Republikens presidents tal vid Heikki Waris -seminariet med anledning av öppnandet av Utbildnings- och forskningskliniken för stadssocialarbete i Vuotalo i Nordsjö 25.10.2001

(MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR)

Människorna behöver varandra. Vi vill gärna komma samman och bilda en större gemenskap med andra människor. Det är sålunda helt naturligt att städerna redan i årtusenden har varit en viktig del av mänsklighetens historia. Men vi finländare är trots allt relativt unga stadsbor. I den samhällspolitiska debatten i vårt land har staden och urbaniseringen därför ofta betraktats som ett främmande och litet problematiskt fenomen.

När dagens jubilar, professor Heikki Waris, föddes för exakt hundra år sedan, den 25 oktober 1901, var Finland ett utpräglat agrart land. Men en förändring höll redan på att ske. Industrierna gjorde sitt intåg. Fabrikerna i städerna behövde arbetskraft. Glesbygdernas folk, som ofta gick utan arbete, flyttade till städerna där brödet fanns. Och städerna växte.

I Helsingfors uppstod norr om Långa bron ett arbetarsamhälle, där människor från olika delar av landet skapade en ny kultur tillsammans med dem som redan länge bott i stadsdelen. Heikki Waris uppfattade den expanderande storstaden som en smältugn, och han menade att de inflyttande landsborna under loppet av ett par generationer omvandlades till stadsbor i denna smältugn. Landsborna integrerades och tillägnade sig tidens urbana kultur. Professor Waris betonade ofta i sina undersökningar just den kulturella omvandlingsprocessen.

Heikki Waris undersökning om uppkomsten av arbetarsamhället norr om Långa bron i Helsingfors (Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle) är av centralt intresse med tanke på dagens tema. Undersökningens första del var också en doktorsavhandling i historia, och den beskriver arbetarsamhällets befolkning, flyttningsrörelsen, befolkningstillväxten och kulturen alltifrån hemmets härd till krogens värld. I undersökningens andra del presenteras sedan miljöns inflytande på befolkningens utveckling, hälsa och sjuklighet.

Heikki Waris var en bra forskare. Hans forskningsmetod var på sin tid exceptionellt mångsidig. Han tillämpade parallellt tre metoder inom historieforskningen och sociologin: den historiska, den statistiska och den "biografiska" metoden. Professor Waris rekommenderade ofta ett "helhetsbetonat forskningsgrepp". Han är sålunda mycket lämpad att tjäna som ikon för ett forskningsinstitut.

Heikki Waris var inte bara forskare, utan också pedagog. I slutet av 1940-talet blev han den första professorn i socialpolitik vid Helsingfors universitet, och då hade han redan 1942 vid Yhteiskunnallinen korkeakoulu börjat undervisa blivande socialvårdare. Han utbildade alltså inte bara forskare, utan han främjade också yrkesskickligheten inom det praktiska socialarbetet.

Det är alltjämt viktigt att man inom socialarbetet inte handlar endast utifrån etablerade metoder eller aktörens egna bedömningar. I vår föränderliga värld behövs socialarbete som är öppet också för en kritisk bedömning av den vetenskapliga forskningen. Det behövs människor som är villiga att förnya sig i takt med att de samhälleliga aspekterna och mänskliga behoven förändras. Vi behöver forskare och socialarbetare som är villiga att föra en öppen dialog med andra människor och som framför allt orkar och vågar bära etiskt ansvar för verkningarna av sitt arbete.

Därför är det viktigt att vi för utvecklandet av yrkena inom socialarbetet skapar sådana enheter, där både undervisningen och forskningen kommer i så nära beröring som möjligt med människornas vardag. Det är nämligen där den socialpolitiska utvecklingen skall hämta sin drivkraft och målsättning. Om allting utfaller väl är det inte bara socialarbetet som förbättras, utan samtidigt sporras människorna att själva förverkliga sina drömmar och att förändra vår gemensamma värld i positiv riktning.

Min vän Heikki Waris påverkade också samhällsopinionen. Enligt honom gick vägen till folkets samstämmighet via social rättvisa. I motsats till vår tids akademiska socialpolitiker deltog Heikki Waris i politiken rent konkret. Han var ju socialminister under en kort period (1957-58) och senare i stor omfattning engagerad i den internationella socialpolitiken inom ramen för FN.

För egen del kom jag under årens lopp att beundra Heikki Waris mångfasetterade insatser och verksamhet. Jag blev bekant med honom i samband med att Flyktinghjälpen grundades i Finland. Han hade ett otroligt brett register och visade intresse lika väl för Kalliolas verksamhet i min gamla stadsdel Berghäll som för settlementrörelsen i vidare bemärkelse. Verksamheten kring medborgarorganisationerna kommer att behandlas i ett annat inlägg vid detta seminarium, och jag går därför inte närmare in på det ämnet. Däremot är det kanske skäl att här nämna att Heikki Waris ju var med om att stödja och, i viss utsträckning, ena fackföreningsrörelsen.

Det är ett sådant vidsynt och mångsidigt kunnande i Heikki Waris anda som behövs i dagens Finland. Framför allt i Helsingfors och i de andra storstäderna präglas människans tillvaro av ständig tillväxt och förändring. Den mångkulturella situationen innebär inte bara att vanor och traditioner i olika delar av Finland skall sammanjämkas med den urbana livsstilen, utan den innebär också en enorm breddning när det gäller språken och kulturerna. I kombination med det fenomen som kallas globalisering har det mångkulturella perspektivet inneburit en konkret förändring för oss alla.

Det gångna årtiondet kommer kanske att gå till historien som ett av 1900-talets stora brytningsskeden. Människorna flyttade från landsbygden till städerna, från norr till söder. Finland upplevde både en dramatisk ekonomisk recession och ett nytt uppsving, vi bevittnade datateknikens genombrott och samhällets internationalisering. För den enskilda individen har detta erbjudit möjligheter till mera välfärd och ökad framgång, men samtidigt har också riskerna för svårigheter av olika slag ökat. Allt detta har inneburit nya utmaningar både på landet och i städerna.

Det gläder mig verkligen att vi idag här i Nordsjö i Helsingfors kan öppna en utbildnings- och forskningsklinik för stadssocialarbete. Även om Helsingfors av allt att döma fortfarande, och också i internationell jämförelse, kan betraktas som en relativt stabilt utvecklad och trygg stad, så lägger man även här märke till att staden är socialt uppdelad i områden för bättre och för sämre lottade. Jag har själv i tiden suttit omkring tjugo år i Helsingfors stadsfullmäktige. Staden utvecklas på initiativ av invånarna. Det är oerhört viktigt att vi lyckas skapa en stad som förmår sammansmälta de olika elementen till en välmående men socialt balanserad gemenskap. Detta förutsätter att vi agerar utifrån den nordiska jämlikhetstanken, det må sedan vara fråga om planläggning, trafikpolitik eller socialväsende. Då har vi också förståelse för att människor är olika och då kan vi respektera människovärdet hos oss alla.

Samtidigt som jag framför statsmaktens hälsning med anledning av detta evenemang vill jag uttrycka mitt uppriktiga stöd för tanken på att detta institut skall kallas Heikki Waris-institutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det arbete som nu inleds skall präglas av lycka och välgång.