. En mängd angelägna frågor väntar på att bli behandlade och lösta. Jag kan här nämna t.ex. Kyotoprotokollet, konventionen om barnens rättigheter och projektet gällande en internationell brottmålsdomstol.

Men hur förhåller det sig med resultaten när det gäller bekämpandet av själva terrorismen? USA:s och Storbritanniens militära aktioner i Afghanistan har i offentligheten varit föremål för det huvudsakliga intresset. Människornas känslor inför det som pågår är, förståeligt nog, mycket motstridiga. Å ena sidan är man bekymrad över att de som är skyldiga till terrordåden inte har kunnat gripas, men å andra sidan känner man djup sorg och stort medlidande på grund av de civila offren i Afghanistan. Inte ens de internationella hjälporganisationernas lager har undgått bombningarna. Kravet på ett eldupphör visar hur komplicerad situationen är. För att den humanitära hjälpen skall nå Afghanistan före vintern krävs ett jämförelsevis långt eldupphör. Ett eldupphör skulle å andra sidan erbjuda talibanerna ett för dem utmärkt tillfälle att gruppera om sina trupper och därmed förlänga kriget.

Enligt FN:s stadga och säkerhetsrådets beslut har USA rätt att utöva självförsvar, vilket de militära attackerna mot Afghanistan i enlighet med detta är, eftersom de egentliga skyldiga och de som inlett konflikten är al-Qaida och dess beskyddare talibanregimen. USA måste givetvis iaktta internationell rätt, inbegripet de bestämmelser som gäller krig, och bl.a. undvika att träffa civila mål.

Också ett legitimt krig orsakar mycken sorg och förödelse, och det kan inte ensamt räcka till för att stävja terrorismen. På längre sikt accentueras samarbetet mellan polis och rättsväsende samt all den politiska verksamhet med vars hjälp vi kan omintetgöra grogrunden för terrorismen.

Rubriken för mitt föredrag innehöll frågan "Är internationellt samarbete möjligt?" Mitt svar är ja. Behovet av internationellt samarbete är t.o.m. större än förut. Föroreningen av miljön, den internationella brottsligheten, narkotikahandeln, handeln med barn och kvinnor, livsmedelssäkerheten... Listan kan göras hur lång som helst. Inget land kan lösa dessa problem på egen hand, utan här krävs gemensamma insatser. Terrorismen innebär ytterligare en utmaning på listan, den upphäver inte listan.

Detta faktum var något som terroristerna oavsiktligt visade på. Den politiska samarbetsviljan har lyckligtvis ökat, ingalunda försvunnit, inför de nya hot som uppstått.

För att de globala problemen skall kunna lösas behövs också ett världsomspännande forum. Det viktigaste forumet för det internationella samarbetet, och också för de samlade aktionerna mot terrorismen, är Förenta Nationerna. FN är det forum, där man kan föra en genuint internationell dialog och tillsammans fatta beslut som gäller alla. FN:s funktionsförmåga är dock beroende av medlemsländernas vilja. Vi måste alla göra vårt bästa för att den samarbetsvilja som yttrat sig denna höst skall finnas också i framtiden. Beslutet att i år ge Nobels fredspris till just FN:s generalsekreterare Kofi Annan och till FN:s hela personal är ett strålande erkännande.

Det är inte alltid lätt att finna den gemensamma viljan, det såg vi t.ex. i samband med den konferens mot rasism som i september ordnades i Durban. Situationen är bekant också från FN:s säkerhetsråd, som är i nyckelställning när det gäller att utveckla fred och säkerhet i världen. Både de beslut som gällt enskilda konflikter och revideringen av säkerhetsrådets eget arbete har förlöpt frustrerande långsamt.

Nu har samarbetet inom FN börjat löpa bättre. Både säkerhetsrådet och generalförsamlingen har inlett aktioner för bekämpande av terrorismen. I säkerhetsrådets resolution 1373/28.9.2001 påförs medlemsländerna konkreta skyldigheter att vidta åtgärder för bekämpande av terrorismen samt förpliktas medlemsländerna att inom 90 dygn rapportera sina åtgärder till säkerhetsrådet. Samtidigt utlovas medlemsländerna stöd och instruktioner gällande realiseringen av resolutionen.

Allt detta är, tycker jag, just det slag av internationellt samarbete som har saknats. Världsorganisationen påför medlemsländerna skyldigheter, övervakar fullgörandet av dessa skyldigheter samt uttrycker sin beredskap att hjälpa och stödja vid utförandet av uppgifterna.

