Republikens president Tarja Halonens tal vid Världskomissionens för den sociala dimensionen av globaliseringen Afrikaseminarium i Arusha 6.2.2003

En globalisering som svarar på människors behov kan uppnås endast om man lyssnar på människor från olika delar av världen - på deras erfarenheter, behov och drömmar. Jag är därför mycket glad över att delta i detta seminarium på hög nivå som har arrangerats av världskommissionen för den sociala dimensionen av globaliseringen - och särskilt president Benjamin Mkapa.

Vår kommission vill samla så mycket information som möjligt om lokala och regionala erfarenheter av globaliseringen och om olika sätt att styra globaliseringen. Vi har redan ordnat flera nationella diskussionstillfällen i olika delar av världen. Detta seminarium är det fjärde och sista regionala seminariet, de tidigare har ordnats i Latinamerika, Asien och Europa.

Afrika har för det mesta varit en förlorare i globaliseringsprocessen och denna mäktiga kontinents betydelse i världspolitiken och världsekonomin har minskat. Sedan det kalla krigets maktkamp upphörde har Afrikas strategiska betydelse varit liten, och kontinentens problem har inte väckt tillräckligt intresse annat än i fråga om enstaka humanitära katastrofer.

Av Afrikas erfarenheter av globaliseringen kan man dra två allmänna slutsatser. För det första att Afrika i huvudsak befinner sig vid sidan om globaliseringen och för det andra att när globaliseringen berör Afrika så är erfarenheterna till största delen negativa.

I Afrikas fall kan man tala om ett slags motsatt globalisering, deglobalisering. För närvarande uppstår en mycket liten del, cirka en procent, av världens bruttoinkomst i Afrika och de direkta investeringarna utgör sammanlagt endast en halv procent. Ändå uppgår befolkningens andel av hela världens befolkning till över 10 procent. Med några få undantag har Afrika inte heller kunnat svara på de utmaningar som den nya informationstekniken ställer.

Å andra sidan måste man naturligtvis komma ihåg att även om Afrika tycks befinna sig vid sidan om de globala kapital- och informationsströmmarna, så är kontinenten fast kopplad till världsekonomins nätverk genom att här produceras många strategiska råvaror och basnyttigheter. Det är just därför som de negativa verkningarna av globaliseringen avspeglas särskilt kraftigt i Afrika.

Afrikafrågorna har dock inte helt och hållet åsidosatts i det internationella samfundets arbete. FN:s Afrikainitiativ är ett bra exempel på detta. Kofi Annans förtjänstfulla värv som generalsekreterare för världsorganisationen är likaså ett bevis på afrikanernas betydande insats i världen.

Vad kan då göras för att länderna i Afrika skall bli delaktiga i globaliseringen och dessutom dra nytta av den? Jag hoppas att vi under detta seminarium skall finna åtminstone några svar på de här frågorna. Jag vill för min del ta upp några centrala aspekter.

För det första det internationella systemets rättvisa och framför allt brist på rättvisa. Vid alla diskussionstillfällen som vår kommission har ordnat har det betonats att det internationella systemet är orättvist och gynnar industriländerna. Huvuddelen av denna kritik riktar sig mot de internationella finansinstituten och Världshandelsorganisationen.

Jag tycker att det är självklart att utvecklingsländernas röst borde höras bättre i de internationella finansinstituten. Framför allt bör det finnas utrymme för ländernas egen nationella politik så att också de nationella skillnaderna beaktas. En storlek passar inte alla, och medborgarorganisationerna borde inte överrösta de nationella regeringarna. Det vore dock orealistiskt att tänka sig att finansinstituten skall fungera enligt principen ett land, en röst. Det skulle snabbt leda till en situation, där det inte längre finns några betalare.

I fråga om handelsavtalen vore det viktigt att de skapar möjligheter också för utvecklingsländerna att dra nytta av sin relativa fördel och bli delaktiga av globaliseringens positiva sidor. Det gäller särskilt handeln med jordbruksprodukter och textilindustrins produkter. Det är just inom dessa branscher, som är så viktiga också för de afrikanska länderna, som de högsta handelshindren finns. Stora förväntningar ställs på utvecklingsrundan som inleddes i Doha och det är det internationella samfundets skyldighet att uppfylla förväntningarna.

Allt hänger dock inte på resultaten från den utvecklingsrunda som inleddes i Doha. Europeiska unionens program "allt utom vapen" tillåter att nästan alla produkter från de minst utvecklade länderna tullfritt förs in på EU-marknaden. Också Förenta staterna har ett motsvarande program.

För det andra, varje regering bär i sista hand ansvaret för sitt lands och sina medborgares välfärd. Det internationella samfundet kan endast hjälpa och stödja de nationella regeringarna och/eller regionala åtgärder. När det gäller Afrika och ansvarstagandet är det positivaste initiativet under de senaste åren New Partnership for Africa's Development, NEPAD.

NEPAD:s principer är bland annat att säkerställa afrikanskt ägande, ansvar och ledarskap, att göra Afrika lockande för både inhemska och utländska investerare, att utnyttja kontinentens stora ekonomiska potential och att höja bruttonationalproduktens tillväxt till sju procent och hålla den på samma nivå under följande 15 år.