En annan hoppingivande sak är FN:s planerade roll i återuppbyggandet av det afghanska samhället. Den här processen kommer antagligen att förutsätta ytterligare förhandlingar, eftersom uppgiften säkerligen kommer att vara svår. Alla torde minnas svårigheterna i Kambodja och Öst-Timor, och situationen kommer knappast att vara lättare i Afghanistan.

Hur är det då med världshandelsorganisationen WTO? Dess ministermöte inleds om några dagar i Doha. Vågar man vara hoppfull också i det här fallet? Det borde vara möjligt att även vid det mötet skapa ny tillförsikt. På föredragningslistan finns bl.a. frågan om patentskydd gällande läkemedel. Utvecklingsländerna har ju länge krävt att få rätt att bryta patentskyddet om folkhälsan är allvarligt hotad. Industriländerna har opponerat sig kraftigt mot förslaget. USA och Kanada övervägde trots allt för några veckor sedan seriöst att bryta patentskyddet för att mot bakgrunden av mjältbrandsrisken trygga tillgången på tillräckligt mycket antibiotika för sina medborgare. De båda länderna lyckades slutligen nå en uppgörelse med patenthavaren.

Förhoppningsvis är detta ägnat att öka vår egen förståelse när det gäller utvecklingsländernas krav. I många utvecklingsländer är folkhälsosituationen av varierande orsaker hotad eller t.o.m. katastrofal. Men samtidigt är vi också alla medvetna om att utvecklandet av läkemedel kan avstanna om läkemedelsföretagen fråntas möjligheten att förtjäna på sina produkter. Läkemedelsföretagen är på goda grunder dessutom rädda för att tvångslicensierade läkemedel kan spridas kriminellt också till industriländerna. Jag hoppas i varje fall att alla parter skall känna förståelse för varandras problem och att en lösning kan nås som tillfredsställer alla.

Också på den europeiska nivån har samarbetet åter kommit igång. Bekämpandet av terrorismen har blivit en första rangens fråga både i Europarådet och Europeiska unionen. Många av de frågor som anknyter till medborgarnas trygghet i det dagliga livet faller numera snarare inom inrikes- och justitieministrarnas sektorer än inom området för försvarsmakten. Och om man nu finner de rätta samarbetsformerna för bekämpandet av terrorismen, kan detta också bidra till ett stödjande av kampen mot den internationella brottsligheten i allmänhet. När Finland var ordförande i EU kom man vid toppmötet i Tammerfors redan i princip överens om de insatser som behövs. Att verkställa besluten i praktiken har dock visat sig mycket svårt. Det är först denna höst som man, på sätt och vis av nödtvång, har lyckats avancera i dessa frågor.

Men svårigheterna är inte avklarade. Det är nämligen inte fråga om något tidsmässigt avgränsat samarbete, utan vi måste vara kapabla att samarbeta också i framtiden. Samtidigt som vi bekämpar terrorismen och dess våldsyttringar och tar avstånd från intolerans, hat och fanatism måste vi se upp med att inte själva så att säga smittas. Vi måste stödja demokrati, frihet, tolerans, rätt och jämlikhet. Att bekämpa terrorismen genom att begränsa medborgarnas grundläggande rättigheter kan inte vara den rätta metoden. Det måste finas andra lösningar som är effektiva och fungerande. Vid toppmötet i Tammerfors talade vi om "ett område med frihet och säkerhet". Friheten är en hörnsten i byggandet av ett tryggare Europa.

För Finland är det ett naturligt val att medverka i det internationella samarbetet. Vi deltar i de internationella organisationernas verksamhet och vi har ett starkt nätverk när det gäller bilaterala relationer. Det lönar sig att satsa på allt detta också i framtiden - det må sedan kosta pengar.

Befästandet av demokratin, respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen är saker som vi skall ta itu med redan här i Finland. Detsamma gäller begreppet tolerans. Det är inte bara presidentens, regeringens eller riksdagens uppgift. Vi kan alla vara aktiva. Just därför var kyrkosamfundens gemensamma ljusdemonstration i september angelägen och därför har många andra medborgarinitiativ efter det varit viktiga. Tolerans är något som inte kan delegeras.

Internationellt samarbete är inte bara möjligt, det är nödvändigt. Och det är en uppgift för oss alla.