Allt detta visar hur engagerade de afrikanska länderna är i utvecklandet av sin kontinent. Det är vår plikt att som "utomstående" ge tillräckligt stöd till denna utveckling.

Målet för världskommissionen för den sociala dimensionen av globaliseringen är att presentera en genomförbar vision för en rättvis och hållbar globalisering som svarar på människornas behov. Målet är en mänskligare globalisering som främjar utveckling, välfärd, tillväxt och sysselsättning och minskar fattigdomen. Med andra ord en globalisering som främjar ett anständigt liv.

Vår avsikt är att i en rapport som skall vara färdig i höst presentera initiativ och rekommendationer för hur en sådan vision kan bli verklighet. Rekommendationerna riktar sig till globaliseringens centrala aktörer: nationalstaterna, de internationella organisationerna, företag, fackföreningsrörelser och det övriga medborgarsamhället. Av rekommendationerna är en del direkta och en del sådana som förutsätter verksamhet på längre sikt.

Vår kommissions arbete har enligt min mening framskridit bra. Utan att föregripa innehållet i kommissionens rapport vill jag nämna några frågor som kommit upp i våra diskussioner i kommissionen och vid de nationella diskussionstillfällena.

Formuleringen av rättvisa internationella regler. I diskussionerna aktualiseras gång på gång det allmänt omfattade påståendet att de regler och överenskommelser som reglerar det internationella umgänget inte är rättvisa. Men rättvisa regler leder inte automatiskt till rättvisa resultat. Det behövs arrangemang som också ger den svagare möjligheter att tillgodogöra sig sin relativa fördel och få igång utvecklingen.

Nationalstatens roll. Trots det ökade internationella samarbetet och umgänget är nationalstaten fortfarande den mest centrala aktören i globaliseringsprocessen. Det är verksamheten på nationell nivå som kan leda till en bättre kontroll av globaliseringen på regional och global eller lokal nivå, även i Afrika.

Det är de nationella åtgärderna som har det största inflytandet på människors liv. Nationalstaten är samtidigt den viktigaste nivån för var mans möjlighet att påverka. De centrala krav som ställs på nationalstaten är kraven på demokrati samt respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Nationalstaterna bör också eftersträva god förvaltning.

Företagens verksamhet. I och med att ekonomin och marknaderna har öppnats har också företagens betydelse ökat. Särskilt de internationella storföretagens verksamhet kan ha stor betydelse för sysselsättningen och ekonomin i de enskilda länderna, och inte minst för de människor som är direkt beroende av deras verksamhet. Företagens verksamhet kritiseras ofta, och med skäl. Mindre uppmärksamhet ägnas företagens betydelse för sysselsättningen och att deras verksamhet främjar god praxis. I bästa fall kan ett utländsk företag bidra till att det utvecklas sådan god praxis som är mer progressiv än landets lagstiftning. Det finns alltså anledning till att stöda och utveckla regler för rent spel, så som FN:s initiativ Global Compact.

Utveckling. I flera diskussionsinlägg har främjandet av utvecklingen ställts som globaliseringens centrala mål. Många upplever att dagens situation är mycket långt från ett sådant mål. Globaliseringen kan främja utvecklingen, men då måste också fattiga länder och deras medborgare få ta del av globaliseringens positiva sidor. Det kräver solidaritet av industriländerna, bl.a. i form av utvecklingsbistånd och genom att marknadshindren undanröjs. Men situationen är inte enkelriktad, också utvecklingsländerna måste visa att det finns vilja och engagemang för att åstadkomma utveckling.

Flyttningsrörelser. Globalt sett flyttar endast en liten del av oss från ett land till ett annat. En ännu mindre del flyttar av ekonomiska orsaker, oftare är orsaken naturkatastrofer eller politiska katastrofer. Människors flyttande har ändå betydande verkningar både i utgångslandet och mottagarlandet. I värsta fall drabbas utvecklingen i utgångslandet av en allvarlig kompetensflykt. I mottagarländerna händer det alltför ofta att invandrare på felaktiga grunder får bära skulden för arbetslöshet och annan oönskad utveckling. Beskrivande för den ekonomiska betydelsen av utvandringen är det faktum att den sammanlagda summa pengar som invandrarna sänder till sina forna hemländer är större än all utvecklingshjälp i hela världen. Jag hoppas ändå att ingen i framtiden skall behöva flytta om den inte själv vill det.

Slutligen en fråga som inte har nämnts särskilt ofta, kvinnorna. Barnens sårbarhet och behov av särskilt skydd är väl kända och erkända bl.a. i ILO:s konventioner. I en globaliserad värld måste vi fästa större uppmärksamhet vid kvinnors ställning. Det är ofta kvinnorna som har nycklarna till utvecklingen, kvinnorna måste bara ges en möjlighet att använda dem.

Jag har här nämnt bara några av de teman som behandlats under kommissionens arbete eller diskussionstillfällen. Det finns många fler frågor och jag tror att nya teman kommer att behandlas och bekanta teman kommer att belysas ytterligare under vårt seminarium.

Jag vill tacka president Mkapa för att han har ordnat detta seminarium. Jag önskar alla ett givande och framgångsrikt möte och ser med intresse fram emot resultaten av vårt seminarium.